Ministern i underjorden

Alla väntade på det historiska ögonblicket. Journalisterna och fotograferna stod och stampade. Det skulle bli livesändning. Ministern verkade nervös. Bara ingenting gick fel nu. Inte den här gången också. Sekunderna gick långsamt. Folk mumlade. Sedan syntes någonting, det var lite suddigt. Var det? Ja, det var det.

Människor jublade. Folk blev alldeles rörda.

Åsa var igenom.

Tjugoett år och tusentals tårar tog det innan tunneln mellan Skåne och Halland till slut var färdigborrad i onsdags.

Äntligen, ropade ministern. Tyvärr var det ingen som märkte det, eftersom Barack Obamas ankomst samma dag hade förvandlat hela Sverige till One Direction-fans, som hängde på flygplatsen, utanför hotellet, och skrek så fort en säkerhetsvakt i mörka solglasögon visade sig.

Om man nu har hållit på med något i tjugoett år, om man är femton eller så år försenad på grund av att ha råkat orsaka stora miljöförstöringar, vore det ändå inte okej att vänta ännu en dag? För firandets skull? Nu glömdes det »Days of our lives«-långa infrastrukturdramat bort i rapporteringen om hur E4 stängdes av under en del av en förmiddag. När infrastrukturministern försökte övertyga människor om att tunneln i Hallandsåsen skulle kunna transportera mer gods och människor snabbare och vara värd alla besvär och alla pengar, då hade polisen precis hittat ett kvarglömt skarpladdat vapen på en toalett nära hotellet där Obama skulle bo.

Och om någon skulle ha velat byta sitt tittande av alla tv:s och tidningars Obama-superlive mot några minuter tunnelhistoria, skulle det visa sig svårt. Livesändningen från SVT kraschade.