Mitt i Gazakriget: statligt museum gör utställning om Nakba

”När staten Israel bildades år 1948 drevs 750 000 palestinier på flykt. Ytterligare 130 000 flydde till andra platser inom den nya statens gränser. Palestinierna kallar fördrivningen al-Nakba, Katastrofen.” Så inleder det statliga Medelhavsmuseet sin presentation av den nya Nakba-utställningen, där skådespelare läser upp palestiniers berättelser om sina upplevelser. I utställningsrummet finns också arkivbilder och insamlade föremål.

– Det är svenska palestiniers föremål, men berättelserna kommer från palestinier i både Mellanösterns Medelhavsländer och Sverige. De är födda på trettiotalet och tidigt fyrtiotal. De är inte unga längre och det är viktigt att deras berättelser får höras, säger Rani Kasapi, chef för innehåll och lärande på Världskulturmuseerna där Medelhavsmuseet ingår.

Men enligt kritikerna utelämnar utställningen en viktig bit av historien. 1948 var även ett katastrofalt år för hundratusentals judar i Mellanöstern och Nordafrika, av orsaker som är tätt sammanlänkande med Nakba.

Efter andra världskriget beslutade FN att dela det så kallade Palestinamandatet – området som i dag är Israel, Västbanken och Gaza – i en judisk och en arabisk del. När staten Israel utropades i maj 1948 gick de omgivande arabiska staterna till anfall. Kriget varade under ett drygt år och resulterade i att över en miljon människor tvingades fly, både från judiska områden till arabiska och vice versa.

– 1948 års krig och vad som hände där är en av de mest känsliga frågorna kopplade till den israelisk-palestinska konflikten, säger Anders Persson, lektor i statsvetenskap vid Linnéuniversitetet och expert på konflikten.

Hur man beskriver händelserna 1948 har nämligen stor betydelse för legitimiteten i de två väldigt olika narrativ som finns i dagens Israel respektive Palestina.

– I princip alla är överens om att ungefär 750 000 palestinier fördrevs eller tvingades fly från sina hem i det som då var Palestina, som sedan blev dagens Israel, och att ett ungefär lika stort antal judar tvingades fly från andra länder i arabvärlden till Israel. Men frågan är vem som har ansvar för vad. Det är där det känsliga ligger, säger Persson.

Frågan är extra känslig i dag, efter att Hamas, terrororganisationen som har makten på Gazaremsan, attackerade Israel den 7 oktober förra året. Omkring 1 200 israeler dödades i det största massmordet på judar sedan Förintelsen, ytterligare 200 togs gisslan och överlevare rapporterar om grovt sexuellt våld. Israel svarade med ett motangrepp som enligt Gazas hälsoministerium har krävt över trettiotusen palestiniers liv, samtidigt som blockaden av Gazaremsan innebär att dess invånare lider brist på mat, vatten och bostäder.

Händelserna har påverkat medlemmar i både den judiska och palestinska diasporan världen över. I Sverige har demonstrationer mot Israel samlat många tusen människor. Samtidigt upplever svenska judar en dramatisk ökning av antisemitism, berättar Aron Verständig, ordförande för Judiska centralrådet. Det, menar han, är en utveckling som Medelhavsmuseet borde ha tagit större hänsyn till.

– Det är klart att det är rimligt att belysa lidandet för de palestinska araberna 1948, men man måste låta båda sidorna komma fram, annars är det en partsinlaga. Tajmingen för en så här politiskt laddad utställning är otroligt illa vald. Det är en ensidighet som riskerar att stärka antisemitiska krafter som vill delegitimisera Israel, säger han.

Världskulturmuseernas Rani Kasapi invänder att Nakba-utställningen inte gör anspråk på att presentera en övergripande, objektiv berättelse om 1948.

– Det här är subjektiva berättelser, det framgår redan av titeln på utställningen: ”Palestinska berättelser från 1948”. Jag tror det är viktigt att vi som museum är en plattform för samtal, och här öppnar vi upp för samtal genom personliga berättelser snarare än en storpolitisk utställning. Det är ett annat sätt att förstå människorna bakom politiken och komma dem närmare, säger hon.

Att utställningen skulle bli så brännande aktuell var inte planen; Medelhavsmuseet började arbeta med den ett halvår före 7 oktober. Och på frågan om det finns planer på att lyfta det judiska perspektivet på ett motsvarande sätt svarar Kasapi ja. Sedan flera år tillbaka arbetar museiintendenten och egyptologen Sofia Häggman med en utställning om judarna i Egypten, ett land som hade tiotusentals judiska invånare när kriget 1948 bröt ut. I dag finns bara en handfull kvar. Utställningen kommer att öppna efter sommaren.

Men enligt personer Fokus har pratat med finns fortfarande en grundläggande obalans, inte bara i hur Medelhavsmuseet förhåller sig till Israel-Palestina-konflikten, utan också till det antika Israel och dess historia i Medelhavsregionen. Natalie Lantz, doktor i hebreiska bibeln, ger två exempel ur den fasta utställningen om Egypten. På en skylt står att islam, kristendom och judendom samexisterade ända in på 1900-talet, men ”efter Suez-krisen 1956 lämnade de flesta judar landet” – att det var statlig förföljelse som tvingade många att fly utelämnas. Och på en text om farao Ramses II kallas området som innefattar dagens Israel för ”Palestina” trots att romarna gav området det namnet –för att markera att det inte längre tillhörde judarna – först 1 300 år efter Ramses II:s regeringstid.

– Kommer man till Medelhavsmuseet utan omfattande förhandskunskap i antik geografi kommer man att få intrycket att Palestina fanns redan på 1200-talet före vår tideräkning, medan den judiska närvaron i området är närmast utraderad, säger Lantz.

Tidigare i år anklagades det statliga Armémuseum för att ta ställning i kriget mellan Ryssland och Ukraina och propagera för Nato genom utställningen ”Korsvägar: Sverige-Ukraina genom 1 000 år”. Proletären rapporterade att det politiska ställningstagandet var avsiktligt och att anställda vid museet som invände fick sparken eller anklagades för att vara Putinagenter.

Rani Kasapi säger att hon inte har följt debatten om Armémuseum närmare, men att det är svårt för museer att ge historiska perspektiv på aktuella ämnen utan att riskera att tolkas politiskt.

– Det handlar om vilken samtid vi lever i. Samtiden är politisk. Ska vi ha ett uppdrag att verka samtida (vilket Medelhavsmuseet har) är det svårt att uppfattas som totalt opolitisk hela tiden. Människor tolkar ju saker olika, så det spelar ingen roll vilket perspektiv man kommer med – det kommer ändå alltid att finnas de som tycker att det är bra, och de som ifrågasätter. Det som är viktigt är att vi inte stänger rummet för samtal, säger Kasapi.

Bör museer i så fall försöka se till att det inte alltid är samma grupper som reagerar positivt respektive negativt?

– Det handlar inte om att hela tiden balansera, utan om att man som museum får vissa ingångar.

Hon förtydligar: vilka utställningar som görs och vilka perspektiv de lyfter fram är en fråga om vad museet har tillgång till för utställningsföremål, expertis och lokaler. Därtill behöver ett museum sträva efter en spridning i vilka geografiska områden och vilka historiska perioder som tas upp – och att balansera olika narrativ, men det är bara en av många saker ett museum måste ta med i beräkningarna när det planerar sina utställningar.

Men enligt Aron Verständig bör balansen mellan olika narrativ hamna högre upp på dagordningen när ett statligt museum gör en utställning om 1948 under pågående krig.

– Det är klart att man inte kan redogöra för all fakta i varje utställning. Men ska man ta sig an ett såhär komplext och politiskt laddat ämne utan att ha utrymme att låta båda perspektiven komma fram, då ska man kanske inte göra utställningen över huvud taget.

***

Läs även: Den naiva drömmen om en tvåstatslösning

Läs även: Så ska Malmö undvika att Eurovision blir som påskkravallerna