Myten om de ökande klyftorna

De rika drar ifrån de fattiga. Det är ett vanligt påstående, med siffror som backar upp det. 1980 drog en storbolagsdirektör in nio gånger så mycket som en industriarbetare i månaden, enligt LO – nu drar de in sextionio gånger så mycket. Statistiska Centralbyrån rapporterar att ginikoefficenten har ökat sedan sjuttiotalet, från 0,2 till 0,32, vilket innebär att inkomsterna i landet har blivit mer ojämnt fördelade bland befolkningen.

Det passar in i en berättelse där politiker på 1980-talet, med Ronald Reagan och Margaret Thatcher i spetsen, offrade jämlikhet till förmån för en ekonomisk tillväxt som koncentrerade kapitalet hos den ekonomiska eliten och lämnade vanligt folk bakom.

Men den bilden stämmer inte, enligt ekonomiprofessorn Daniel Waldenström. Sverige var inte mer jämlikt förr.

– Både relativt och i kronor och ören har den fattigaste gruppen i samhället tydligt förbättrat sin position jämfört med den rikaste gruppen genom historien.

Siffror är förstås bedrägliga. Ekonomisk jämlikhet är inte lika enkelt som det låter, och beroende på vad exakt det är man mäter och över vilken tidsperiod kan man få väldigt olika resultat. I sin nya bok Superrika och jämlika tittar Waldenström på förmögenhetsutvecklingen sedan förra sekelskiftet. Då ägde den rikaste procenten fyra gånger så mycket som de nittio fattigaste procenten – en extrem förmögenhetskoncentration. Drygt hundra år senare, 2010, ägde de fattigaste nittio procenten dubbelt så mycket som de allra rikaste.

De som varnar för ökande klyftor i samhället brukar välja en annan tidsperiod: från 1970-talet till i dag. Då hade den kraftigt utbyggda välfärdsstaten omfördelat samhällets rikedomar till den breda massan – sen kom åttiotalet med avregleringar och privatiseringar och vidgade klyftorna.

I USA stämmer det. Den ekonomiska eliten har dragit ifrån, hur man än ser på saken. Men i Europa stämmer det bara till hälften. Den största minskningen av förmögenhetsklyftorna skedde fram till och med sjuttiotalet – men de har inte ökat igen sedan dess.

– Inkomstskillnaderna har däremot ökat, men det beror i hög grad på att tillväxten höjde lönerna för produktiva arbetare. Så att samhället var mycket mer jämlikt på sjuttiotalet är delvis en myt – och de som försöker framställa den tiden som en jättebra period glömmer hur usla ekonomier vi hade i hela västvärlden, med låg eller ingen tillväxt, hög inflation och jobb som försvann utomlands, säger Waldenström.

Orsaken till att klyftorna ändå kan se ut att växa är att man använder olika mått. Det är skillnad på inkomster och förmögenheter, skillnad på skattefinansierade välfärdstjänster räknas som ekonomisk utjämning, och skillnad mellan absolut och relativ ojämlikhet.

Till exempel: om Medelsvensson köper en villa för tre miljoner och säljer den för fyra, medan en rik människa köper en villa för trettio miljoner och säljer den för trettiofem, har den rikes förmögenhet ökat mer i absoluta tal. Men tittar man på det totala ägandet har hans andel minskat. Medelsvensson har alltså blivit relativt sett rikare – eller mindre fattig.

Klyftorna mellan rika och fattiga kan alltså se ut att öka även när den rika gruppens andel av ägandet faktiskt minskar. Eller så kan inflation eller tillväxt göra att de rikas ekonomiska försprång ökar i absoluta tal, utan att de deras andel av landets förmögenhet ökar det minsta.

Ungefär så har utvecklingen sett ut i Sverige de senaste decennierna. Sedan 1980 har den genomsnittliga förmögenheten i Sverige sjufaldigats, mycket tack vare uppgångar på bostads- och aktiemarknaden. Och eftersom över 60 procent av hushållen äger sin bostad och nästan alla som arbetar har ett aktieinnehav via pensionsfonder, har värdeökningen kommit den breda massan till del.

– I Sverige har alla blivit rikare och hängt med i nästan samma utveckling, även om de som har lett utvecklingen har fått en större förmögenhets- och inkomstökning i termer av kronor och ören, säger Waldenström.

Över tid har vi alltså blivit både rikare och jämlikare, samtidigt. Det går emot den väletablerade bilden att samhällen måste välja mellan att bli fattigare och jämlikare, eller rikare och ojämlikare. Den inflytelserike nationalekonomen Thomas Piketty argumenterade till exempel i succéboken Kapitalet i tjugoförsta århundradet för att marknader per automatik skapar ojämlikhet, som det krävs krig och progressiva skatter för att hålla i schack.

– Visst kan kapitalbeskattning ha dämpat kapitalägandet bland företagare och rika. Men den stora förmögenhetsutjämningen drevs av att förmögenheterna bland vanliga medborgare ökade, säger Waldenström.

Men det saknas inte orosmoln på horisonten. Att bostäder har gått upp i pris innebär att förmögenheterna har ökat bland vanligt folk – men det innebär också att de har blivit så dyra att det i vissa områden är svårt att ha råd med kontantinsatserna. Möjligheten att få eller låna pengar av föräldrarna blir avgörande, vilket innebär att de som kommer från en förmögen bakgrund har helt andra möjligheter att berika sig än andra.

– Det får såklart problematiska konsekvenser. Fallande bostadspriser skulle minska problemet, men då krymper samtidigt vanliga människors förmögenheter. Tvärtom borde målet vara att få fler att äga sina bostäder och hänga med i värdeökningen, säger Daniel Waldenström.

Enligt ekonomiprofessorn bör politiska makthavare som vill utjämna ekonomiska klyftor alltså inte främst fokusera på att beskatta de rika. Kapitalskatter har visserligen en utjämnande effekt, men den är förhållandevis liten och slår även mot vanliga människors vilja att bygga en förmögenhet. I stället borde de öka ”värdepapperiseringen” av pensionssystemet – det vill säga göra det möjligt att låna pengar med sitt pensionskapital som säkerhet – och göra det lättare att äga sin bostad. 

Läs även: David Goodhart: ”Snart vänder det för de intelligenta”

Läs även: Ann Heberlein: Därför blir klassresenärer höger