Myten om partyknarkarna

Runtom i svenska storstäder mejar kriminella nätverk ner varandra (och andra som har oturen att vara i närheten). Bombdåden avlöser varandra. Statsministern håller tal till nationen om hur Sverige aldrig förr har sett något liknande. Lokala Facebookgrupper fylls av meddelanden om höga smällar och polishelikoptrar och gängledaren Rawa Majid har blivit ”Kurdiska räven” med hela svenska folket.

Och motorn bakom det hela, om man får tro politiker och poliser, festar loss på Stureplan.

– Vi måste ha en helt annan diskussion i samhället om att människor som partyknarkar är med och göder den här kriminaliteten och bidrar till den här utvecklingen, säger S-ledaren Magdalena Andersson.

I somras skrev hennes partikamrater Carl Melin och Meeri Wasberg om hur ”överklassen fortsätter partyknarka på våra barns bekostnad” och Stefan Löfven hävdade på sin tid att den största narkotikakonsumtionen finns i Djursholm och Danderyd. Före detta civilministern Ardalan Shekarabi twittrade i somras att vi fokuserar för lite på ”partyknarkarna som finansierar gängkriget”.

I media för poliser liknande resonemang, medan skattefinansierade Krogar mot knark producerar kampanjer som ”Jag sponsrar bara gängkrig när jag är med polarna” och ”Jag finansierar bara mord några gånger per år”. Snabba Cash-författaren Jens Lapidus uppmanar folk att sluta köpa narkotika för att få slut på våldet. I samhällets högre skikt verkar konsensus råda: skulden för gängkriget vilar på välbeställda svenssons som ibland festar till det med illegala substanser.

Men stämmer det överens med verkligheten?

– Nej. De som använder narkotika mer sällan än varje vecka står för en väldigt liten del av den totala konsumtionen, säger Björn Johnson, professor i socialt arbete vid Lunds universitet.

Till exempel visar en studie av cannabisbruket i Australien att enbart 16 procent av brukarna använder cannabis dagligen – men att denna grupp står för mellan 81 och 85 procent av den totala konsumtionen. Siffran stiger till hela 98 procent om man räknar in dem som använder cannabis varje vecka. Inom statistiken talar man om paretofördelning: ett mönster där 20 procent av orsakerna (till exempel brukarna) står för 80 procent av verkan (till exempel konsumtionen). När det gäller cannabisbruket är fördelningen alltså extremare än så.

– Inget talar för att det skulle se ut på ett radikalt annorlunda sätt när det gäller andra droger, eller för den delen alkohol. Storkonsumenterna står för en stor del av marknaden, säger Johnson.

Och partyknarkarna är inte storkonsumenter. Inte heller är de särskilt välbeställda, utan finns i alla socioekonomiska grupper. Siffror från Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning (CAN) visar att den femtedel av befolkningen som har högst inkomst bara står för 11 procent av konsumtionen. Den fattigaste femtedelen står för 41 procent. Studien bygger på data från 2017 men enligt CAN:s utredare Ulf Guttormsson finns inga skäl att tro att förhållandena har ändrats.

– De som använder ofta och mycket är i regel yngre, ofta män, bor i storstadsområden och har en sämre socioekonomisk position.

Men tittar man på alla som använt narkotika någon gång under ett givet år blir skillnaderna otydligare.

– De sporadiska brukarna kan vara lite vem som helst, säger Guttormsson.

Det är de som har fått etiketten partyknarkare – förmodligen eftersom det låter bra i media, tror Guttormsson. I själva verket är det inte ”gängse terminologi i utredningsprosan” och kan bli en aning förvirrande eftersom party-prefixet för tankarna till centralstimulerande droger som kokain eller MDMA. Narkotikamarknaden domineras i stället av cannabis, som står för omkring hälften av omsättningen.

De sporadiska brukarna är alltså inte oproportionerligt välbeställda festprissar och de står inte för någon betydande del av narkotikabruket. Ändå har de blivit syndabock för gängvåldet. Enligt Björn Johnson är det inget nytt utan tvärtom en av den svenska narkotikapolitikens mest utmärkande teser: att ansvaret vilar på brukarna.

– Fram till åttiotalet var det langarna som var skurkarna och användarna som var offren. Men när polisen lyckades slå ut flera stora aktörer utan att det fick önskat resultat – de ersattes väldigt snabbt av nya – började debattörer som Nils Bejerot argumentera att enda sättet att uppnå det narkotikafria samhället var att ge sig på efterfrågan. Alltså brukarna.

I början av åttiotalet hade deras argument tagit skruv. Skulden ansågs inte längre vila hos försäljarna som stod för utbudet (och i förlängningen hos de politiker som misslyckades med att utplåna narkotikahandeln) utan hos brukarna som stod för efterfrågan. Framställning, försäljning och innehav av narkotika var redan förbjudet i Sverige, men det var mot bakgrund av skiftet i debatten som även narkotikakonsumtion kriminaliserades 1988.

Frågar man legaliseringsförespråkare ligger ansvarsbördan däremot långt ifrån brukarna: hos riksdag och regering. Genom att förbjuda handel med narkotika reserverade riksdagen i praktiken hela marknaden åt de gängkriminella. Och genom att legalisera skulle man därmed kunna strypa gängens ekonomi. För vem skulle vilja köpa narkotika av kriminella nätverk om det fanns lagliga alternativ?

Riktigt så enkelt är det inte, menar Björn Johnson. Gängen är multikriminella organisationer med gott om andra inkomstkällor: trafficking, bidragsbrott, brott mot äldre, beskyddarverksamhet. Och den illegala marknaden försvinner inte per automatik när en substans legaliseras.

– Ju högre skatt man har på lagliga substanser, desto större illegal marknad får man. Det är skälet till att det finns kvar en illegal cannabismarknad i Kanada trots att de legaliserade cannabis 2018. På den illegala marknaden är priserna lägre vilket får framför allt storkonsumenterna att söka sig dit.

Däremot verkar legalisering ha en positiv bieffekt: när narkotikabruk blir lagligt får polisen mer resurser över till annat. I USA finns studier som pekar på att uppklaringsprocenten av stölder och våldsbrott ökar när en delstat legaliserar cannabis. Och det för oss tillbaka till huvudproblemet: hur Sverige ska få bukt med gängkriminaliteten.

– Om man teoretiskt sett skulle lyckas få partyknarkare att upphöra med sin drogkonsumtion skulle det inte innebära någon betydande minskning av narkotikamarknaden. Men att över huvud taget försöka skulle kräva mycket stora polisresurser och de skulle rimligen kunna användas till något annat. Till exempel att agera mot själva gängbrottsligheten, säger Johnson.

Läs även: Svensk narkotikapolitik: dömd att misslyckas

Läs även: Så ska militären bekämpa gängen