När Göteborg tappade andan

»Om jag är Freud och Göteborg patienten så ställer jag diagnosen att staden lider av en felaktig självuppfattning som präglas av högmod.«

Så sa formgivaren och göteborgaren Mats Theselius i Claes Brittons reportage om den västsvenska metropolen, i DN 1996.

De som länge har misstänkt att något är fel med rikets andra stad har de senaste veckorna fått vatten på sina kvarnar.

Främst »Uppdrag gransknings« avslöjande av en muthärva där högt uppsatta tjänste­män i kommunen haft en osund relation till bygg­företag. Avslöjandet och hanteringen efteråt har skvätt hela vägen upp på kommunens högsta politiska ledning med kommunstyrelsens ordförande [[Anneli Hulthén]] i spetsen.

Härvan avslöjades bara dagar efter att vd:n för Göteborgsbaserade 6:e AP-fonden, Erling Gustafsson, avgick efter avslöjanden om att han utsett sin sambo till vd för ett av fondens portföljbolag. Fonden har under många år kritiserats för en rad märkliga investeringar, flera med svårförklarad Göteborgskoppling.

Händelserna ställer frågan om den samarbetsfilosofi som staden har gjort till sin ledstjärna – den så kallade Göte­borgsandan – har slagit över till en kultur av vänskapskorruption. En viss sjukdoms­insikt verkar finnas.

– Vi har levt i en kommun där det är väldigt lätt att sätta sig i slutna rum och lösa frågor på ett smidigt sätt, sa till exempel Jan Hallberg, moderat vice ordförande i kommunstyrelsen, till GT.

GP-krönikören Gabriel By­ström stämmer in.

– Den tystnadens kultur som rått i Göteborg under lång tid har trots allt pekat på att allt inte stått rätt till. Göteborgsandan /…/ har visat sig ha en helt annan, väsentligt dunklare baksida.

Den stingslighet som kommunledningen och fondens styrelse har gett prov på efter att missförhållandena blottlagts, visar dock att högmodet som Theselius pekade på ändå är mer eller mindre intakt.