När Sverige tappade framtidstron

Valets stora vinnare kan vi utse redan nu: Pessimistpartiet.

Med Pessimistpartiet avses i detta sammanhang den stora och växande skara väljare vars framtidstro skakar i grunden, som menar att utvecklingen i landet går åt fel håll, och som sätter frågor som invandring/integration och lag och ordning, och på sistone energiförsörjningen, högst på dagordningen.

Det här är inget nytt ”parti”. Det kan annars vara lätt att hasta till slutsatsen att påskkravallerna, rekordantalet dödsskjutningar, elkrisen, kriget i öster, braskande rubriker om extremväder och annat årsfärskt elände ligger bakom den pessimistiska vågen – men dess formering går mycket längre tillbaka än så. 

För femton år sedan var svenskarna vråloptimistiska. SOM-institutets trendforskare gav rentav ut en bok i ärendet: Det nya Sverige (2007). Av sju uppmätta områden trodde svenskarna på stora förbättringar på fem: jämställdheten, hbt-frågor, miljön, levnadsstandarden samt individuell frihet. (Däremot var man mindre optimistisk när det gällde invandrarfrågan och den ekonomiska jämlikheten.)

Bokens redaktörer Sören Holmberg och Lennart Weibull påpekade att svensk ekonomi stod stark, att vi funnit vår roll i EU, att våra företag tog för sig globalt och att framtidstron var större än i kanske något annat europeiskt land. Men den ljusa blicken mot horisonten skulle snart förmörkas.

Från 2012 har SOM-institutet ställt frågan hur man bedömer utvecklingen i Sverige. Rätt håll eller fel håll? Redan då fanns fler negativa, 39 procent, än positiva: 30 procent. Och bara tre år senare – flyktingkrisens 2015 – var cirka 60 procent negativa, och endast cirka 20 procent positiva.

Torbjörn Sjöström på opinionsföretaget Novus tog samma år fasta på denna snabba mentalitetsförändring i en artikel byggd på egna mätdata.

Sjöström radar upp samhällsproblem: ”bostadsbubbla, decemberöverenskommelsen, skolor som går i konkurs, Pisa, ökande inkomstklyftor, en skenande invandring, en havererad integration, ryssen och terrorister runt hörnet”. Han konstaterar att på endast tre månader hade de som anser att Sverige utvecklas åt fel håll gått från 51 procent till 63 procent, en mycket snabb förändring. Nästan hälften trodde att ekonomin skulle försämras under de närmaste fem åren. Han sammanfattade med att 6 av 10 svenskar tappat framtidstron.

En annan ”synliggörare” av Pessimistpartiets framfart heter Markus Uvell, som 2018 kom ut med boken Bakslaget (Timbro). I en bokpresentation på DN Debatt noterade Uvell att medan missnöjet i till exempel USA och Storbritannien var starkt förknippat med en marginaliserad arbetarklass var det svenska missnöjet betydligt bredare: ”Även i välutbildade och välavlönade grupper återfinns pessimismen och frustrationen.”

Missnöjet med tryggheten var allra störst. Undersökningsföretaget Inizio hade uppmätt att 80 procent av de tillfrågade upplevde försämrad trygghet från brott de senaste tio åren, och att 75 procent var missnöjda med den sociala tryggheten.

Valet samma år präglades till en del av de bistra erfarenheterna från 2015 års flyktingkris. Men samtidigt blåstes i viss mån faran över från traditionellt maktbärande partier på båda sidor blockgränsen; man signalerade att åtstramningen av migrationspolitiken till stor del bemästrat flera av de problem som tyngde väljarna.

Så till färskare data. SOM-institutet redovisar för 2021 att 57 procent tror att utvecklingen i Sverige går åt fel håll, bara 21 procent att den pekar rätt. (Mätningarna gjordes före vinterns elchocker och kriget.) 

Ny forskning från den så kallade Tillitsbarometern kom i maj. Den sammanfattades av forskningsledaren professor Lars Trägårdh i en pressrelease med orden ”Vi ser en negativ trend med sjunkande trygghet och försämrad lokalsamhällestillit, något som på sikt även kan påverka den generella tilliten negativt.” Och vidare: 

Om Sverige ska fortsätta vara ett högtillitssamhälle där medborgare känner sig trygga dygnet runt är det viktigt att vi tar de stora skillnaderna i tillit och trygghet på allvar.

Här ska nämnas att det inte helt lättdefinierade begreppet tillit inom forskningen brukar tillskrivas stor betydelse för utvecklingen. Den höga tilliten i vår del av världen har kallats för ”det nordiska guldet”. Om människor litar på varandra och på institutionerna behöver man inte ständigt ta höjd för att bli lurad; transaktionskostnaderna minskar.

I Tillitsbarometern framkommer också att 43 procent tror att dagens barn om 20 år har det sämre än vi; bara 21 procent tror de får det bättre.

En internationell mätning av Ipsos i 27 länder, där den uppmätta oron för brott och våld får genomsnittet 27 procent, ligger Sverige med 57 procent trea efter Mexico och Chile. Vi är före Sydafrika och långt före USA. Europatvåa bland länder ingående i rapporten är Holland, med 20 procent.

Åt samma deprimerande håll pekar NTU, den årliga nationella trygghetsundersökningen. Från cirka 2012/2013 började oron över att utsättas för brott, och över att vistas ute på kvällen, gå upp brant.

”Pessimistpartiets” frammarsch sker inte motståndslöst. Aftonbladetkolumnisten och författaren Andreas Cervenka sätter våra i internationell jämförelse små ekonomiska problem bredvid inflationens härjningar i fattiga Sri Lanka och konkluderar: ”Det svenska valet lär bli en rysare. Men oavsett utgång ser egoismen ut att få egen majoritet.”

Författaren Per Wirtén skriver i Expressen under rubriken ”Årets valrörelse är en lavin av sopor” om sin vämjelse inför ”upphetsade opinioner, med återkommande spets mot de fattiga, de invandrade, de rasifierade, de utsatta”. Han efterlyser komplexitet och globala sammanhang. Men tillägger: ”Jag kanske har helt fel. Tänk om den här valrörelsen i själva verket är ovanligt värderingsbaserad och pekar ut en långsiktig politisk viljeinriktning. Tänk om den nationalistiska och konservativa verklighetsflykten faktiskt är landets framtid.”

Den som lever får se.

Under tiden finns det mycket att fundera över för hugade valforskare. Till exempel:

Den 11 september väljer ett land av dysterkvistar en dyster regering. Och snart börjar vinterhalvårets elnotor sippra in. Därför en from förhoppning här på slutet: att Socialdemokraternas valslogan visar sig sann: ”Vårt Sverige kan bättre.”

***

Läs även: Alice Teodorescu Måwe: De sjunkande förväntningarnas missnöje

Läs även: Jon Åsberg: Det är inte mig det är fel på, det är Sverige