Natos nya dilemma
Donald Trumps ombytlighet underminerar alliansen.
I slutet av juni sammanstrålar Natoländernas ledare i Haag för ett toppmöte. Regeringschefer kommer att vara där; generalsekreteraren Mark Rutte också. Mötet äger rum i en tid när försvarsalliansen är pressad och står inför ett fundamentalt dilemma: dess överlägset viktigaste medlem uppför sig nämligen tidvis som en motståndare till organisationen. Detta försvårar naturligtvis också det dagliga arbetet inom alliansen, för hur ska man kunna planera när man inte är säker på att ens viktigaste parter är att lita på?
Som alltid vid Natos toppmöten ska ledarna hålla överläggningar, tjänstemän ska diskutera detaljer, presskonferenser ska hållas och mängder av sidoevenemang klaras av. Värdlandet Nederländerna, en av militäralliansens mest lojala och omtyckta medlemmar, förbereder begivenheterna med såväl flit som expertis. Men ändå kan det gå fel. Donald Trump kan bli förargad över något en av alliansens andra ledare har sagt och i sista stund bestämma sig för att inte delta. Han kan också välja att delta som planerat och bli upprörd på plats. En påföljande diplomatisk dispyt med någon annan Natomedlem är inte svår att föreställa sig; i ett inlägg på X i början av maj anklagade exempelvis USA:s utrikesminister Marco Rubio Tyskland för att vara en ”tyranni i förklädnad”.
Men det är inte bara toppmötets utgång som är osäker. Sedan Donald Trumps tillträde för drygt tre månader sedan är varje dag oviss för alliansens många civila och militära anställda och naturligtvis för medlemsstaterna. Och varje dag är viktig. Övningar ska planeras, nya och gamla hot som utvärderas, beslut förberedas. Detta fungerar inte alltid perfekt, men det fungerar därför att tiotusentals människor under alliansens 76 år har skapat metoder och samarbetsformer som får maskineriet att rulla.
Donald Trump började sprida osäkerhet i Nato redan under sin första mandatperiod när han ofta klagade på att alliansens andra medlemmar lade för lite på försvaret, ett klagomål som flera tidigare amerikanska regeringar också har framfört. Nu, i den andra mandatperioden, handlar Trumps synpunkter på Nato om mycket mer än de allierades förvarsbudgetar. Samtidigt som presidenten fortsätter att kritisera andra Natoländer har USA vid flera symboliskt viktiga tillfällen sällat sig till alliansens ärkerival Ryssland. I februari röstade USA med Ryssland, och mot sina allierade, i en FN-omröstning som fördömde Rysslands invasion av Ukraina.
Denna nya verklighet gör det extremt svårt för alliansen att utföra sitt dagliga värv, och i synnerhet att planera inför framtiden. Officiellt fortsätter allt som vanligt, men från olika håll hörs farhågor om hur mycket känslig information man egentligen kan dela med amerikanerna. Jag hör oro för hur man ska planera kommande gemensamma övningar: kommer USA att vara med? Vad händer om man planerar för att ha med amerikanska styrkor i en manöver och det sen meddelas att USA inte kommer? När Expressen i mars rapporterade att USA inte kommer att delta i gemensamma övningar från och med nästa år meddelade Natos militära högkvarter SHAPE visserligen att uppgiften inte stämde. Men situationen understryker ändå Natos problem att ingen riktigt vet längre hur USA kommer att förhålla sig till alliansen.
Kanske fortsätter USA att delta i gemensamma övningar. Kanske fortsätter samarbetet i Natohögkvarteret, på SHAPE och ute i fältet att fungera väl. Organisationens högste befälhavare, den amerikanske generalen Chris Cavoli, är mycket respekterad runtom alliansen, och i en utfrågning i senaten tidigare i vår lovordade han USA:s allierade och påminde om hotet från Ryssland. Kanske går också toppmötet nästa månad som önskat. Mark Rutte har lång erfarenhet av överläggningar med Trump. Emmanuel Macron och flera andra regeringschefer likaledes, och holländarna har definitivt planerat sammankomsten så väl det bara går.
Men man kan aldrig veta. Och det är detta som är Natos nya dilemma - ett dilemma som inträtt just när man snabbt måste finna den styrka man tillsammans visade under Kalla kriget.
***
Läs även: Sverige behöver skaffa en utrikespolitik
I slutet av juni sammanstrålar Natoländernas ledare i Haag för ett toppmöte. Regeringschefer kommer att vara där; generalsekreteraren Mark Rutte också. Mötet äger rum i en tid när försvarsalliansen är pressad och står inför ett fundamentalt dilemma: dess överlägset viktigaste medlem uppför sig nämligen tidvis som en motståndare till organisationen. Detta försvårar naturligtvis också det dagliga arbetet inom alliansen, för hur ska man kunna planera när man inte är säker på att ens viktigaste parter är att lita på?
Som alltid vid Natos toppmöten ska ledarna hålla överläggningar, tjänstemän ska diskutera detaljer, presskonferenser ska hållas och mängder av sidoevenemang klaras av. Värdlandet Nederländerna, en av militäralliansens mest lojala och omtyckta medlemmar, förbereder begivenheterna med såväl flit som expertis. Men ändå kan det gå fel. Donald Trump kan bli förargad över något en av alliansens andra ledare har sagt och i sista stund bestämma sig för att inte delta. Han kan också välja att delta som planerat och bli upprörd på plats. En påföljande diplomatisk dispyt med någon annan Natomedlem är inte svår att föreställa sig; i ett inlägg på X i början av maj anklagade exempelvis USA:s utrikesminister Marco Rubio Tyskland för att vara en ”tyranni i förklädnad”.
Men det är inte bara toppmötets utgång som är osäker. Sedan Donald Trumps tillträde för drygt tre månader sedan är varje dag oviss för alliansens många civila och militära anställda och naturligtvis för medlemsstaterna. Och varje dag är viktig. Övningar ska planeras, nya och gamla hot som utvärderas, beslut förberedas. Detta fungerar inte alltid perfekt, men det fungerar därför att tiotusentals människor under alliansens 76 år har skapat metoder och samarbetsformer som får maskineriet att rulla.
Donald Trump började sprida osäkerhet i Nato redan under sin första mandatperiod när han ofta klagade på att alliansens andra medlemmar lade för lite på försvaret, ett klagomål som flera tidigare amerikanska regeringar också har framfört. Nu, i den andra mandatperioden, handlar Trumps synpunkter på Nato om mycket mer än de allierades förvarsbudgetar. Samtidigt som presidenten fortsätter att kritisera andra Natoländer har USA vid flera symboliskt viktiga tillfällen sällat sig till alliansens ärkerival Ryssland. I februari röstade USA med Ryssland, och mot sina allierade, i en FN-omröstning som fördömde Rysslands invasion av Ukraina.
Denna nya verklighet gör det extremt svårt för alliansen att utföra sitt dagliga värv, och i synnerhet att planera inför framtiden. Officiellt fortsätter allt som vanligt, men från olika håll hörs farhågor om hur mycket känslig information man egentligen kan dela med amerikanerna. Jag hör oro för hur man ska planera kommande gemensamma övningar: kommer USA att vara med? Vad händer om man planerar för att ha med amerikanska styrkor i en manöver och det sen meddelas att USA inte kommer? När Expressen i mars rapporterade att USA inte kommer att delta i gemensamma övningar från och med nästa år meddelade Natos militära högkvarter SHAPE visserligen att uppgiften inte stämde. Men situationen understryker ändå Natos problem att ingen riktigt vet längre hur USA kommer att förhålla sig till alliansen.
Kanske fortsätter USA att delta i gemensamma övningar. Kanske fortsätter samarbetet i Natohögkvarteret, på SHAPE och ute i fältet att fungera väl. Organisationens högste befälhavare, den amerikanske generalen Chris Cavoli, är mycket respekterad runtom alliansen, och i en utfrågning i senaten tidigare i vår lovordade han USA:s allierade och påminde om hotet från Ryssland. Kanske går också toppmötet nästa månad som önskat. Mark Rutte har lång erfarenhet av överläggningar med Trump. Emmanuel Macron och flera andra regeringschefer likaledes, och holländarna har definitivt planerat sammankomsten så väl det bara går.
Men man kan aldrig veta. Och det är detta som är Natos nya dilemma – ett dilemma som inträtt just när man snabbt måste finna den styrka man tillsammans visade under Kalla kriget.
***
Läs även: Sverige behöver skaffa en utrikespolitik
