Benny Fredrikssons öde är värt att minnas
Toppbild: TT
Trettiosex minuter in i den nya dokumentären om Kulturhusets Stadsteaterns tidigare vd Benny Fredriksson formuleras dess smärtpunkt: »Vi var många som funderade på om vi skulle göra någonting. Ska vi ställa upp, markera vår solidaritet med honom eller så? Men till min skam, eller vad jag ska säga, så gjorde vi ju inte detta. Utan var och en låg och tryckte och väntade på vad som skulle hända och hur drevet skulle dra vidare.«
Det är Sture Carlsson som säger det. Han anställdes som tf vd för Stadsteatern Kulturhuset när Benny Fredriksson hade avgått, efter att Aftonbladet publicerat anklagelser om bland annat sextrakasserier. Tidningen klandrades senare av Pressens opinionsnämnd för att inte ha haft belägg för de djupt kränkande omdömena. En utredning visade så småningom att dessa varit grundlösa.
Men här har vi alltså pudelns kärna. Hur kommer det sig att den exempellöst framgångsrike och av politiker och tjänstemän i Stadshuset så uppskattade teaterchefen Benny Fredriksson fick ungefär noll offentligt stöd av sina överordnade när det blåste hårt?
Ett svar kan vara att det var svårt att veta huruvida det fanns något korn av sanning i påståendena om ett hänsynslöst ledarskap. Men en mer plausibel förklaring är den mänskliga naturen – det vill säga att politiker och tjänstemän är som folk är mest. Rädda om sitt eget skinn. Det är inte osannolikt att kraften i den våg av metoo-raseri som drog över världen paralyserade teaterchefens chefer. Av skräck. Många väljer i ett sådant läge att huka och vänta ut drevet.
Många av metoo-vittnesmålen var viktiga och har förhoppningsvis bidragit till bättre miljö på arbetsplatser runt om i samhället. Men inom medierna saknades emellanåt reflektion och eftertanke. Vittnesmålen hanterades som heliga sanningar, omöjliga att ifrågasätta, och det sedvanliga publicistiska omdömet tycktes ställt åt sidan då det handlade om presumtiva offer för sexuella trakasserier. I sådana lägen är det också lätt att medierna utnyttjas för att störta eller komma åt makthavare av helt andra skäl än de som anges.
Det var en rörig tid. Jag blev själv vid upprepade tillfällen tillagd i en grupp på FB för journalister som upplevde sig ha utsatts för sexuella övergrepp. Snart kom meddelandet till de tusentals medlemmarna i gruppen att våra namn skulle räknas in i ett metoo-upprop för journalister. När jag gick ur gruppen, för att slippa räknas in, blev jag tillagd igen. Hur ska man med ett sådant förfarande kunna lita på den siffra uppropet slutligen landade i?
Dokumentären om Benny Fredriksson porträtterar en människa som var något utöver det vanliga vad beträffar begåvning, intelligens och eld. Filmen skyggar inte för att även skildra sidor av hans ledarskap som anställda uppfattade som auktoritära. Säkert var han inte felfri, det är ingen, och kanske allra minst dynamiska chefer som genomdriver stora förändringar i en verksamhet. Men var han värre i sitt ledarskap än en genomsnittlig börs-vd eller mellanchef på en illa fungerande myndighet?
Som tittare blir man i alla händelser nyfiken och vill gärna ha en mer fullödig berättelse om grabben som växte upp i en liten etta i arbetarklassens Midsommarkransen i Stockholm, men som på egna meriter tog sig in i de kulturella finrummen och slog världen med häpnad.
Dokumentären Benny och Kulturhuset berättar mellan raderna också något viktigt om oss andra, vi i offentligheten och i medievärlden. Något som kan vara bra att hålla i minnet nästa gång flockbeteendet sveper in över oss och kollrar bort sans och förnuft i sin envetna jakt på det goda och rätta.
