Northvolts konkurs: vinnarna, förlorarna och de skyldiga
Investerare, skattebetalare och tusentals anställda förlorar på den största kraschen i modern industrihistoria. Men en liten grupp i Northvolts toppskikt har tjänat på affären.
Bild: TT
Batteritillverkaren Northvolt har till slut ansökt om konkurs. Eller rättare sagt den aspirerande batteritillverkaren. Någon större tillverkning blev det aldrig. Fabriken i Skellefteå skulle producera en miljon svenskproducerade batterier om året; de få som faktiskt levererades var kinesiska halvfabrikat.
– Northvolt lovade allting samtidigt. Återindustrialisering av Norrland, strategisk autonomi visavi Kina på batteriområdet, gröna jobb, världsledande teknik, ett ekonomiskt bärkraftigt företag, en möjlighet att rädda världen. Men som jag ofta har påpekat i sammanhanget: när något låter för bra för att vara sant, då är det för bra för att vara sant, säger Christian Sandström, docent och Affärsvärlden-kolumnist.
Det är en läxa som en lång rad investerare nu fått lära sig.
Förlorarna: investerare, skattebetalare och pensionärer
Sedan Northvolt startades för tio år sedan har företaget bränt över 100 miljarder kronor, konservativt räknat. Morningstar räknar med att Northvolt tagit in 130 miljarder kronor i investeringar och lån. I svensk industri är det en astronomisk summa. Bara skulderna till långivare och andra fordringsägare uppgick vid konkursansökan till 64 miljarder, mer än värdet av samtliga sedlar och mynt i cirkulation i Sverige.
Som jämförelse: när gruvbolaget Northland Resources gick i konkurs 2014 räknades det som den största konkursen i modern svensk industrihistoria – och dess skulder var omkring 14 miljarder.
Northvolts största ägare är den krisande tyska biljätten Volkswagen. Pressat mellan EU:s kommande förbud mot förbränningsmotorer och hård elbilskonkurrens från Kina har VW öst in 15,5 miljarder kronor i det svenska batteriföretaget. Aktieinnehavet har skrivits ner till en bråkdel av beloppet. Därutöver är Volkswagen en av de största fordringsägarna i konkursboet med ett konvertibelt skuldebrev på 3,6 miljarder.
Den näst största ägaren, investeringsbanken Goldman Sachs, nollade också sitt aktieinnehav i slutet av 2024, från ett värde på nio miljarder. Det motsvarar summan som svenska pensionärer förlorar. AP-fonderna 1–4, AMF och Folksam/KPA har tillsammans investerat nio miljarder i Northvolt.
Och det är bara ett av många sätt på vilka allmänhetens pengar har riskerats i Northvolt. Riksgälden, Svensk exportkredit och InvestEU-fonden har alla erbjudit miljarder av skattebetalarnas pengar som säkerhet för lån eller krediter till Northvolt. När företaget ansökte om rekonstruktion i USA i höstas hade dock inget av lånen hunnit betalas ut.
Däremot har Northvolt fått 600 miljoner kronor i rena bidrag från staten. Skellefteå kommun har inte bara byggt infrastruktur kring industriområdet för 100 miljoner, utan investerat 100 miljoner till i Northvolt genom det kommunala energibolaget Skellefteå Kraft. Som dessutom har obetalda fakturor liggande hos Northvolt till ett värde av 60 miljoner.
Till förlorarna måste man även, förutom alla andra fordringsägare med dåliga utsikter att få betalt, räkna de 5 000 Northvoltanställda som måste se sig om efter ett nytt jobb.
Vinnarna på affären är betydligt färre. Men de finns.
Vinnarna: företagsledningen
De största aktieägarna efter Volkswagen och Goldman Sachs är grundaren och tidigare vd:n Peter Carlsson samt riskkapitalisterna och medgrundarna Harald Mix och Carl-Erik Lagercrantz (de båda senare genom sitt gemensamägda bolag Vargas Holding). Eftersom trion var först med att investera behövde de inte sätta in särskilt mycket pengar. Enligt tidningen Affärsvärlden har Vargas inte gått in med mer än 175 miljoner kronor.
Huruvida Mix och hans affärspartner Carl-Erik Lagercrantz passade på att sälja aktier i Northvolt när värderingen var som högst är okänt. Däremot har det framkommit att Peter Carlsson har sålt av Northvoltaktier för 200 miljoner kronor. Och i företagets ledning är han långt ifrån ensam om att ha gjort en god affär. En lång rad av hans kollegor har gjort mångmiljonvinster på att sälja aktier i Northvolt, enligt en sammanställning av Peter Wennblad på SvD:s ledarsida: medgrundaren Paolo Cerruti, hållbarhetschefen Emma Nehrenheim, Emad Zand som haft flera olika befattningar i företaget, finansdirektören, kommunikationschefen, marknadschefen, produktionschefen i Skellefteå, den tidigare rekryteringschefen, den före detta bolagsjuristen (som dessutom råkar vara Peter Carlssons fru)…
Enligt Wennblads källor hade även anställda utanför Northvolts toppskikt erbjudits att köpa aktier som de skulle kunna sälja vid så kallade liquidity events två gånger om året. Något sådant har dock inte genomförts sedan september 2022 – och då hade enbart företagets toppskikt haft aktier tillräckligt länge för att få sälja dem. Det är alltså högst sannolikt att en del av Northvolts anställda förlorar mer än bara jobbet i konkursen.
2022 var också året som många av ledningens försäljningar ägde rum. Det väcker frågor. Om inte personerna med mest insikt i verksamheten tror att det är en bra affär att låta sina pengar ligga kvar i bolaget, bör de då locka AP-fonderna, AMF och Folksam att investera andra människors pensionsbesparingar i det?
– När affärsmodellen inte är hållbar påminner den här sortens försäljningsrundor om ett pyramidspel. Vilka som har sålt aktier i dessa rundor längs vägen, det är tiotusenkronorsfrågan. Eller rättare sagt mångmiljardfrågan, säger Christian Sandström.
Hur blev det såhär?
Det vore förstås naivt att vänta sig att alla investeringar ger avkastning, även när det gäller pensioner. Men frågan är om pensionsförvaltarna har varit tillräckligt ansvarsfulla när de investerat i Northvolt. Moderaterna har KU-anmält Magdalena Andersson för politiska påtryckningar mot AP-fonderna; en privatperson vill i en JO-anmälan att Justitieombudsmannen utreder samma sak.
Tidigare fick pensionsfonderna inte investera mer än fem procent av sina tillgångar i företag som inte var börsnoterade. Det ansågs för riskabelt. Men under regeringen Löfven ändrades det till 40 procent. Samtidigt fick AP-fonderna ett nytt uttalat mål att ta hänsyn till hållbarhet i sina investeringar. Per Bolund (MP), som vid tidpunkten var finansmarknadsminister, sa uttryckligen att ”AP-fonderna ska vara ledande i klimatomställningen av finansmarknaden”. Och senare: ”Om fonderna inte förstår regeringens signaler kan vi behöva rekrytera nya styrelser.”
Enligt Christian Sandström har inte bara AP-fondernas styrelser, utan politiska makthavare i allmänhet haft för svaga incitament att vara försiktiga. Dels spenderar de inte sina egna pengar utan någon annans. Dels har entusiasmen för grön omställning fått investeringar i bolag som Northvolt att framstå som inte bara det moraliskt rätta, utan något helt nödvändigt.
– De här strukturerna har uppmuntrat för mycket risk. Det kommer alltid en punkt där risktagande övergår i vårdslöshet, och den punkten närmar man sig mycket snabbare i sammanhang med godhetssignalerande, hallelujastämning och ett externt hot i form av klimatkrisen, säger Sandström.
Både Peter Carlsson och Harald Mix har varit uppburna figurer i svensk offentlighet. De har sommarpratat i P1, deras verksamhet har berömts av politiker, Carlsson har fått medalj av kungen. Samtidigt har en snabb grön omställning framhållits som nödvändig för att bemöta ett överhängande klimathot.
– I en sådan situation är de politiska kostnaderna för att ställa obekväma frågor hög. Särskilt i ett så konsensusinriktat samhälle som vårt, säger Sandström.
Läs även: Här är de största gröna bakslagen 2024
Batteritillverkaren Northvolt har till slut ansökt om konkurs. Eller rättare sagt den aspirerande batteritillverkaren. Någon större tillverkning blev det aldrig. Fabriken i Skellefteå skulle producera en miljon svenskproducerade batterier om året; de få som faktiskt levererades var kinesiska halvfabrikat.
– Northvolt lovade allting samtidigt. Återindustrialisering av Norrland, strategisk autonomi visavi Kina på batteriområdet, gröna jobb, världsledande teknik, ett ekonomiskt bärkraftigt företag, en möjlighet att rädda världen. Men som jag ofta har påpekat i sammanhanget: när något låter för bra för att vara sant, då är det för bra för att vara sant, säger Christian Sandström, docent och Affärsvärlden-kolumnist.
Det är en läxa som en lång rad investerare nu fått lära sig.
Förlorarna: investerare, skattebetalare och pensionärer
Sedan Northvolt startades för tio år sedan har företaget bränt över 100 miljarder kronor, konservativt räknat. Morningstar räknar med att Northvolt tagit in 130 miljarder kronor i investeringar och lån. I svensk industri är det en astronomisk summa. Bara skulderna till långivare och andra fordringsägare uppgick vid konkursansökan till 64 miljarder, mer än värdet av samtliga sedlar och mynt i cirkulation i Sverige.
Som jämförelse: när gruvbolaget Northland Resources gick i konkurs 2014 räknades det som den största konkursen i modern svensk industrihistoria – och dess skulder var omkring 14 miljarder.
Northvolts största ägare är den krisande tyska biljätten Volkswagen. Pressat mellan EU:s kommande förbud mot förbränningsmotorer och hård elbilskonkurrens från Kina har VW öst in 15,5 miljarder kronor i det svenska batteriföretaget. Aktieinnehavet har skrivits ner till en bråkdel av beloppet. Därutöver är Volkswagen en av de största fordringsägarna i konkursboet med ett konvertibelt skuldebrev på 3,6 miljarder.
Den näst största ägaren, investeringsbanken Goldman Sachs, nollade också sitt aktieinnehav i slutet av 2024, från ett värde på nio miljarder. Det motsvarar summan som svenska pensionärer förlorar. AP-fonderna 1–4, AMF och Folksam/KPA har tillsammans investerat nio miljarder i Northvolt.
Och det är bara ett av många sätt på vilka allmänhetens pengar har riskerats i Northvolt. Riksgälden, Svensk exportkredit och InvestEU-fonden har alla erbjudit miljarder av skattebetalarnas pengar som säkerhet för lån eller krediter till Northvolt. När företaget ansökte om rekonstruktion i USA i höstas hade dock inget av lånen hunnit betalas ut.
Däremot har Northvolt fått 600 miljoner kronor i rena bidrag från staten. Skellefteå kommun har inte bara byggt infrastruktur kring industriområdet för 100 miljoner, utan investerat 100 miljoner till i Northvolt genom det kommunala energibolaget Skellefteå Kraft. Som dessutom har obetalda fakturor liggande hos Northvolt till ett värde av 60 miljoner.
Till förlorarna måste man även, förutom alla andra fordringsägare med dåliga utsikter att få betalt, räkna de 5 000 Northvoltanställda som måste se sig om efter ett nytt jobb.
Vinnarna på affären är betydligt färre. Men de finns.
Vinnarna: företagsledningen
De största aktieägarna efter Volkswagen och Goldman Sachs är grundaren och tidigare vd:n Peter Carlsson samt riskkapitalisterna och medgrundarna Harald Mix och Carl-Erik Lagercrantz (de båda senare genom sitt gemensamägda bolag Vargas Holding). Eftersom trion var först med att investera behövde de inte sätta in särskilt mycket pengar. Enligt tidningen Affärsvärlden har Vargas inte gått in med mer än 175 miljoner kronor.
Huruvida Mix och hans affärspartner Carl-Erik Lagercrantz passade på att sälja aktier i Northvolt när värderingen var som högst är okänt. Däremot har det framkommit att Peter Carlsson har sålt av Northvoltaktier för 200 miljoner kronor. Och i företagets ledning är han långt ifrån ensam om att ha gjort en god affär. En lång rad av hans kollegor har gjort mångmiljonvinster på att sälja aktier i Northvolt, enligt en sammanställning av Peter Wennblad på SvD:s ledarsida: medgrundaren Paolo Cerruti, hållbarhetschefen Emma Nehrenheim, Emad Zand som haft flera olika befattningar i företaget, finansdirektören, kommunikationschefen, marknadschefen, produktionschefen i Skellefteå, den tidigare rekryteringschefen, den före detta bolagsjuristen (som dessutom råkar vara Peter Carlssons fru)…
Enligt Wennblads källor hade även anställda utanför Northvolts toppskikt erbjudits att köpa aktier som de skulle kunna sälja vid så kallade liquidity events två gånger om året. Något sådant har dock inte genomförts sedan september 2022 – och då hade enbart företagets toppskikt haft aktier tillräckligt länge för att få sälja dem. Det är alltså högst sannolikt att en del av Northvolts anställda förlorar mer än bara jobbet i konkursen.
2022 var också året som många av ledningens försäljningar ägde rum. Det väcker frågor. Om inte personerna med mest insikt i verksamheten tror att det är en bra affär att låta sina pengar ligga kvar i bolaget, bör de då locka AP-fonderna, AMF och Folksam att investera andra människors pensionsbesparingar i det?
– När affärsmodellen inte är hållbar påminner den här sortens försäljningsrundor om ett pyramidspel. Vilka som har sålt aktier i dessa rundor längs vägen, det är tiotusenkronorsfrågan. Eller rättare sagt mångmiljardfrågan, säger Christian Sandström.
Hur blev det såhär?
Det vore förstås naivt att vänta sig att alla investeringar ger avkastning, även när det gäller pensioner. Men frågan är om pensionsförvaltarna har varit tillräckligt ansvarsfulla när de investerat i Northvolt. Moderaterna har KU-anmält Magdalena Andersson för politiska påtryckningar mot AP-fonderna; en privatperson vill i en JO-anmälan att Justitieombudsmannen utreder samma sak.
Tidigare fick pensionsfonderna inte investera mer än fem procent av sina tillgångar i företag som inte var börsnoterade. Det ansågs för riskabelt. Men under regeringen Löfven ändrades det till 40 procent. Samtidigt fick AP-fonderna ett nytt uttalat mål att ta hänsyn till hållbarhet i sina investeringar. Per Bolund (MP), som vid tidpunkten var finansmarknadsminister, sa uttryckligen att ”AP-fonderna ska vara ledande i klimatomställningen av finansmarknaden”. Och senare: ”Om fonderna inte förstår regeringens signaler kan vi behöva rekrytera nya styrelser.”
Enligt Christian Sandström har inte bara AP-fondernas styrelser, utan politiska makthavare i allmänhet haft för svaga incitament att vara försiktiga. Dels spenderar de inte sina egna pengar utan någon annans. Dels har entusiasmen för grön omställning fått investeringar i bolag som Northvolt att framstå som inte bara det moraliskt rätta, utan något helt nödvändigt.
– De här strukturerna har uppmuntrat för mycket risk. Det kommer alltid en punkt där risktagande övergår i vårdslöshet, och den punkten närmar man sig mycket snabbare i sammanhang med godhetssignalerande, hallelujastämning och ett externt hot i form av klimatkrisen, säger Sandström.
Både Peter Carlsson och Harald Mix har varit uppburna figurer i svensk offentlighet. De har sommarpratat i P1, deras verksamhet har berömts av politiker, Carlsson har fått medalj av kungen. Samtidigt har en snabb grön omställning framhållits som nödvändig för att bemöta ett överhängande klimathot.
– I en sådan situation är de politiska kostnaderna för att ställa obekväma frågor hög. Särskilt i ett så konsensusinriktat samhälle som vårt, säger Sandström.
Läs även: Här är de största gröna bakslagen 2024
