Nu spricker språkbubblan
Ett försök till storskalig manipulation med svenska språket har misslyckats. Verkligheten har hunnit ifatt språkaktivisterna.
Bild: TT
Om bruket av orden ”karantän” och ”vaccin” ökade för fem år sedan, är det lätt att förstå varför. Men om däremot ordet ”funktionsvariation” gick från 130 träffar i Kungliga bibliotekets tidningsdatabas år 2015 till 3 000 träffar sex år senare, och sedan tillbaka till 1700 träffar år 2024, då är det knappast verkligheten som har förändrats. Nej, det handlar om vad man skulle kunna kalla ordmanipulation.
Begreppen ”funktionsvarierad” och ”funktionsvariation” lanserades av handikappförbund för att ersätta ord som funktionsnedsättning och handikapp. Nyorden var ett försök att dölja en sämre verklighet med ett bättre ord. Framgången var pyramidal, men kortvarig. Och egentligen är detta ett evigt problem. Ord tar smak av det de betecknar, och det leder till något man brukar kalla det eufemistiska löpbandet. Svenska språket rymmer ord som lyte, vanför, invalid, handkapp, funktionsnedsättning och så slutligen funktionsvariation. Vi byter ständigt ord men löpbandet står kvar på samma ställe som det alltid gjort.
Men 2010-talet var det decennium då flera olika trender löpte samman till en kulmen av ordbyten. Språkvetare brukar hänvisa till begreppet det arbiträra tecknet, det vill säga att det inte spelar någon roll vilket ord vi använder för att beteckna en viss företeelse. Till och med ganska ologiska ord duger bra. Vi kan gå in i vardagsrummet även på söndagar, och vi kan använda badrummet i andra ärenden än att bada. Vi kan också tryggt ha veckodagar som alluderar på Tyr, Oden, Tor och Frej utan att det gynnar asatron påtagligt.
Å andra sidan är språkvetarna också medvetna om skillnaden mellan ”denotation” - ett ords objektiva betydelse och ”konnotation”, alla de känslor som knyts till ordet. Samma handrörelse kan alltså vara sexuellt trakasseri eller en smekning, samma djur kan vara en liten voffsing eller en byracka.
Marknadsförare arbetar med tre sorters konnotationer: puder, glitter och svärta. Ett hus kan alltså svärtas till ett kråkslott, glittras till en sekelskiftesdröm eller pudras till en fastighet med stor potential. Reklamare älskar smink, och även politiker är tungt beroende. Putin pudrar sitt krig mot Ukraina till en ”militär specialoperation”, Donald Trump får sina imperialistiska ambitioner att glittra genom att dem ”manifest destiny”.
Under andra hälften av 1900-talet försökte sociala ingenjörer pudra över samhällets skavanker: I skolan försvann de obegåvade barnen och ersattes av ”elever med särskilda behov”. Fängelser beredde plats åt kriminalvårdsanstalter. Ändå visste alla att effekterna var små. Man behöver bara ta ett steg över tröskeln på kråkslottet/sekelskiftesdrömmen/fastigheten med stor potential för att sminket ska flagna.
Sedan kom fler ordtrender. Feminismen var känslig för alla könsliga obalanser, till och med språkliga, och wokerörelsen blev kränkt av det mesta, speciellt ord. Därmed blev gränsen mellan det välmenande och ren moralism oklar. 2010-talet blev en period där aktivister kunde hota den som säger könsbyte i stället för könskorrigering, legogubbe i stället för legofigur, indian snarare än urpsrungsamerikan och så vidare. De nya språkpoliserna fanns överallt, och sanktionerna var hårda. Ingen ville bli stämplad som cynisk, sexistisk, homofob, misogyn, rasistisk et cetera. Inte ens våra språkvårdsmyndigheter kunde helt stå emot.
Tillsammans med djärva teorier om språkets makt över tanken skapades tron på att ord kan förändra samhället. Men nu är tiotalet slut. (Nja, inte riktigt. Skolmyndigheterna pudrade nyss över underkänd och ersatte med ”mindre än godtagbara kunskaper”.)
Att pendeln vände beror nog på att ordmanipulationerna gick för långt. Ett landsting förbjöd ordet ”bensträckare” för en paus i sammankomst eftersom ordet kunde kränka rörelsehindrade. Klåfingriga feminister ville ersätta det obestämda pronomenet man med en. De tänkte inte på att pronomenet man är ett helt annat ord än substantivet man: olika betydelse, olika böjning, ofta olika betoning. Man kunde lika gärna säga att pronomenet en inte kan användas om flera personer eftersom en betyder 1.
Många använder riksdagsledamot i stället för riksdagsman och vissa har velat gå vidare med till exempel tjänsteperson snarare än tjänsteman. Men hur mycket manlighet finns egentligen kvar i ändelsen -man när hälften av alla tjänstemän, ombudsmän, talmän och gode män är kvinnor?
Svenska akademiens ordlista kom med en ny upplaga 2015 som ömmade för känsliga språköron och satte in varningar som "kan uppfattas som stötande". Unisexpronomenet hen hårdlanserades, men det märkliga var de förhoppningar och farhågor som knöts till detta lilla ord. Många trodde att det skulle skapa total jämställdhet, andra att det skulle göra oss alla homosexuella. Självklart brast bubblan.
I KB:s tidningsdatabas gör ordet rasifierad en kraschlandning. Från 700 träffar toppåret 2014 till 136 träffar förra året. Likaså är en/man på väg mot utplåning. Tyvärr kan inte detta beläggas i ordstatistik, men jag litar på mina spanare i relevanta miljöer. Det normala är dock det mönster vi såg för funktionsvariation som vi såg i inledningen. Det går igen för flera ord, exempelvis hen som backar med cirka 20 procent.
Också den stora manskampen verkar avblåst. Tjänsteperson i stället för tjänsteman lanserades hårt 2014 och ökade sedan dramatiskt, men har sedan 2021 legat ganska still. Och det går fortfarande drygt fyra tjänstemän på varje tjänsteperson. Kanske fångas utvecklingen i diagrammet här intill där ordet könsbyte (den blå linjen) jämförs med könskorrigering (röd linje); en våldsam rivstart för utmanaren, och efter ett par år, en återgång till det gamla.
Fotnot: Skribenten är docent i svenska och populärvetenskaplig författare.
***
Om bruket av orden ”karantän” och ”vaccin” ökade för fem år sedan, är det lätt att förstå varför. Men om däremot ordet ”funktionsvariation” gick från 130 träffar i Kungliga bibliotekets tidningsdatabas år 2015 till 3 000 träffar sex år senare, och sedan tillbaka till 1700 träffar år 2024, då är det knappast verkligheten som har förändrats. Nej, det handlar om vad man skulle kunna kalla ordmanipulation.
Begreppen ”funktionsvarierad” och ”funktionsvariation” lanserades av handikappförbund för att ersätta ord som funktionsnedsättning och handikapp. Nyorden var ett försök att dölja en sämre verklighet med ett bättre ord. Framgången var pyramidal, men kortvarig. Och egentligen är detta ett evigt problem. Ord tar smak av det de betecknar, och det leder till något man brukar kalla det eufemistiska löpbandet. Svenska språket rymmer ord som lyte, vanför, invalid, handkapp, funktionsnedsättning och så slutligen funktionsvariation. Vi byter ständigt ord men löpbandet står kvar på samma ställe som det alltid gjort.
Men 2010-talet var det decennium då flera olika trender löpte samman till en kulmen av ordbyten. Språkvetare brukar hänvisa till begreppet det arbiträra tecknet, det vill säga att det inte spelar någon roll vilket ord vi använder för att beteckna en viss företeelse. Till och med ganska ologiska ord duger bra. Vi kan gå in i vardagsrummet även på söndagar, och vi kan använda badrummet i andra ärenden än att bada. Vi kan också tryggt ha veckodagar som alluderar på Tyr, Oden, Tor och Frej utan att det gynnar asatron påtagligt.
Å andra sidan är språkvetarna också medvetna om skillnaden mellan ”denotation” – ett ords objektiva betydelse och ”konnotation”, alla de känslor som knyts till ordet. Samma handrörelse kan alltså vara sexuellt trakasseri eller en smekning, samma djur kan vara en liten voffsing eller en byracka.
Marknadsförare arbetar med tre sorters konnotationer: puder, glitter och svärta. Ett hus kan alltså svärtas till ett kråkslott, glittras till en sekelskiftesdröm eller pudras till en fastighet med stor potential. Reklamare älskar smink, och även politiker är tungt beroende. Putin pudrar sitt krig mot Ukraina till en ”militär specialoperation”, Donald Trump får sina imperialistiska ambitioner att glittra genom att dem ”manifest destiny”.
Under andra hälften av 1900-talet försökte sociala ingenjörer pudra över samhällets skavanker: I skolan försvann de obegåvade barnen och ersattes av ”elever med särskilda behov”. Fängelser beredde plats åt kriminalvårdsanstalter. Ändå visste alla att effekterna var små. Man behöver bara ta ett steg över tröskeln på kråkslottet/sekelskiftesdrömmen/fastigheten med stor potential för att sminket ska flagna.
Sedan kom fler ordtrender. Feminismen var känslig för alla könsliga obalanser, till och med språkliga, och wokerörelsen blev kränkt av det mesta, speciellt ord. Därmed blev gränsen mellan det välmenande och ren moralism oklar. 2010-talet blev en period där aktivister kunde hota den som säger könsbyte i stället för könskorrigering, legogubbe i stället för legofigur, indian snarare än urpsrungsamerikan och så vidare. De nya språkpoliserna fanns överallt, och sanktionerna var hårda. Ingen ville bli stämplad som cynisk, sexistisk, homofob, misogyn, rasistisk et cetera. Inte ens våra språkvårdsmyndigheter kunde helt stå emot.
Tillsammans med djärva teorier om språkets makt över tanken skapades tron på att ord kan förändra samhället. Men nu är tiotalet slut. (Nja, inte riktigt. Skolmyndigheterna pudrade nyss över underkänd och ersatte med ”mindre än godtagbara kunskaper”.)
Att pendeln vände beror nog på att ordmanipulationerna gick för långt. Ett landsting förbjöd ordet ”bensträckare” för en paus i sammankomst eftersom ordet kunde kränka rörelsehindrade. Klåfingriga feminister ville ersätta det obestämda pronomenet man med en. De tänkte inte på att pronomenet man är ett helt annat ord än substantivet man: olika betydelse, olika böjning, ofta olika betoning. Man kunde lika gärna säga att pronomenet en inte kan användas om flera personer eftersom en betyder 1.
Många använder riksdagsledamot i stället för riksdagsman och vissa har velat gå vidare med till exempel tjänsteperson snarare än tjänsteman. Men hur mycket manlighet finns egentligen kvar i ändelsen -man när hälften av alla tjänstemän, ombudsmän, talmän och gode män är kvinnor?
Svenska akademiens ordlista kom med en ny upplaga 2015 som ömmade för känsliga språköron och satte in varningar som ”kan uppfattas som stötande”. Unisexpronomenet hen hårdlanserades, men det märkliga var de förhoppningar och farhågor som knöts till detta lilla ord. Många trodde att det skulle skapa total jämställdhet, andra att det skulle göra oss alla homosexuella. Självklart brast bubblan.
I KB:s tidningsdatabas gör ordet rasifierad en kraschlandning. Från 700 träffar toppåret 2014 till 136 träffar förra året. Likaså är en/man på väg mot utplåning. Tyvärr kan inte detta beläggas i ordstatistik, men jag litar på mina spanare i relevanta miljöer. Det normala är dock det mönster vi såg för funktionsvariation som vi såg i inledningen. Det går igen för flera ord, exempelvis hen som backar med cirka 20 procent.
Också den stora manskampen verkar avblåst. Tjänsteperson i stället för tjänsteman lanserades hårt 2014 och ökade sedan dramatiskt, men har sedan 2021 legat ganska still. Och det går fortfarande drygt fyra tjänstemän på varje tjänsteperson. Kanske fångas utvecklingen i diagrammet här intill där ordet könsbyte (den blå linjen) jämförs med könskorrigering (röd linje); en våldsam rivstart för utmanaren, och efter ett par år, en återgång till det gamla.
Fotnot: Skribenten är docent i svenska och populärvetenskaplig författare.
***
