Ny generation jihadister

September 2020.

En ung man hade sett en video på uppretade folkmassor i sitt ursprungsland Pakistan. Han köpte en slaktarkniv som liknade vapnet demonstranterna viftade med, hittade en adress till vad han trodde var den satiriska magasinet Charlie Hebdos redaktion i Paris, gick dit, högg med sin kniv och skadade allvarligt två personer som stod på gatan utanför entrén.

I hans föreställningsvärld hämnades han Profeten. Men det visade sig vara fel personer och fel plats. Charlie Hebdo hade flyttat därifrån.

Några veckor tidigare hade rättegången börjat, där fjorton personer anklagades för att vara inblandade i attentatet mot tidningen i januari 2015. Och redaktionen hade återigen publicerat Muhammedteckningarna, som hade gjort att Charlie Hebdo sedan länge var en måltavla för islamistiska terrorister.

»Tout ça pour ça« var rubriken, alla dessa döda på grund av dessa teckningar. Det lugnade inga sinnen. Uppeldade av politiska och religiösa ledare skapade publiceringen även den här gången protester bland muslimer i andra länder, vilket i sin tur ska ha väckt hämndlystnaden hos den unge pakistaniern.

Det här var det första av tre attentat i Frankrike hösten 2020. De två följande väckte ännu större uppmärksamhet: Halshuggningen av läraren Samuel Paty den 16 oktober utanför en högstadieskola i Conflans-Sainte-Honoré och mordet på tre personer i kyrkan Notre-Dame de Nice den 29 oktober.

I förra veckan, den 23 april, blev en kvinnlig polis knivhuggen till döds sydväst om Paris. Också den händelsen utreds som ett islamistisk terrordåd. Mördaren, som kom från Tunisien, ska före attacken ha tittat på filmer i mobilen som hyllade jihad och martyrskap.

Gemensamt för dessa fyra dåd är att ingen av förövarna har kunnat knytas till en organisation. Åtminstone inte enligt vad som är känt i dag. De ska inte ha utfört ett uppdrag från någon annan, utan verkar ha handlat i affekt, upptrissade av publiceringar på sociala medier.

De har enligt den franska statsvetaren Gilles Kepel påverkats av en »jihadistisk atmosfär«, en smittsam stämning som till stora delar grundar sig på förändringar i den politiska situationen i Östra Medelhavsområdet och i Mellanöstern.

Gilles Kepel är en av Frankrikes främsta specialister på islam och arabvärlden. Aktad men också omstridd. Han har polemiserat med en annan statsvetare, Olivier Roy, som hävdar att religionen i sig inte är orsaken till att arga unga franska män begår grymma attentat. Det är ilskan som får dem att söka upp religionen, inte tvärtom.

Gilles Kepel anser i stället att den islamistiska terrorismens rötter bland annat finns hos bokstavstrogna salafistiska grupper, i både Frankrike och andra länder.

I Kepels bok Le prophète et la pandèmie – profeten och pandemin – som kom ut tidigare i år, beskriver han dag för dag vad som hände i Mena-området – Mellanöstern och norra Afrika – under 2020, skeenden han anser beredde vägen för vad han kallar en ny och fjärde generation av jihadister.

Den första generationen bestod, enligt Kepel, av mujahedin i Afghanistan, den andra av adepter till det centralstyrda al-Qaida, och den tredje av nätverket inom den Islamiska staten.

Coronapandemin spelade en avgörande roll i händelseförloppet under 2020, både för att den ökade de ekonomiska orättvisorna och för att den bidrog till att oljepriset rasade, vilket i sin tur påverkade styrkeförhållandena mellan de oljeproducerande länderna.

Gilles Kepel beskriver hur Turkiets president Recep Tayyip Erdogan är en av dem som försöker utnyttja det svajiga läget i Mellanöstern för att axla ledarskapet för en trio av länder som alla stöder en politisk islamism; Iran, Qatar och Turkiet. Erdogan är en av flera så kallade »ilskans entreprenörer«, personer som bidrar till att piska upp stämningen och därmed bana väg för en oorganiserad jihadism.

En av förra årets avgörande händelser i spelet om makten är enligt Kepel invigningsbönen i Haga Sofia i slutet av juli, då muséet i Istanbul förvandlades till moské. Den välbesökta ceremonin fungerade som en styrkedemonstration, inte minst gentemot Saudiarabien.

Frankrike är en särskild måltavla för Erdogan. Han har bland annat anklagat president Emmanuel Macron för att uppmuntra hädandet av islam och har även uppmanat honom att genomgå en psykologisk undersökning. De två presidenterna är oense i en rad internationella frågor.

Men det finns också andra specifika anledningar till Turkiets hårda ton mot just Frankrike, skriver Gilles Kepel. En av dem är att Emmanuel Macron vill begränsa utländska och utstationerade imamers möjligheter att verka i Frankrike. Detta kan inskränka Erdogans inflytande över sina landsmän i Frankrike. En annan orsak till ressentiment är att det franska systemet var modell när Mustafa Kemal Atatürk inrättade den sekulära turkiska staten 1937, ett arv som Recep Tayyip Erdogan försöker sudda ut.

Gilles Kepel anklagar inte den turkiska presidenten för att ge direkt stöd till terrorismen. Däremot tecknar han honom som en av dem som av egenintresse indirekt bereder vägen för en ny form av oorganiserad jihadism. Den är särskilt svår att förebygga och hindra eftersom den saknar struktur.

Men historien skrivs ständigt om. Sedan Gilles Kepels bok blev klar har Donald Trump ersatts av Joe Biden, vilket riskerar att försvaga Recep Tayyip Erdogan internationellt. Ett av tecknen på att det hårda tonläget kan vara på väg att mjukas upp är att den franska och den turkiska presidenten nyligen talades vid, för första gången sedan i september 2020.

Ett av samtalsämnena var ett ökat samarbete mot terrorismen.