Nya tobakslagen: Dödsstöten för den klassiska svenska kiosken?

De hade inte allt. Men godis, glass, dricka, tobak och tidningar. Till de senare hörde också ett gäng med namn som Piff, Raff och Tophat – tidningar med nakna damer. Några kiosker sålde även korv med bröd.

De var något av barndomens tempel. Man sträckte på sig för att nå upp till luckan och undrade hur många Dixikola man fick för en 50-öring.

Något senare i livet smög man förbi för att köpa sitt första paket cigaretter, kanske ett halvpaket Prince. När jag bodde i Trollhättan och skulle i väg med tåget tog jag vägen förbi Ture Nygren i Järnvägskiosken. Ett paket cigg då också och en kvällstidning att läsa på tåget. Tures pojk Jan Nygren var redan i den politiska karriären och blev sedan minister i regeringen.

Kiosk­ägar­sonen kunde ha blivit partiledare (S) också, om han velat.

Min kompis Håcans föräldrar hade kiosk i Ullervad utanför Mariestad, så han kallades alltid för »Kioskas«. Och när jag blev journalist visste jag tidigt vad en riktigt bra story kallades: kioskvältare.

Någonstans på vägen blev kioskvältaren i stället ett scoop, för antalet ställen att välta har minskat rejält. Visserligen har en del omvandlats till korvkiosker eller snabbmatställen med thaimat, men trenden har länge varit dalande.

Vid årsskiftet fanns det 1 396 kiosker i Sverige. Över 1 000 färre än vid 90-talets början, enligt en sammanställning som Lantmäteriverket gjort för Fokus.

Kiosken är »en liten fristående byggnad med försäljning av varor och tjänster som bidrar till den allmänna nyttan och trevnaden«, som det heter i Stockholms stads vägledning för kiosker.

Men den typiska kiosken ser ut att ha en riktigt mörk framtid. Även om vi bortser från att kiosken med det lilla men stora utbudet alltmer konkurreras ut av Seven Eleven eller någon annan kedja. För det verkliga dråpslaget kan ha utdelats av staten genom nya regler för tobaksförsäljning.

Från den 1 juli i år ska nämligen alla som vill sälja tobak ha tillstånd från kommunen att göra det. Och tillstånd kostar pengar, för att undersöka om det är ett lämpligt ställe för tobaksförsäljning tar kommunen ut en avgift. I snitt ligger den på runt 7 600 kronor. Men till exempel Gävle tar 10 650 kronor och i Östersund tar de 10 900 kronor.

I Strömsund i Jämtland tar de 9 300 kro­nor i avgift. Men det räckte för Rosa kiosken som redan hade krympande marginaler, inte minst på tobak. Efter tio år som kioskägare försökte Rickard Andersson och Jiraporn »Tukta« Andersson först sälja den rosa kiosken, men ingen var intresserad. När sedan tobaksavgiften kom blev det droppen.

– Bara att lämna in pappren kostar 9 300 och sedan tillkommer det årsavgifter och det är inte så mycket vinst på tobak, säger Rickard Andersson till Östersunds-Posten.

Så nu satsar de på ekologiska hårvårdsprodukter i stället.

Och dessutom meddelar branschtidningen Tobak & Mer att höstnumret för i år tyvärr var det sista någonsin, de lägger ner.

Fotnot: Ordet kiosk ska komma från turkiskans köşk som betyder utsiktsbyggnad, paviljong.

LÄS OCKSÅ: När Sverige var bäst i världen på att bygga bostadshus