Om begreppet ”folkmord”: Att vilja utplåna ett helt folk

Våren 1942 publicerade den italienska tidningen Corriere della Sera ett reportage om tysken Hans Frank, som var nazisternas generalguvernör i det tyskockuperade Polen. ”Han är en högrest man”, skrev reportern, ”stark och kvick i rörelserna, med finmejslad mun, smal örnnäsa, stora ögon och hög panna, framhävd av en tidig flint.”  

Franks hustru Brigitte bjöd in journalisten i arbetsrummet och förevisade pianot och böckerna. ”Han är en konstnär, en stor konstnär, med en ren och ädel själ”, sa hon. ”Bara en sådan konstnär kan härska över Polen.” Hon berättade att maken ofta satt där och sökte frid, medan han spelade Schuman eller Beethoven på pianot.  

Wannseekonferensen, där nazisterna drog upp riktlinjerna för ”den slutgiltiga lösningen på judefrågan”, hade nyligen avslutats. Det tyska livsrummet skulle rensas på judar. Europa ska finkammas på judar från öst till väst, löd direktivet och Hans Frank var ivrig att få åta sig sin del av programmet. Hans territorium bedömdes som idealiskt med goda transportmöjligheter och gott om arbetskraft.  

Frank förde noggrant dagbok. Han skrev om det uppdrag han hade fått. ”Vi kan inte skjuta dessa tre och en halv miljoner judar, och vi kan inte förgifta dem. Men vi kan gå vidare med de nödvändiga steg som på ett eller annat sätt kommer att leda till att de på ett framgångsrikt vis utrotas.”  

Tidningen New York Times pekade ut honom som en ledande krigsförbrytare, och det noterade han nöjt. ”Jag har fått äran att vara nummer ett”, skrev han i dagboken.  

En som med nöd och näppe undslapp Hans Frank var en man vid namn Raphaël Lemkin. Han var jude, född 1900 i staden Bialystok i Polen. Som ung vuxen flyttade han till staden Lviv, som i dag ofta nämns i krigsrapporteringen från Ukraina. Lviv är sedan 1944 en ukrainsk stad men har under historiens gång bytt namn flera gånger. Den har hetat Lemberg, Lvov och Lwów. Även befolkningens sammansättning har ändrats återkommande, och staden bytte styre åtta gånger mellan 1914 och 1945.  

Raphaël Lemkin var ett språkgeni och kom att studera juridik i Lviv. Hela hans uppväxt hade präglats av berättelser om pogromer, blodiga förföljelser av judar. Han har beskrivit sin barndom på bondgården som fadern arrenderade som lycklig, men judarna var ständigt klämda mellan ryssar och polacker som stred om marken och vållade återkommande maktskiften. Säkert var det hans erfarenheter som ung som väckte hans intresse för de folk i världen som under historiens gång hade utsatts för systematiska förföljelser.  

Sommaren 1915 inträffade massmordet på armenier i det osmanska riket, och det rapporterades i de tidningar som den unge Lemkin läste. Inom ramen för första världskriget tog de muslimska osmanerna, det vill säga turkarna, livet av drygt en miljon armenier. Lemkin kom senare i livet att skriva om armeniernas öde som en för honom livsavgörande händelse. ”De dödades, av ingen annan anledning än att de var kristna”, skrev han.  

Den amerikanske ambassadören i osmanska riket beskrev massakrerna på armenier som ”det största brottet genom alla tider”. Ryssarna kallade det för ett ”brott mot kristendomen och civilisationen” medan fransmännen formulerade om det till ”brott mot mänskligheten och civilisationen”, i syfte att inte stöta sig med muslimerna.      

Den som ansågs huvudskyldig till massmordet på armenierna var Talaat Pascha. Han var en av de ledande ungturkarna som styrde Osmanska riket och mördades 1921 i Berlin av en ung armenier som vid rättegången erkände mordet. Trots det frikändes han, då det ansågs att han hade agerat som representant för det armeniska folket och på grund av ”en inre sinnesrörelse”. Domen väckte stor uppståndelse.  

När Hans Franks beordrade förföljelse av judar i Polen inleddes och snabbt eskalerade tog Lemkin till flykten. På vindlande vägar tog han sig till Sverige och Stockholm dit han anlände tidigt på våren 1940. Han hade hoppats kunna ta sig till USA via Belgien, men den möjligheten försvann när tyskarna lade under sig praktiskt taget hela Västeuropa.   

Otåligt väntade Lemkin på att ett tillfälle skulle yppa sig för honom att ta sig till det efterlängtade Amerika. Väntan i Stockholm blev till månader. Hans enorma språkbegåvning gjorde att han snabbt lärde sig svenska. Han började undervisa på Stockholms universitet och tillbringade mycket tid på Kungliga biblioteket, där han systematiskt gick igenom alla dokument han kunde hitta som handlade om tyskarnas erövring av Europa. Nazisterna var metodiska, de skrev ner sina beslut och dessa publicerades. Lemkins idé var att inhämta, översätta och analysera så mycket som möjligt för att se om det fanns ett mönster i tyskarnas beteende. Han drevs av en vilja att hitta ovedersägliga bevis på att nazisterna hade för avsikt att utplåna judarna som folk.   

1941 tog han sig äntligen till USA, via Sovjetunionen. Hans stora släkt var då så gott som utplånad. Han miste 49 släktingar i Förintelsen, endast brodern Elias med fru och två barn överlevde. De skickades i stället till ett sovjetiskt arbetsläger, men Lemkin lyckades 1948 hjälpa dem till ett nytt liv i Kanada.  

I USA gjorde Lemkin sig snabbt känd i akademiska kretsar. Han inledde ett intensivt arbete med att strukturera sitt omfattande material om nazisternas förbrytelser och publicerade 1944 det som blev hans magnum opus, boken Axis Rule in Occupied Europe. I den formulerade han begreppet folkmord för första gången. Genocide på engelska. Det var sammansatt av det grekiska ordet genos, som betyder familj, klan, stam eller släkt, och ordet cide, från latinets cīdium, att döda.  

När Nürnbergprocessen, den stora rannsakningen av de ledande nazistiska förbrytarna, inleddes 1945 fanns Lemkin med i den amerikanske chefsåklagaren Robert H. Jacksons juridiska team. En av de huvudåtalade var Hans Frank. Begreppet folkmord hade då ännu inte inlemmats i internationell lag, och för Lemkins del innebar det att han kom att betrakta rättegången som halvfärdig. Att döma de åtalade för ”brott mot mänskligheten” räckte inte, tyckte han. Trots att Hans Frank var en av dem som dömdes till döden och avrättades.  

Lemkin sa att dagen då domen avkunnades var den svartaste i hans liv. Han var förkrossad över tystnaden gällande folkmord. Nürnbergs mardröm, sa han.    

Först två år senare, 1948, antog FN Folkmordskonventionen, som till största del är baserad på Lemkins förslag. Den lyder, sammanfattat: Att helt eller delvis förinta en nationell, etniskt, rasmässigt bestämd eller religiös grupp som sådan.   

Han fick under sin livstid inte uppleva att USA ratificerade Folkmordskonventionen och det tog han mycket hårt. Han tyckte att hans strävan att motverka folkmord hade misslyckats och blev allt mer bitter. Sina sista år framlevde han i fattigdom i New York. Han dog av en hjärtinfarkt 1959, vid en ålder av 59 år.  

Trots den sorgliga avslutningen på ett enastående liv lever hans minne i allra högsta grad. Folkmordskonventionen har funnits med flera gånger i modern tid vid de juridiska uppgörelserna med mördare i exempelvis Rwanda och forna Jugoslavien. Men begreppet är inte oomstritt. Det råder fortfarande stora åsiktsskillnader bland jurister om gränsdragningen mellan folkrättsbrott, brott mot mänskligheten och folkmord. 

Toppbild: Till vänster den sydafrikanske Cyril Ramaphosa som anklagar Israel för folkmord på palestinier. Till höger den polsk-judiske juristen Raphaël Lemkin.

***

Läs även: Vilka är Ahlam och Ahed Tamimi och varför hyllas de som hjältar?

Läs även: Biståndspolitken – en 50 miljardersbluff