Orten – platsen där allt börjar

Äldsta dottern Kristina stod på balkongen högst upp i huset och blickade sorgset ut över förorten, där flerfamiljslängorna aldrig verkade ta slut. De yngre syskonen Eva och Jan lyckades inte hitta hem när de fått gå ut själva en stund – alla hus såg ju likadana ut.

I första säsongen av Bengt Bratts tv-serie Hem till byn, som gick i 52 avsnitt mellan 1971 och 2006, tvingades småbrukaren Evert Persson att sälja gården och ta med sig familjen till förorten Gårdsten i nordöstra Göteborg. Själv gick han en svetsarkurs för att få jobb på varvet.

De höll de skenet uppe, men trivdes inte. »När ska vi åka hem?«, undrade lillgrabben.

Förorten med sina betongfasader. Anonymiteten. Ihopfösta människor som inte själva har valt att bosätta sig där.

Här hade ingen växt upp. Här hade ingen sina rötter. Alla kom utifrån: från landsbygden, andra delar av Göteborg eller världen. Alla var invandrare.

Men Gårdsten var inte mer skrämmande än att manusförfattaren Bratt själv bosatte sig där, under tidigt 80-tal med utsikt över grannområdena Lövgärdet och Rannebergen. Ville han veta mer om områdets historia kunde han gå en trappa upp till grannen, Roland Smith. Han och frun flyttade in när förorten precis stod klar i december 1971 och fortfarande var lervälling.

I decennier såg de hur området fick förfalla och sedan sakta resa sig igen. I över tio år satt Roland med som representant för de boende i styrelsen för Gård­stensbostäder, som äger och förvaltar området sedan 1997.

»När Gårdstensbostäder bildades var 35–40 procent av lägenheterna tomma. I en del hus var bara några få lägenheter bebodda, det var nästan lite otäckt. Och det där smittade av sig. I dag är det ett mer trivsamt område och allt är uthyrt«, berättade Roland i en intervju 2017.

Uppdraget som bolaget fick var förändring. Och ingen, särskilt inte ägarna i Göteborgs stad, trodde att det skulle gå fort.

»Det här är inget projekt. Det är på riktigt, och ska pågå i minst 25 år«, sa bolagets första vd, Stina Fransson, 1998 när man varit i gång ett år.

Hon beskrev en uppgivenhet hos det tidigare kommunala bostadsbolaget: När det läckte in från taken på de översta våningarna undrade bolaget om inte de boende kunde flytta ner några våningar.

Samma år, 1998, utsågs Gårdsten till nationellt utvecklingsområde ihop med tre andra stadsdelar i Göteborg. 2004 kom dåvarande Folkpartiet med en uppmärksammad rapport, Utanförskapets karta, där de stadsdelar som hade störst problem med skolresultat, arbetslöshet och sociala problem rankades. Då låg Gårdsten på plats 6.

I motsvarande rapport 2014 hamnade Gårdsten på plats 31.

Det verkliga kvittot på förändring kom förra året då Gårdsten togs bort från polisens lista på särskilt utsatta områden. Fortfarande riskområde, men inte akut. »Vi gick från särskilt utsatt område till särskilt uppskattat område«, skrev Gårdstensbolaget nöjt i sin årsredovisning.

Det var första gången som en stadsdel blev av med det tyngande epitetet.

I början handlade det om enkla saker. Att få butikerna i området att stanna och därmed locka nya handlare. Att övertala bankerna att återigen sätta dit en bankomat, eller att få en direktlinje med buss in till Göteborg (förut fick de byta i Angered). Men också om att få ordning i området. Att åtgärda brister direkt och införa husvärdar som tog ansvar för sitt område. Dessutom ett nära samarbete med polisen för att bekämpa kriminalitet.

Lärdomar av 23 års arbete i Gårdsten spelar stor roll när Göteborgs stad nu växlar upp arbetet med stadens sex särskilt utsatta områden: Bergsjön, Biskopsgården, Hammarkullen, Hjällbo, Lövgärdet och Tynnered.

I budgeten för 2020 pekade staden ut ambitionen att den ska ha 0 (noll) särskilt utsatta områden år 2025. Det är en gigantisk utmaning för alla i kommunen, inte minst för bostadsbolagen.

– Det tog över 20 år att lyckas i ett område. Hur ska vi då klara det i sex områden på fem år? frågar sig Terje Johansson, vd för stadens fastighetsägarbolag Framtiden, som i sina bolag (bland dem Gårdstensbostäder) har runt 75 000 bostäder, hälften av Göteborgs hyresrätter.

– Vår tro är att det är möjligt. Vi ska inte kopiera exakt, men Gårdsten  har gett oss erfarenhet av vad som fungerar. Men att vi säger att det är möjligt betyder inte att det blir en enkel resa.

Berättelsen om Gårdsten har visat fler än göteborgare att det går att trivas i förorten. Och att den inte är förlorad. Det som tidigare var en fråga för allmännyttan i storstäderna berör i stort sett alla. Medan rikspolitikerna radar upp förslag om hur polisen ska stärkas, buset visiteras och buras in, försöker många kommuner hitta lösningar på de problem som kan tyckas små. Men som snabbt växer sig övermäktiga. Studiebesök går till Rosengårdsområdet Herrgården i Malmö, till Gårdsten så klart, och kanske även till Sollentuna i framtiden.

Hyrorna höjdes med renoveringen i Ringdansen.

På 90-talet handlade debatten om utsatta områden främst om storstädernas förorter. Rapporterna hette sådant som storstadsdelegationen eller storstadsutredningen. Men så småningom blev problemen allt synligare också i städer som Norrköping, Linköping, Eskilstuna eller Västerås, där det fanns områden med nära nog lika stora problem.

Navestad i Norrköping var ett sådant, byggt 1969–1973 då förorts-Sverige växte i rekordtakt. När Navestad stod färdigt kallade DN:s bostadsreporter Mert Kubu området för Sveriges arkitektoniskt intressantaste stadsdel, men också för en sovfabrik. Navestad blev för många det sista alternativet på bostadsmarknaden.

I debatten kom någon med det radikala förslaget att riva hela området. Bygg om i stället, tyckte dåvarande kommunledning.

Chansen kom när S-ledaren och statsministern Göran Persson kom på besök 1997 och lovade statsstöd på 260 miljoner i miljöåtgärder i en stor renovering.I sitt linjetal som ny S-ledare 1996 lovade han en satsning på »det gröna folkhemmet«. Miljonprogrammet Navestad skulle visa vägen för ett miljöprogram med sociala förtecken.

Kanske berättade han också en kommande nyhet: »En ny myndighet inrättas med ansvar för att integrationspolitiska mål och synsätt får genomslag på olika samhällsområden.« Plats för nya Integrationsverket? Jo, Norrköping.

Chef när man drog i gång 1998 blev Lars Stjernkvist, välkänd östgötaprofil som lämnat Motala för att jobba på S-tidningen i Norrköping och sedan som riksdagsledamot.

För att visa förändring fick Navestad nytt namn: Ringdansen. De stora huskropparna, Guldringen och Silverringen, skulle bildligt lockas till dans. Ombyggnationen avslutades 2003. Delar av de cirkelformade husen togs bort, vilket minskade antalet lägenheter från 1 600 till drygt 900.

Bostadsforskaren Åsa Bråmå undersökte 2011 hur det hade gått att vända utvecklingen i det utsatta bostadsområdet. Hon konstaterade att Ringdansen i utgångsläget, i likhet med liknande områden, hade problem med låg attraktivitet och dåligt rykte redan från tillkomsten.

»Området kom därför tidigt att få befolkning till stor del bestående av grupper med begränsade valmöjligheter på bostadsmarknaden, som invandrade och svenska hushåll med sociala problem. Ringdansen fick rollen som »sista tillflyktsort« på Norrköpings bostadsmarknad för hushåll som inte kunde få bostad någon annanstans – en roll som området behållit åtminstone fram till ombyggnaden«, skrev hon i sin forskningsrapport.

Lyckades man med omvandlingen? Ja och nej, kan svaret sammanfattas.

När Bråmå jämförde området före och efter renoveringen såg hon en tydlig förbättring av den socioekonomiska situationen hos de boende. Genomsnittsinkomsten hade ökat, liksom andelen sysselsatta, och andelen socialbidragsberoende hade minskat.

Nygamla Ringdansen hade avancerat några positioner i bostadshierarkin och Ringdansen var inte längre Norrköpings mest utsatta bostadsområde. Men: »i relation till situationen i kommunen som helhet verkar dock läget i Ringdansen inte ha påverkats särskilt mycket«, skrev Bråmå.

Ringdansen hade i stället fått sällskap i botten av andra bostadsområden, menade hon. Positionen som »regulator« på bostadsmarknaden flyttade till hyresområden i Hageby och i viss mån andra stadsdelar.

– Min tolkning var att grannstadsdelen Hageby i stället blev den stadsdel man valde i sista hand. Hyrorna höjdes med renoveringen i Ringdansen. De områden som tog över bottenpositionen låg i Hageby, säger Åsa Bråmå idag.

Morgonen den 29 augusti 1962 möttes Stockholms tunnelbaneresenärer av flygbladsutdelare från Socialdemokraterna. De lovade »bostäder för 150 000 människor på Järvafältet under 60-talet«.

Med stor inflyttning och en hög andel dåliga bostäder i innerstaden var bostadsbristen akut. Det skulle ett gigantiskt byggprogram ändra på. På militärens gamla övningsmarker på Järvafältet skulle det byggas bostäder för 90 000 människor i Stockholm och 60 000 i Sundbyberg, Solna och Järfälla.

I Stockholm finns flera av de utsatta stadsdelarna i dag just där. I september 2007 tog fullmäktige i Stockholm beslut om Järvalyftet. En långsiktig satsning skulle göras på boende, trygghet, utbildning och jobb till 2012, men blev under resan till Vision Järva 2030. Järva skulle bli en tillväxtmotor, kulturell mötesplats, och en plats dit man vill flytta – och stanna kvar. En del blev Rinkebystråket. Den trista gatan som ledde in i området skulle förvandlas till en levande mötesplats med butiker och restauranger.

»Rinkebystråket är en plats för 1 000 smaker«, hette det i den påkostade broschyren. På invigningsdagen fredagen den 30 september 2016 var det fullt med folk. Dagen därpå var det nästan folktomt på gatan och få besökare i butikerna. Samtidigt fullt med folk runt Rinkeby torg.

Rätt snart kom protesterna från butiksägarna på stråket om höga hyror, men få kunder, och kommunala Familjebostäder fick ge kraftiga hyresrabatter. Ändå fick flera butiker och restauranger slå igen. I december blev i stället Rinkebystråket riksbekant av en annan anledning:

Maskerade män sköt två bröder till döds på Mynta café.

Ann-Margarethe Livh (V), då bostadsborgarråd och ordförande i Familjebostäder, klippte invigningsbandet den där septemberdagen 2016. Lite ironiskt, för hon beskriver sig som stråkets största motståndare.

– I tio år hade jag protesterat mot det. Men tar man den politiska striden, är det både vinster och förluster.

– Det var en enorm ekonomisk satsning, hyrorna blev därefter. Det var ett politiskt beslut från den borgerliga majoritet som styrde efter 2006. Och man hade inte riktigt undersökt underlaget, många åker till Kista centrum och handlar, men där finns så mycket mer. Konkurrensen från stora köpcenter var övermäktig.

Torghandeln med frukt och grönsaker som står där invigningsbandet klipptes för fyra år sedan gör knappast några vinster, i alla fall inte denna dag. Ann-Margarethe Livh tar täten. Hon är Rinkebybo sedan vintern 1977 och bor precis intill stråket.

– Jag flyttade hit i en annan tid. Många chilenare flyttade hit på 70-talet, och det fanns flera latinamerikanska vänstergrupper, och en stor aktivitet bland de grekiska och finska föreningarna.

– I början av 2000-talet var det lite inne i den hippa vänstern att bo här. Det fanns en årlig Rinkebyfestival och ett livfullt allaktivitetshus. Men sedan tog pengarna slut.

Det självklara hade nog varit att låta verksamheter och handel växa i anslutning till torget, som redan var en samlingspunkt. Men Stockholms stad sålde tio köpcentrum, där Rinkeby torg var ett, till brittiska bolaget Boultbee 2007. Det gjorde sig snabbt känt för att snåla på underhåll och höja hyrorna för butiksinnehavarna.

– I dag ägs det av Fastpartner, med han gamle boxaren Sven-Olof Johansson. De sköter det grundläggande, men är inga visionärer.

[caption id="attachment_646933" align="alignnone" width="991"] Ann-Margarethe Livh.[/caption]

Promenaden fortsätter. I början på stråket byggs det för fullt. På Rinkebyterrassen över E18 ska det till slut finnas 380 bostadsrätter och 220 hyresrätter.

»Det här kommer att bli det nya Midsommarkransen. Människor kanske kommer att tvingas flytta för att de känner att de inte har råd att bo kvar, men den här utvecklingen innebär också mycket positivt, som en utbyggd kollektivtrafik och en ökad trygghet«, sa dåvarande bostadsminister Mehmet Kaplan (MP) till DN när han tog första spadtaget 2015.

Men Ann-Margarethe Livh hade velat se att det byggdes fler – och billigare – bostäder här.

– Rinkebyterrassen kan nog bli lite av en stadsdel i stadsdelen. Och titta där, säger hon och pekar.

– Yallatrappan har startat kafé här. En bra idé som togs från Malmö, med kafé och catering med utlandsfödda kvinnor som är långt från arbetsmarknaden.

Efter maktskiftet i stadshuset 2006 ville den borgerliga majoriteten öka antalet ombildningar till bostadsrätt på Järvafältet. Fast trots ett särskilt Bilda­bostadkontor i Rinkeby var intresset svalt. Det blev en enda ombildning – i Tensta.

– De som skulle ha råd ville inte, och de som ville hade inte råd. Men det gick mycket pengar till inhyrda konsulter.

Några som i stället var villiga köpare av hyresrätter i Tensta och Rinkeby var privata fastighetsbolag, varav flera sedan köptes upp av amerikanska kapitalfonden Blackstone. Nu har både Victoria Park och Hembla (tidigare D Carnegie) återigen fått en ny ägare i tyska Vonovia, som blivit störst i Sverige på hyresboende, men som än så länge inte visat hur de tänker agera.

– Det är ett hot mot hela hyresmarknaden om de här företagen får dominera, med sina konceptrenoveringar som kraftigt höjer hyran. Jag har börjat engagera mig i Hyresgästföreningen, och de talar om att det ofta handlar om fuskrenoveringar.

Ann-Margarethe Livh stannar utanför Folkets hus. Allmännyttiga Familjebostäder köpte huset 2016 och håller på att renovera samlingslokalen. Kulturförvaltningen sitter längre upp i backen, och på andra sidan centrum är det nya polishuset invigt.

– Bra! Främst för att vi behöver få hit arbetsplatser, men också för att det ökar polisens kännedom om området. Förut hade vi närpoliser som besökte skolor och som var mer hemma i området.

Trots att vi promenerat längs hela Rinkebystråket med det tidigare borgarrådet känns inte frågan riktigt besvarad: Vad hände med stråket?

I protokollen står det att budgeten var på 100 miljoner. Exploateringsnämnden fick »särskilda medel för integrationsprojekt för att kunna genomföra denna gatuupprustning«.

Gatan skulle integrera.

Fast hela produktionskostnaden, inklusive alla kringkostnader, blev 250 miljoner, enligt Familjebostäder. I början av året tog man beslut om att ändra hela konceptet för gatan.

Gabriella Granditsky var projektledare på Familjebostäder under de år som Rinkebystråket växte fram.

– Idén växte fram ur arbetet med Vision Järva, före detta Järvalyftet.

Vi såg över möjligheterna till nya bostäder, att bygga ihop stadsdelarna och utveckla fler centrala stråk. Rinkebystråket var förut rena dikesgatan med broar över och vi ville att andra värden skulle tillföras. I dialogen med de boende efterfrågades mer mötesplatser och mer handel, säger hon.

Bilden 2009–2010 var att nästan inget fanns i Rinkeby. En symbolfråga var att det inte fanns någon bankomat, likt Gårdsten. Centrum var sålt, de nya ägarna höjde hyrorna och butikerna stängde. Stadsdelsförvaltningen flyttade till Kista när Rinkebys stadsdelsnämnd slogs samman med den. Rinkeby var i en nedåtgående spiral.

– Vi landade i att skapa handelslokaler längs gatan, det byggde på kommersiella analyser, fokusgrupper och annat. Man ville ha saker nära, så man inte behövde åka till Kista centrum, och det fanns efterfrågan på ställen att äta på. Rinkeby är en stadsdel som också har många besökare, med ett inflöde av icke-boende.

Rinkeby var känt, många hade en uppfattning om stadsdelen, även de som aldrig varit där. Men också ökänt. Nu ville man göra något unikt för Rinkeby. I flera år hade det diskuterats vad man skulle göra i det de kallar sina tyngdpunktsområden: Rinkeby, Tensta, Farsta och Rågsved.

– Alla miljonprogram är lika, tänker man, men det är de inte. Alla är på sitt sätt unika och har olika historia. Orsakerna till social utsatthet är ofta desamma, men platserna är unika, säger Gabriella Granditsky.

– Vi ville något med Rinkeby, att fortsätta utveckla stadsdelen.

Men Rinkebystråket har inte blivit den mötesplats man hoppats på.

– Under åren är det verksamheter som lämnat. Flera har inte förmått betala hyran. Konceptet har inte hållit helt enkelt.

Efter att ha gjort annat under några år är Gabriella Granditsky tillbaka på Familjebostäder som affärsutvecklingschef.

– Nu har vi ett nytt koncept för Rinkebystråket där handel är nedtonat. Det går inte att konkurrera med de stora köpcentra och med e-handeln som ökat enormt. Nu blir det mer av offentlig service, utbildning, vård och kontor. Över 80 procent är uthyrt.

Sollentuna ligger nedsänkt i sen septemberdimma. Kommunen norr om Stockholm var före vikingatiden en viktig handelsplats för resande nordbor. Frågar man invånarna vad som satt Sollentuna på kartan i modern tid säger säkert en del – lite skamset – att det var här den utpekade Palmemördaren Christer Pettersson bodde. Honom kunde man springa på längs Malmvägen i Tureberg, ett av Sollentunas två utsatta områden. Där allmännyttiga bostadsbolaget Sollentunahem har sina lokaler.

Glas och betong. Långa bostadslängor i olika nyanser av grått. Men inte så många parabolantenner, vilket tidigare var utmärkande för bostadskomplexen i förorterna.

– De flesta tittar väl på tv digitalt i dag, säger Ali Saleh, som jobbar med en av de frågor som Sollentunahem pekat ut som en av orsakerna till otrygghet: olovlig andrahandsuthyrning.

Ali, en storväxt man med varmt leende, kallar sig skämtsamt för Sollentunahems detektiv. Han anställdes 2015 för att ta tillbaka lägenheter som hamnat på den svarta marknaden. I bältet har han i dag cirka 350 återtagna bostäder, flera av dem tack vare tips från de boende.

– Jag får många telefonsamtal från grannar. Ofta finns det inslag av knark och alkohol, det samlas folk i lägenheterna och ibland får jag tips om att människor köar i trapphuset för att köpa saker från lägenheten.

– Dessutom är många välfärdsbrott kopplade till olovlig uthyrning i andra hand, alltså att man felaktigt får bidrag från samhället, inflikar förvaltningschefen Mimmi Calles Hedenberg.

Hon berättar om hur de på egen hand jobbar mot otryggheten med allt från trygghetsvandringar och konstprojekt till trapphusmöten med de boende. Sådant som visar på närvaro i området. Men fastighetsbolaget är också med i kommunens EST-nätverk. För fyra år sedan fick sju kommuner frågan av Brottsförebyggande rådet (Brå) om man ville utveckla ett nytt arbetssätt för att genom samverkan öka tryggheten. »Effektiv samordning för trygghet« på myndighetssvenska – EST.

Från Sollentunahem kommer information från boende, entreprenörer, väktare och egen personal. Det kan handla om ungdomshäng, skadegörelse, problem med knark. Detsamma gör kommunens fältarbetare, fritidsgårdar, väktare, räddningstjänst och polis. Varje vecka möts representanter från bostadsbolaget, polisen och kommunen och tar fram en gemensam bild över vad som händer i kommunen, när och var.  Informationen använder de sedan för att styra parternas trygghetsarbete.

– Förut stannade informationen hos oss. När vi ska prioritera olika åtgärder så har vi de här uppgifterna att titta på, säger Mimmi Calles Hedenberg.

Vill de gå på djupet med ett problem kan EST-nätverket göra en fördjupad analys och ta fram en plan framåt. Som man gjorde i området Bellevuegården i Malmö för några år sedan när man noterade hur trapphushäng fanns i anslutning till skjutningar.I samverkan mellan polis, kommun och fastighetsvärden MKB testades olika metoder för att få bort ungdomarna. Man provade allt från att fysiskt köra bort dem till att spela opera från finska P2 högt (!) så att de självmant skulle lämna området. Till slut hotade man ungdomarna med anmälan om olaga intrång.

Det gav fem fällande domar och ungdomar som inte längre vågade samlas i trapphusen.

– Trapphushäng är något som upplevs som väldigt otryggt hos våra hyresgäster. Vi har gått ut med informationen på några adresser, för om det handlar om olaga intrång så kan man riskera sitt hyreskontrakt, säger Mimmi Calles Hedenberg.

Sollentunas mål med EST är att använda den insamlade datan för att jobba förebyggande med otryggheten. Både på kort och lång sikt.

– Vi analyserar hur problembilden i olika områden ser ut, vilka orsakerna till problemen är och vi tittar även på socioekonomiska faktorer. Utifrån den analysen kan vi – kommun, polis, bostadsbolag och andra aktörer – sätta in de långsiktiga åtgärderna för att på sikt vända utvecklingen i våra utsatta områden, säger trygghetssamordnaren Caroline Olsson.

Sollentuna har som sagt målet att inte ha några områden som klassas som utsatta av polisen. Det är möjligt, tror Caroline Olsson, även om det kommer att ta tid.

– Det kräver mycket arbete från flera myndigheter och kommuner har en viktig roll i detta. Och när det gäller myndighetssamverkan mot organiserad brottslighet borde det gå att få stöttning från nationell och regional nivå så att arbetet kan bli framgångsrikt även lokalt.

När statsminister Stefan Löfven får frågor om gängbrottsligheten pekar han ofta på Malmö, där skjutningarna gått ner och brottsligheten i stort följt samma riktning, även om den upplevda otryggheten är fortsatt hög.

Enligt polisens senaste lägesbild för särskilt utsatta områden i Malmö går utvecklingen åt rätt håll i två av dem. Förklaringen är till stor del samverkan mellan staden, polis, näringsliv och civilsamhället. Man har fått möjlighet att jobba förebyggande, tillsammans, och stoppa tillflödet till brottsligheten.

I de Rosengårdsområden som ligger söder om Amiralsgatan, som Herrgården, såg utvecklingen däremot ut att stå still.

– Jag har ofta fått frågan om Rosengård: vi som jobbat så oerhört mycket förebyggande, så mycket pengar som plöjts ner, varför blir det inte bättre? Men det blir det. Man måste ställa sig frågan var vi hade varit om vi inte gjort allt det här. Det hade kunnat vara väldigt mycket sämre däran, säger Anna Heide, som jobbade i 17 år på MKB, varav 13 år som fastighetschef i Rosengård.

Herrgården, länge känt för kackerlackorna och bilbränderna, har en liknande roll i Malmö som den Ringdansen hade i Norrköping: Här slår sig de med sämst förutsättningar ner.

– När någon flyttar så kommer ofta en ny familj som befinner sig på ruta ett. Området som sådant får inte den utveckling som det förtjänar, men individen får en bra start och kommer vidare., säger Anna Heide.

Hon är numera affärsutvecklingschef på det privata fastighetsbolaget Trianon, en mindre fastighetsvärd med 4 000 lägenheter, många av dem i områden som polisen klassar som särskilt utsatta. Trianon kallar sig ett bolag som »verkar för ett hållbart boende samt ett socialt ansvarstagande«. Ett exempel är dess fokus på trygghetsåtgärder, där en prioriterad sak är att få ut så många fler boende i arbete. Företaget erbjuder folk i områdena jobb i bolaget men ställer också krav på entreprenörer att ta in folk lokalt, antingen som anställda eller som praktikanter.

– Det är viktigt att skapa förbilder för barnen. Har man många i ett område utan arbete kan dygnet förskjutas, man lever på natten, med resultatet att barnen hamnar efter i skolan och andra ne gativa konsekvenser, säger Anna Heide.

Trianons synsätt är att det alltid är lönsammare för en långsiktig ägare att ha både välmående hyresgäster och hus. Man bygger nya lägenheter till rimliga kostnader och renoverar det gamla beståndet i takt med att hyresgästerna flyttar – utan att hyrorna pressas upp på lyxnivå.

Idén har Trianon tagit till finansmarknaden genom en obligation med fokus på social hållbarhet på 400 miljoner kronor. I prospektet pekar man ut en rad faktorer med tydliga mål: 30 arbetslösa ska ha fått jobb 2024 (utfallet år 1 var 2 personer), eller att omflyttningen i området ska vara 10 procent (utfallet år 1 är 12–13 procent).

– Många tar gärna de mjuka värdena: hur många fotbollsklubbar man har, hur mycket aktiviteter det finns för barn. Vi vågar koppla ihop det med rent krassa ekonomiska värden, som att renovera lägenheter och bygga nya hus, säger Anna Heide.

Och fortsätter:

– Det här är inte välgörenhet, det går att skapa affär i att jobba så här.

[caption id="attachment_646937" align="alignnone" width="991"] Flygfoto över Gårdsten.[/caption]

I Norrköping fick upprustningen av Ringdansen effekten att grannstadsdelen fick ta över jumboplatsen i staden. I dag har Hageby strukits från polisens lista över utsatta områden. Lars Stjernkvist, som sedan 2010 varit kommunstyrelseordförande i staden, lyfter framgången i samverkan mellan polis, kommun och bostadsbolaget.

– När samhället samverkar och gör det på riktigt – det låter klyschigt –utbyter information och jobbar konkret kring varje individ och samverkar, då ger det effekt. Parallellt har vi jobbat målmedvetet för att förbättra skolorna.

Tidigare var det i Hageby färre än 50 procent av niondeklassarna som hade behörighet till gymnasiet.

– Senast var det 76 procent. Och det är fortfarande en skola som tar emot huvuddelen av våra nyanlända elever så underlaget har inte förändrats, säger Stjernkvist och fortsätter:

– Det handlar om att hitta alla orsaker till social utsatthet, allt ifrån trångboddhet till dåliga skolresultat men självklart också kriminalitet. Man måste jobba systematiskt med alla faktorer.

Samtidigt medger Lars Stjernkvist att problemen inte försvunnit helt, precis som i fallet med Ringdansen har en del företeelser flyttat vidare.

– När man agerar kraftfullt försvinner en del av problemen. Men de flyttar också på sig, vi har upplevt en större oro i city, säger han.

Att förändring bara uppnås tillsammans är en klyscha, det medger även Anna Heide. Men det är så det funkar: viker sig en spelare så faller mycket.

– Jag har alltid arbetat med staden, andra fastighetsägare och polisen och skolan. Även om en part gör väldigt mycket så blir det inte bra om inte alla gör sitt jobb tillsammans, säger Anna Heide som har varit värd för många av de där studiebesöken i Rosengård.

– Det som spelar roll är det fysiska intrycket när man kommer till ett område. Är det skräpigt och klotter och trasiga rutor, då blir intrycket att det inte är någon som bryr sig. Varför ska jag då bry mig?

Samma erfarenhet finns i Göteborg. Allt börjar med det man ser, hör och gör i det omedelbara närområdet. Där kallas det för superförvaltning med extra högt fokus på närvaro och trygghet. Som att ha trygghetsvärdar i området även kvällar och helger, sju dagar i veckan, en sophantering som inte skräpar ner eller att klotter ska bort inom ett dygn. Inspirationen kommer från Broken windows, en teori från New York som handlar om nolltolerans mot små förseelser. Tanken är att om det finns många små exempel på oordning i ett område skapar det mer oordning, som i sin tur kan leda till grövre brottslighet.

– Vi ska ha en dialog med våra boende, om var och hur de upplever otrygghet. Polisen ska bekämpa brotten, men vi kan också bidra genom god fastighetsförvaltning, säger Terje Johansson på Framtiden i Göteborg.

De som jobbar förebyggande i förorterna poängterar alla att arbetet tar tid. Och kräver tålamod.

– Det här är ingen quick fix, säger Anna Heide.

– Men det är inte rocket science. Vi vet vad som fungerar.

***