Otrovärdigt drottningoffer

Tänk om de skulle prata i verkligheten som de gör i »Drottningoffret«. Det skulle ändå vara kul.

Då skulle Björn Hägglund, Världsnaturfondens ord­förande, presentera sig med namn när han möter tidigare miljöminister Lena Sommestad i Almedalen. Som om de inte redan kände varandra.

Då skulle också Thomas Östros fråga en skuggkabinettskollega »Var ska du sova?«, som vore de i Almedalen endast över natten, inte »Var bor du?« – den riktiga Almedalsglosan. Då skulle Sven-Erik Österberg kalla en gammal kommunikationschef i partiet för »en trevlig prick«.
Alla exempel är hämtade från »Drottningsoffrets« första nio minuter. Att tv-serien har en orealistisk samhällsbild – stora nazistdemonstrationer i Kungsträdgården 2010 – går väl att acceptera, men att folk gör spelfilm om politik utan att veta hur politiker faktiskt pratar är mer svårsmält.

Det politiska språkets grund är ju munhuggningen. Politiker kan inte prata utan underförstådda pikar, halvt dolda hot och referenser till gamla inte längre roliga interna skämt. Ett konstant träningsläger där varje konversation blir en duell. Man »tjabbar« helt enkelt, som Göran Persson och hans SSU-generation skulle uttryckt saken.

Skulle i stället Persson eller Nuder eller för den delen Reinfeldt och Borg prata som i »Drottningsoffret« skulle Sveriges samtliga mediekonsumenter vrida sig av skratt varje gång de slog på tv:n. Politiker som låter som övertydliga dagisfröknar är mycket underhållande. Men otrovärdigt.

Jämför med höstens politikerkomedi på film, »Fyra år till«, där Per Ahlmark ständigt återkommer till folkpartiledaren med tesen att infrastrukturmotionen är antisemitisk. Något som blir kul just eftersom det är trovärdigt.