På ruinens brant

Nu är månglarna på väg mot templet och politikens undergång är nära. Eller nog bara Almedalens.

Ständigt på den moraliska ruinens brant – varje år är antagligen det sista, veckan har urartat till en kommersiell marknad med populistiska jippon. Sägs det.

Annat var det när Palme stannade till på väg mot sommarhuset på Fårö, för att dela med sig till allmänhet och medier av sina visioner. Märk väl: visioner. Han ägnade sig åt statskonst, alltså ett samhälles gemensamma strävan efter ett gott liv, som Aristoteles en gång sa.

Numera är det mest fylla och fula t-shirtar och lobbyister som beter sig som på Kiviks marknad. Journalister vänstrar med politiker och får en betald vecka för att utöka semestern. Häcklas det.

Ibland har undergångsvisionen antagit Gotlandsperspektiv, som när den lokalt bördige journalisten Kristofer Ahlström för några år sedan skrev om »Sudermalm« och hur rika stockholmare utarmar det -Pittoreska och Rustika som är öns själva dragningskraft.

Årets dystop, pr-konsulten Lars-Olof Pettersson, ser att det har blivit för dyrt. Det kostar 875 000 kronor att hyra en liten markplätt intill Almedalsparken.

Samtidigt i praktiken: efter förra årets all-time-high-supervalår är läget i år … detsamma! Visby är redo för 35 000 besökare. Antalet event har på tio år gått från 140 till 3 500. Förra året skrevs 199 932 tweets i Visby, varav en väsentlig del med anti-Almedals-innehåll. Räkna med en exponentiell tillväxt.

Det kommer drickas rosé och föras samtal. En del avgörande, ganska många inte. Mediemättnad uppstår, sarkasmerna regnar.

Nästa år börjar det om. Och det enda vi säkert kan säga är att undergången är nära.