Partiet som solen älskar 

Man är moderat för att man hatar socialdemokrater brukar högerpolitiker halvt på skämt, halvt på allvar, säga. I en värld där allt fram till hösten 2006 i princip utgick från ett S-perspektiv var det närmast naturlag för M att förhålla sig till sossarna.

Tills Fredrik Reinfeldt tog över, och M uppfann sig på nytt.

I en värld som alltmer drar åt det konservativa borde förhållandet vara det motsatta. Men förra veckans utspel från Stefan Löfven visade hur enkelt en S-ledare kan snurra upp ledande moderater.

Först ut var attacken mot Djursholm. Där rikemans­ungarnas knarkande enligt S-ledaren göder gängkriminaliteten i utanförskapsområden. Utspelet fick Ulf Kristersson att rusa till de välbeställdas försvar. Han kallade Löfven för pinsam och radade, för vid det laget döva öron, upp sina egna förslag för att knäcka narkotikaproblemet.

Allt ljus på sossarna.

Förra söndagen var det dags igen. Vid sitt sommartal presenterade Löfven ett förslag om nytt kostnadsutjämningssystem för kommuner och landsting. Som skulle gynna glesbygd och belasta rika storstadskommuner. Alltså moderatledda.

– Förslaget innebär att Stockholm ska stå för hela utjämningen, utbrast huvudstadsmoderaten Iréne Svenonius, och mumlade något om att hon hade respekt för att hela landet skulle leva.

Stefan Löfven solade sig, återigen, i mediernas ljus.

Utspelen är logiska för alla som läst S valanalys. I den konstateras att partiet tappat till SD i Landsbygdssverige, och att stad kontra landsbygd och samhällsklass går hand i hand. Vad bättre då än att spöa överklassen på dess bortaplan? Men med all respekt för att Kristersson inte har mycket annat till val än att sätta sig upp mot S-ledaren –  när ska han sluta jaga den där bollen, och låta Löfven springa?