Partipopulärt

Det är jobbigt när alla utom ens eget parti vill ha en som partiledare. Birgitta Ohlsson vet hur det känns. I veckan fick hon än en gång svara journalisterna att »frågan är inte aktuell för mig nu«, sedan en majoritet av partidistrikten ställt sig bakom Jan Björklund.

Att hålla fast vid en partiledare som förlorat röster i varje val han ställt upp i kräver ett visst mått av mod. Eller dumdristighet. Men åtminstone vet folkpartiet – och de svenska väljarna – vad de får.   

Värre är det på andra sidan Atlanten. Där dokusåpakändisen, fastighetsmagnaten och miljardären Donald Trump har kapat den republikanska primärvalsdebatten med mer eller mindre genomtänkta påhopp. Såväl programledare som hela folkgrupper har hamnat i skottgluggen. Av opinionsmätningarna att döma verkar det fungera; mer moderata presidentkandidater har antingen sprungit med ut på högerkanten eller sett sig ifrånsprungna.

Jobbigast verkar det ändå vara hos brittiska Labour, som efter valförlusten i våras nu står inför ett partiledarbyte. De senaste dagarna har den gamla partieliten – från Tony Blair till Gordon Brown och David Miliband – desperat varnat för storfavoriten Jeremy Corbyn, vars hårdföra vänsterprogram inkluderar höjda skatter och ett förstatligande av järnvägen. Vad ni än gör: Välj inte denna man! Medlemmarna har, ironiskt nog, svarat med att sluta upp ännu mer kring Corbyn. Att han döms ut som chanslös i ett nationellt val har bara gett honom en skjuts.

Vad sensmoralen av allt detta är?

Kanske att det hösten 2015 är en sak att vara populär, en annan sak att vara en valvinnare.

Frågan är om Jan Björklund är endera.