Pengabusarna

Fredagen den 20 februari var det, om inte vitt, så åtminstone ordentligt gråsprängt i håret på Jakobsbergsgatan 18 i centrala Stockholm. En rad figurer, företrädesvis äldre män, hade slutit upp på Studieförbundet Näringsliv & Samhälle, SNS, för att under en hel dag prata om svensk ekonomisk politik.

Ja, egentligen dök de upp för att fira sin vän, ekonomiprofessorn Hans T:son Söderström, numera 70 vårar. Men när den mångårige chefen för just SNS firas då är det svårt att inte hamna just i det ämnet.

Tolv herrar beträdde podiet och förärade vännen sin egen lilla analys av svensk ekonomi under de senaste 30 åren. Mossigt? Förvisso finns en hel del historia i texterna. Men flera tar också upp den kanske främsta trätofrågan i svensk ekonomisk förvaltning just nu.

Det handlar om den där lånegrytan som vi svenskar kokat upp de senaste decennierna. Och vem som har ansvar för att hindra att den kokar över.

Efter en bitter strid med Riksbanken fick Finansinspektionen häromåret den uppgiften. FI:s förslag i veckan att öka amorteringskravet till 50 procent är en del i detta arbete.

Striden är dock långtifrån över. Enligt en artikel i SvD i början på februari kan riksbankschefen Stefan Ingves och FI-bossen Martin Andersson inte prata med varandra på grund av det onda blod som uppstått efter trätan.

Och trätan lär fortsätta. Som en av de där texterna på SNS formulerade det: »Det är exempelvis inte uppenbart att den nyligen beslutade arbetsfördelningen mellan Riksbank och Finansinspektion /…/ kommer att fungera.«

Författare var nestorn bland ekonomifarbröder: Assar Lindbeck. En av de vithåriga män som brukar få rätt.