Politisk oreda efter fransk valsurpris
Parlamentsvalet i Frankrike var tänkt att skapa klarhet och göra landet lättare att styra. Det blev tvärtom.
Bild: AP
Vänsteralliansen Nya folkfronten skapade en historisk skräll i det franska parlamentsvalet den gångna helgen genom att stå som segrare efter den andra och avgörande valomgången. Enligt samtliga prognoser skulle detta nämligen bli Nationell samlings stora val och tillfället där det högernationalistiska partiet för första gången skulle komma till makten, mer än 50 år efter grundandet. I stället fick Nationell samlings frontfigur Marine Le Pen och partiledare Jordan Bardella se sig omsprungna av både vänsteralliansen och Macrons mittenkoalition. En rejäl flopp för partiet som på förhand hade så bra siffror att de till och med såg ut att kunna få egen majoritet.
En stor del av svaret på varför det blev är att valet kom att bli en folkomröstning för eller emot Nationell samling, på samma sätt som EU-valet i början på juni på många sätt blev en folkomröstning för och emot president Macron, men denna gång var det i stället Nationell samling som drog det kortare strået. Att det över huvud taget blev möjligt att ställa Nationell samling offside på detta sätt berodde på de strategiska samarbeten som utvecklades mellan mittenkoalitionen och vänsteralliansen. Genom att dra tillbaka kandidater i en mängd valkretsar skapade de ett läge där det enbart fanns två alternativ kvar att välja mellan: en kandidat från Nationell samling och en kandidat från vänstern/mitten.
Denna effekt har visserligen funnits tidigare, inte minst i presidentvalen där motståndet mot Nationell samling bar fram Emanuel Macron till seger mot Marine Le Pen både år 2017 och 2022. Men med den unge och karismatiske Jordan Bardella som ny partiledare har Nationell Samling nått ut till nya väljargrupper, som unga, kvinnor och mer välutbildade. Många trodde därför att det ”glastak” och den beröringsskräck man tidigare talat om nu var borta.
Men den viktigaste anledningen till Nationell samlings förlust handlar om systemet med enmansvalkretsar. Detta är också anledningen till att Nationell samling sagt att de vill skrota valkretsarna för att i stället införa ett proportionellt valsystem, inte olikt det svenska.
Nationell samling fick nämligen flest röster av samtliga partier både i den första och den andra omgången. I den andra omgången fick de enligt de första beräkningarna omkring 8,7 miljoner röster. Vänsteralliansen fick strax över 7 miljoner och Macrons mittenkoalition runt 6,3 miljoner röster. Preliminärt ger det 178 parlamentsplatser till vänsteralliansen; 150 till mittenkoalition; och 125 platser till Nationell samling. Dessa tre partigrupper utgör därmed de största krafterna i den 577 platser stora nationalförsamlingen.
Så vad får Frankrike då i stället för en ytterhögeregering? Än så länge är det ingen som riktigt vet. Trots att Nya folkfronten blev störst är alliansen långt ifrån egen majoritet, för det krävs 289 platser. Och med tanke på hur splittrad gruppen var redan på förhand, och hur illa Macron tycker om deras vänsterradikala falang med Jean-Luc Mélenchon i spetsen, är det långt ifrån säkert att Macron kommer att utse en premiärminister från Nya folkfronten.
Nu väntar en period av intensiva diskussioner för att se om nya samarbeten mellan partierna kan utmana vänsteralliansens förstaplats. Hur lång denna period blir är svårt att säga, men enligt franska medier kan president Macron komma att vänta flera veckor med att utse en ny premiärminister. Med högriskevenemanget OS som närmar sig med stormsteg, skulle det kunna vara strategiskt att vänta till efter tävlingarna för att inte riskera ytterligare oroligheter. Något som vänsteralliansen lär kritisera då den säger sig vara redo att börja regera omedelbart.
Alternativen som diskuteras är många och det verkar mest vara fantasin som sätter gränser för vilka möjliga regeringsalternativ det franska folket nu kan tänkas ställas inför. Kanske kan mittenkoalitionen skapa ett samarbete med Republikanerna för att försöka mota bort vänstergruppen. Kanske kommer Macron att försöka hitta en överenskommelse med en blandad regering med moderata politiker från både vänster och höger, eller så finns alternativet med en expertregering.
När Jean-Luc Mélenchon höll tal direkt efter att det första valresultatet presenterades var han tydlig med att Nya folkfronten inte var redo att omförhandla något i sitt program, utan att det ska genomföras till punkt och pricka. Detta är något som andra ledare inom alliansen inte verkar vara lika fast beslutna om.
Om resultatet står sig och Nya folkfronten får bilda regering väntas flera stora reformer träda i kraft. Bland annat vill gruppen riva upp de nya migrationslagarna samt förra årets pensionsreform. Resultatet skulle därför kunna bli en betydligt mer generös invandringspolitik och att pensionsåldern sänks till 60 år, en siffra som till och med är lägre än vad pensionsåldern låg på innan förra årets reform, då den höjdes från 62 till 64 år.
Partiet vill också öka lägstalönerna i landet samt höja skatten på arbete för alla som tjänar över 45 000 kronor i månaden. Dessutom vill de återinföra förmögenhetsskatten och reformera arvsskatten med ett ännu okänt tak, så att allt i dödsboet över taket tillfaller staten.
Programmet har fått kritik för att vara underfinansierat och därmed utgöra en fara för Frankrikes redan hårt ansatta statsfinanser. Att Nya folkfronten dessutom vill göra sig av med flera av Macrons viktigaste reformer talar för att presidenten kommer göra vad som står i hans makt – vilket är ganska mycket – för att hitta lösningar som gör att vänsteralliansens program inte blir verklighet.
Så de som till äventyrs trodde att den franska politiken äntligen skulle stabilisera sig och återgå till något slags normalläge lär förbli besvikna ännu ett tag.
***
