Rättsexperten: »Pandemilagen borde kombineras med ett personligt ansvar«

Pandemilagen som ska ge rätt att bland annat ska stoppa allmänna sammankomster som antogs av riksdagen i dag är tidsbegränsad till sista september i år.

– Men tidsbegränsade lagar tenderar leva kvar och inte bli tidsbegränsade, säger Dennis Töllborg.

Han tar som exempel 1952 års Enbomslag. Fritiof Enbom som varit journalist på Norrskensflamman greps tillsammans med andra och anklagades för spioneri för Sovjets räkning. Säkerhetspolisen fick genom en tillfällig lag rätt att göra sådant som annars inte tillåtet.

– Lagen skulle gälla ett år, men förlängdes år för år och blev till slut permanentad. Och det är en risk med all tillfällig lagstiftning, att den till slut tenderar att permanentas. Då hamnar man på ett sluttande plan, menar Dennis Töllborg.

I princip tycker han det är rätt med en pandemilag.

– Vi har ingen möjlighet till annan undantagslagstiftning i kristider, då är det bättre att man har någon form av instrument. I stället för att det sker genom allmänna råd. Men jag hade önskat att med makt också följde ansvar.

Det svenska förbudet mot ministerstyre går tillbaka ända till 1700-talet, och är tämligen unikt, bara Finland har något liknande. 1912 övervägdes att förändra det, men motståndet var stort.

– I andra länder har fler ministrar som varit ansvariga fått gå under coronakrisen, som i Storbritannien och Kanada. Sverige är kanske enda landet utan personligt ansvar.

När han träffat ministrar i andra länder har de uttryckt något liknande avundsjuka på Sverige, och tyckt att det vore rätt bekvämt om ingenting hände om de gjorde fel.

– Jag höll en föreläsning om detta i Washington 2006 och satte rubriken: ”Report from a autistic country”.

– Med personliga ansvaret kommer försiktigheten. Men i Sverige under corona har ingen tagit några beslut. Man säger man ska följa myndigheternas rekommendationer. Anders Tegnell säger en sak men har ingen beslutanderätt. Damberg eller någon annan minister säger att man lyssnar på vetenskap och professionen. Allt är bara råd.

I grannlandet Danmark finns ministerstyre. När danska regeringen förbjöd minkfarmarna när ett muterat coronavirus spreds där ledde det till att en hel näring stängdes ned och miljontals minkar avlivades. Protesterna som handlade om att beslutet saknade lagstöd ledde till att ansvarig minister, Mogens Jensen, tvingades avgå i november förra året.

– Nackdelen med ministerstyre är naturligtvis sådant vi nu ser i USA, om makten hamnar i händerna på en riktig stolle eller ond människa. Men det måste också finnas kontrollsystem, säger Dennis Töllborg.

Hittills har coronakrisen bara lett till att Dan Eliasson, generaldirektör för MSB, ”valt att lämna sin post” efter sin julresa till Kanarieöarna.

Han var kanske ett exempel på hur utnämningsmakten används. När ledande statstjänstemän tillsätts tittar man ofta på de som verkat som tjänstemän i regeringskansliet, ibland får de ta över på den myndighet de själva utrett eller föreslagit.

– Där gjorde Reinfeldtregeringen en viktig sak genom att de införde att ledande tjänster utlystes och kunde sökas. Men när de statliga tjänsterna utlystes första gången var det ingen som vågade söka. Så jag sökte alla. Jag ville inte ha jobben, men någon måste ju söka och jag ville öppna för det.

– Det blir annars så att man väljer bland de som man känner förtroende för, och känner sig trygg med. Det är ett mänskligt drag. Men fördel om jobben går att söka är att då kan det komma in någon annan där man ser meriterna. Det minskar enögdheten.

Och han återkommer till det egna ansvaret:

– Jag kan inte uttala mig i enskilda fallet, det hör man numera ständigt numera. Om det förr var på regeringsnivå är det i dag nere bland dagisföreståndare. Ingen kan uttala sig om något. Då blir makten som ett moln, eller seg massa. Om de som tar besluten har ett personligt ansvar blir det bättre övervägt. Försiktigare och därmed bättre, säger Dennis Töllborg.

Så kan vaccineringen skilja sig beroende var i Sverige du bor: »Hur når vi alla?«