Reformerna som få frågar efter

Annie Lööf svalde hårt. Det var så klart inte så här hon hade tänkt sig att det skulle sluta, förklarade hon för reportrarna framför henne, men överenskommelsen med regeringsparterna var den bästa möjliga. Givet förutsättningarna.

På framsidan av det gröna häftet som skickades runt stod det »Centerpartiets framgångar«. Det var en kondenserad version av de 73 punkter hon kommit fram till tillsammans med de rödgröna och Liberalerna. Reformer som alla skulle leda till ett »grönare, medmänskligare och liberalare Sverige«.

– Inget de senaste decennierna är i nivå med detta, det enda jämförbara i närtid är första mandatperioden i Alliansen, sa C:s chefsekonom Martin Ådahl upprymt till de reportrar som önskade fördjupa sig i detaljerna.

Detaljerna. Det är som bekant där djävulen sägs ha sin hemvist, och blickar man närmare i det finstilta i »Lövpakten« så framstår en betydligt oskarpare förhandlingsframgång än centerpartisterna ville påskina förra fredagen. I många frågor är utgången rent av oviss – eventuella förändringar ska först utredas och i flertalet fall kommer de att genomföras tidigast under 2021, i några fall så sent som valåret 2022.

På Twitter lade Ulf Kristerssons press­sekreterare Niklas Gillström ut en bild på ett ordmoln med det ord som oftast förekom i januariöverenskommelsen: utredning. Medan det mest frekventa ordet i motsvarande moln från Alliansöverenskommelsen var: införa. Det tydliggjorde, tyckte moderaten, hur billigt riksdagens liberaler sålt sig för makten.

Det 16-sidiga dokumentet är mycket riktigt späckat med utredningar, 46 stycken faktiskt. De ska tillsättas för att bereda de frågor som finns med i överenskommelsen med de rödgröna och L. I ytterligare 14 fall handlar det om uppdrag till myndigheter eller verk att först bereda frågan.

Särskilt löst i köttet är det kring de två mest omstridda frågorna i förhandlingarna: arbetsrätten och hyressättningen.

Berättelsen från Regeringskansliet är att det var i frågan om turordningsreglerna i las som förhandlingarna kraschade senast. S-linjen då var att ge parterna, facken och arbetsgivarna, en tidsfrist för att avgöra frågan, medan Centern sägs ha varit mer ivrig. I överenskommelsens 20:e punkt har partierna enats om att arbetsrätten ska moderniseras. Lagen ska ändras så att företagen ges tydligt utökade undantag från turordningsreglerna, samtidigt som skydd för godtyckliga uppsägningar upprätthålls. En utredning ska tillsättas för att skapa flexibilitet för små och medelstora företag.

Men. Bara om parterna inte kommer överens.

Utredningsförslaget blir alltså ett slags reservlösning, med mål att införas först 2021, ifall parterna inte kan enas om en ny modell.

Som Fokus kunde berätta i förra numret finns det inget starkt stöd för att politikerna ska lägga näsan i blöt; parterna ser helst att de – i det 80 år gamla Saltsjöbadsavtalets anda – själva löser frågor som rör arbetsrätten. Enligt en undersökning som Fokus beställt av Novus finns det inget tydligt stöd heller bland väljarna. Totalt sett tycker 43 procent att det vore en dålig idé av politikerna att göra det enklare för företagen att säga upp personal, medan 39 procent gör tummen upp. Starkast stöd för politisk inblandning ger moderata väljare med 73 procent, medan 70 procent av S-väljarna säger nej. Bland SD-väljarna är siffran 51 för respektive 39 procent emot.

Från fackligt håll fnyser man, och ser delarna om arbetsrätten som ett sätt att driva på parterna.

– Men det är något som komplicerar vår förhandling, om vi inte kommer fram till något kommer utredningen att lägga förslag, och det är ett bekymmer för båda parter. Risken är att man tittar på förslagen och ser om de är bättre än det man själv tänkt föreslå, och att det blir en hämsko i förhandlingarna, säger Torbjörn Johansson, avtalssekreterare på LO.

– Det här gillar jag inte alls, varken vi eller motparten vill förhandla under hot, fortsätter han.

Men varför blir arbetsrätten ett stridsämne nu, när ingen talade om den före valet? Henrik Ehrenberg, samhällspolitisk chef på största fackförbundet Unionen, har en teori.

– Det är på sitt sätt provocerande. Det var inte en fråga som något parti hade som huvudfråga i valrörelsen. Vi förväntas vara en utförarorganisation åt politiska nycker. Men Centerpartiet har den högt på sin prioritetslista, och den är en konfliktfråga mellan S och C, säger han.

Under Alliansåren var Ehrenberg stabschef hos socialminister Göran Hägglund (KD) och under åtta år med Alliansregering tog de ingen fajt om turordningsreglerna. I Alliansen var, främst hos M och KD, turordningsreglerna inget stort reellt problem som krävde en politisk lösning, hävdar han.

– Synen var att regeringen inte skulle gå in i något som parterna kan hantera.

I dag har Henrik Ehrenberg förvisso som jobb att agera blåslampa på vilken regering det än må vara. Men han reagerar ändå starkt på skrivningarna i överenskommelsen:

– Det är en enögd arbetsgivarståndpunkt som är märklig. Nuvarande kollektivavtal bygger på att reglerna finns, man kan inte politiskt lyfta bort dem utan att det riskerar att hända dramatiska saker i avtalen, säger han.

I dag omfattas 78 procent av de sysselsatta av omställningsavtal, som hjälper individer med råd, stöd och aktiva åtgärder om de blir av med jobbet.

– Omställningsorganisationerna som är följden av avtalen har varit väldigt framgångsrika och minskat samhällets kostnader för arbetsmarknadspolitik. Men man kan inte plocka ut en del. Det är svårt att se hur man ska utreda a-kassan med en flexicuritymodell och isolera den från turordningsregler och omställning, säger Henrik Ehrenberg.

Den andra stora stridsfrågan har handlat om hyressättningen. I Alliansen var C rätt länge ensamt om att förespråka marknadshyra. När Annie Lööf (då Johansson) och Fredrick Federley skrev en motion om att införa marknadshyror hösten 2008 möttes de av iskyla från de andra tre partierna, även om både L och M på senare år har svängt i frågan.

Annat är det bland väljarna. Där finns det i dag ett kompakt motstånd mot marknadshyror. 64 procent av de svarande i Novus undersökning tycker det vore dåligt med en friare hyressättning. Bland rödgröna väljare är hela 87 procent emot. En majoritet för finns bara hos M-väljarna. Värt att notera är också det kraftiga motståndet bland SD-väljare: 68 procent är emot fria hyror.

Ändå öppnar Lövpakten för att redan i år införa fri hyressättning i nyproduktion, och inom några år förändringar som ger kvalitet och läge större genomslag i övrig hyressättning. Enligt uppgörelsen ska en kommission se över hyressättningen. Men Stefan Attefall – som var bostadsminister (KD) i den senaste Alliansregeringen, och som faktiskt redan lett en hyreskommission – är skeptisk.

– Fri hyressättning i nyproduktion har bara symbolisk karaktär och får marginell effekt. Möjligen kan den på 15 års sikt få effekter och kommer då att kunna driva upp hyresnivåerna.

Kommissionen han ledde tillkom på Hyresgästföreningens initiativ. Men bestod av experter, folk från kommunala och privata bostadsbolag och en L-politiker, Nina Lundström. Kommissionen föreslog utveckling av förhandlingssystemet på hyresmarknaden, berättar Stefan Attefall.

– Där har parterna i gång en diskussion om hur man bäst löser det. En rörelse är på gång och jag är halvoptimistisk om att man ska hitta lösningar som får systemet att fungera bättre och gör hyressättningen mer rimlig, säger han.

Redan i dag finns det lokala uppgörelser mellan Hyresgästföreningen och lokala bostadsbolag om det som kallas sy­stematisk hyressättning. I den väger man in fastighetens och lägenhetens kvalitet och service, men också områdesfaktorer som läget. Allt vägs samman i ett poängsystem. Modellen eller varianter på den tillämpas redan i Göteborg och Malmö samt 100-talet andra kommuner. Men till de 100 har inte Stockholm hört, inte förrän nu. I december slöt Hyresgästföreningen och de kommunala bolagen avtal om systematisk hyressättning i staden. Men förhållandena i Stockholm har ständigt uppmärksammats:

»Den som bor i en prisreglerad hyresrätt i Rinkeby eller på Råslätt blir inte gladare av att få betala mer än marknadsmässig hyra, när den som bor i attraktiva innerstadsområden såsom Östermalm betalar en bråkdel av marknadspriset«, skrev Annie Lööf och Fredrick Federley i sin motion 2008.

[caption id="attachment_525852" align="alignnone" width="750"] Bestämd. Vänstern släpper fram Stefan Löfven som statsminister. Men Jonas Sjöstedt var tydlig med att misstroendeförklaring väntar om regeringen lägger förslag om arbetsrätten eller marknadshyror. Foto: Anders Wiklund/TT[/caption]

Vid en första jämförelse av fyra fastigheter i olika stadsdelar Stockholm tycks så vara fallet. Fokus har tittat på hyran för en trea i en fastighet från 1885 på Valhallavägen på Östermalm som före renovering kostade 6 512 kronor per månad, samtidigt som en trea i Tensta kostade 6 872 kronor.

Enligt dagens hyressättning ska en lägenhet bedömas utifrån bruksvärdes­systemet. Där ska »storlek, modernitetsgrad, planlösning och läge inom huset, reparationsstandard och ljudisolering« spela in. Men också om det finns hiss, tvättstuga, förvaringsutrymmen och »husets allmänna läge«.

Huset på Valhallavägen har ett läge som på en marknad skulle värderas bland de högsta i landet. Fasaden renoverades 1996, men invändigt beskrivs huset som i »mycket dåligt skick«. Det har varit återkommande läckage, det finns stora brister i el och ventilation och dålig isolering.

Efter renovering, budgeterad att kosta 114 miljoner, kan de boende räkna med nära en fördubbling av hyran: 12 191 kronor kan bli hyran för normaltrean då. Och de som flyttar in i nya vindslägenheter får räkna med drygt 1 500 kronor till per månad.

Skillnaden mellan Östermalm och Tensta blir rejält mycket större.

– Det har skett en differentiering genom de årliga hyresförhandlingarna de senaste 15 åren. Om man utgår från bostäder med samma standard kan det i dag skilja 30–35 procent mellan innerstad och ytterområden. Det finns mycket mytbildningar om hyrorna i Stockholm som fått prägla hela debatten, säger Per Björklind, förhandlingschef på Hyresgästföreningen i Stockholm.

Enligt honom finns det brister i förhandlingssystemet som behöver ses över.

– Men det finns delar i S+MP+C+L-överenskommelsen som får mig att höja på ögonbrynen. Marknadshyror fullt ut skulle kanske kunna fungera på en marknad i total balans, där det finns precis så många bostäder som efterfrågas. Men i Stockholm har vi haft bostadsbrist i 20 år, säger Per Björklind.

Tidigare bostadsministern, Stefan Attefall, tror också att Lövpakten angriper fel problem i bostadspolitiken:

– Förändringar i hyressättningen för att komma åt bostadsbristen är feltänkt. Däremot skapar man oro hos folk över att de inte ska få råd att bo kvar i sina hem. Min bild är att det även i Stockholm har skett en rörelse över tiden i rätt riktning. Men det är naivt att tro att en friare hyressättning ger ett stort bidrag till bostadsförsörjningen, säger han.

Överenskommelsen innehåller en »mager och ibland märklig bostadspolitik«, menar Stefan Attefall, och hävdar att det är tunt med åtgärder som löser riktiga problem. Typ kreditrestriktioner som gör att folk inte får låna. Nyanlända och unga som vill ha en bostad är inte hjälpta av friare hyressättning, enligt Attefall. De får låna 100 000-tals kronor till studier, men inte till en bostad.

– Mamma-pappa-banken är det enda som kan rycka in, säger Stefan Attefall och fortsätter:

– Peter Eriksson (MP) har som bostadsminister bekämpat amorteringskravet. Per Bolund (MP) har som finansmarknadsminister godkänt det. Och inget av regeringsalternativen har haft en bostadspolitik inför valet.

Birgit Friggebo var bostadsminister under Fälldinregeringens första år och fick namnge de mindre bodar som kunde uppföras utan bygglov: Friggebod. Stefan Attefall gav namn åt en större variant som även kan användas för permanent boende: Attefallshus.

I Lövpakten slår man till med en bygglovsbefrielse för altaner.

Ulf Kristerssons gäng är inte ensamt om att håna Centern och Liberalerna och peka på hur lurade de blev i överenskommelsen med regeringen. »Januariblåsningen«, som Ebba Busch Thors policychef Johan Ingerö döpte pakten till på Facebook, dagen efter Lööfs presskonferens.

Kanske har belackarna rätt. Kanske fastnar mittenpartiernas »segrar« i regeringens utredarapparat.

Men Anniealtanen, den kan ingen ta ifrån dem.

Så gjordes undersökningen