Rekordkorta beslutsvägar

Ett inbördeskrig bryter ut i ett instabilt land i Mellanöstern med en hårdför militärdiktator och träningsläger för terrorister. I centrum för konflikten står landets väldiga olje- och gasfyndigheter. FN:s säkerhetsråd godkänner en resolution om militärt ingripande, och ett tiotal Nato-länder och nära allierade – däribland Sverige – skickar snabbt dit stridsflygplan för att slå ut strategiska mål och stoppa regimens framryckningar.

Nej, det är inte Libyen i mars 2011. Det är Norrland i juni 2009. Eller Lapistan som det kallas under Nato-flygövningen Loyal Arrow – den största någonsin i Sverige.

Hade Libyeninsatsen inte varit så välregisserad och färdigrepeterad hade det historiska beslutet att skicka Jas-plan förmodligen inte gått att slänga ihop på några timmar. För det var faktiskt så det gick till, om man får tro de officiella dokumenten.

Den 23 mars uppmanade försvarsdepartementet Försvarsmakten att föreslå hur ett svenskt militärt deltagande skulle utformas. Svaret – som sekretessbelades – inkom samma dag.
Den 29 mars fick Sverige förfrågan från Nato om att delta. Regeringens proposition lades fram samma dag.

Tre dagar senare – och då ska man veta att motionstiden normalt är ett par månader – röstades beslutet igenom i riksdagen. Processen gick i sådan hastighet att den knappt lämnade några spår efter sig, bortsett från några rader på försvarsminister Sten Tolgfors blogg: »En insats skall aldrig inledas utan utförlig beredning.«