Rivstart i uppförsbacke för Charles III

Medan drottning Elizabeth fortfarande låg på lit de parade i Westminster Hall kickstartade Charles III sin kungliga gärning. Han mötte ledarna för Förenade kungadömets fyra nationer, bjöd representanter för 30 religioner till Buckingham Palace och tryckte hundratals folkliga händer riket runt. Monarken och sonen William – den nyblivna prinsen av Wales – syntes även hälsa på och prata med menigheten i de ringlande köerna till drottningens bår. Vad är det han är så ivrig att åstadkomma under sin tid på tronen?

Den snart 74-årige Charles Philip Arthur George har under sina många år som tronföljare gjort sig känd för ett starkt engagemang i olika frågor; som arkitektur, stadsplanering, miljö och biodynamisk odling. Frågan är dock vad han kommer att tillåta sig och tillåtas göra som ceremoniellt överhuvud över spillran av det som en gång var ett världsimperium, som dessutom kritiseras allt hårdare för historiska synder.

Förvisso slöt det brittiska etablissemanget upp i samstämmig underdånighet bakom Charles så snart att han utropats till kung. Men den saken döljer inte de utmaningar som väntar honom såväl inom den egna familjen som på de brittiska öarna och ute i världen: i Wales möttes han av bu-rop förra veckan, skottarna uppvisar en bristande entusiasm över kungariket i stort, brodern prins Andrew riskerar åtal i USA för otukt, sonen prins Harry skriver på sina memoarer – vilka inte väntas beskriva kungahuset i gynnsam dager – samtidigt som en del medlemsländer i det brittiska samväldet ser successionen som ett naturligt tillfälle att ifrågasätta relationen till de forna kolonialherrarna.

En fjärdedel av jordens befolkning lever i Samväldet och i 14 av 54 medlemsländer är den brittiska monarken fortfarande statsöverhuvud. I Karibien, där historien är starkt färgad av den atlantiska slavhandeln, har planer på "avhopp" redan konkretiserats sedan drottningens frånfälle. Antigua och Barbudas premiärminister har utlovat en folkomröstning om en övergång till republikanskt styre. Likaså har Jamaica, Belize och Bahamas påtalat sina låga konstitutionella hinder för att avsäga sig den brittiska överhögheten.

En tillfällig frist mot Samväldets implosion ges Charles främst av att ledarna för de stora territorierna Kanada, Australien och Nya Zeeland som sagt att de inte prioriterar den republikanska diskussionen i nuläget.

Hemma på öarna är det bland skottarna, de unga och landets etniska minoriteter som monarkin har svagare stöd, enligt en undersökning från British Future. Färre än hälften av skottarna, 40 procent i åldersgruppen 18–24 och 37 procent av medlemmar av etniska minoriteter gillar statsskicket. Samtidigt åtnjöt drottningen – som person, inte institution – före sin död ett solitt stöd från 75 procent av befolkningen.

Det kan alltså se ut som en uppförsbacke för kung Charles, men han har ett antal äss i rockärmen som både kan ge mjuk makt inom Samväldet och en chans att vinna över de tveksamma på hemmaplan.

Det starkaste kortet är sannolikt det långvariga engagemang i miljöfrågor som Charles inledde redan på 1970-talet. Att han trots dåtidens hånleenden arbetade vidare för hållbarhet, biodiversitet, förnybar energi och ekologisk odling – både som lobbyist och i sin egen jordbruksverksamhet – ger honom något av en hjältegloria i dag. Att han undviker kött flera dagar i veckan, har solpaneler på palatset i London och kör en Aston Martin på överblivet vin och ostlöpe ger honom ytterligare cred i ögonen på yngre generationer.

Charles profil som känslomänniska kan bli en annan styrka, om han spelar sina kort rätt och får tabloidpressen med sig snarare än mot sig. Tidigare gav hans temperament ofta upphov till kritik; när det fick honom att blanda sig i den politiska processen, eller när hans ohöljda missbelåtenhet under Diana-åren gav honom öknamnet Prince of Wails (gnällprinsen). Med det i åtanke har han nu tydligt etablerat sitt eget ledarskap som en fortsättning på drottningens pliktkänsla och stabila framtoning. Samtidigt har han tydliggjort att han tänker hålla sig väl inom de konstitutionella demarkationslinjerna.

Men känslomänniskan tittar fram ibland vid mindre formella tillfällen och det kan visa sig gå väl hem bland britterna, 53 procent säger sig välkomna en monark som säger vad han tycker. Bilden av en mänskligare monark än Elizabeths gammaldags "stiff upper lip", stärks dessutom av kärleken till hustrun Camilla som efter decennier av långsiktigt och medvetet PR-arbete äntligen omdanats från en sjaskig historia om otrohet till en saga om hur kärleken till sist besegrar allt.

Charles har tidigare sagt att han inte ser sig som "den sanna trons försvarare" utan snarare som "trons försvarare", det vill säga en sorts samordnare av alla trossamfund inom samväldet, vilket har mottagits positivt. När han under helgen mötte företrädare för olika religioner blev det passande nog känt att evenemanget bytte starttid så att en inbjuden rabbin inte skulle behöva bryta sabbaten.

I moderniseringen ingår också att minska antalet arbetande medlemmar i kungahuset, för att spara pengar och som ett synligt avståndstagande från imperiets överdåd. Ett ökat fokus på den inre familjekärnan har dessutom fördelen att rikta den mediala ljuskäglan mot kronprins William och Kate, som med sin helylle-image har kungahusets lägsta skandalrisk.

Majestätets inslagna linje verkar ha givit honom en smekmånad. Tre av fem britter såg hans första tv-tal till nationen och av dem gillade 94 procent gillade vad de hörde. Samtidigt har hans popularitet ökat rejält sedan i maj då bara 35 procent trodde att han skulle bli en bra kung. I dag tror 63 procent samma sak, enligt YouGov.

Efter två veckor med Charles III på tronen står den brittiska monarkin oväntat stark. De republikaner som trodde att de skulle vinna på walkover när Elizabeth II gick ur tiden lär behöva utarbeta en ny strategi.

***

Läs även: Johan Hakelius: Drottning över ett vittrande rike

Läs även: Liz Truss har en hård vinter framför sig