Rot, rut, rit och läx

Att arbeta i en regering medför viss prestige, det vet varje statsråd. Man gör en insats för landet och får svart bil med tonade rutor.

Prestige, ordet alltså, stod i den äldre franskan för den förförelseeffekt riktigt bra konst hade på sin publik. I det ursprungliga latinet betydde det trolleri och taskspelarkonst. Det kanske man inte lär sig på regeringssammanträdena, utan får plugga på hemma, om man nu har någon som kan hjälpa en med grammatiken.

Det kan också gå prestige i politik. Fast då betyder det väl mest att man inte kan erkänna sådant som alla andra tar för fakta.

Sedan vår sittande regering bordlagt sitt favoritförslag – inkomstskattesänkningar för alla – har Anders Borg – enligt, ja, egentligen alla – haft svårt att komma på ny politik.

I höstens budget, utlovade medarbetare till ministrar under sommaren, skulle kritiken tystas.

I veckan lanserades förslagen. Och vissa blev nog stumma av förvåning. Det mesta var kopierat från socialdemokraterna. Regeringen saknar således inte bara kreativitet utan också prestige – i ordets nuvarande betydelse. Man tycks veta när man behöver hjälp för att klara hemläxan.

Men på en punkt vill regeringen fortfarande hävda sin särart; som ledande i konsten att komma på avdrag för vissa, snävt avgränsade, tjänster. Rot- och rut-succén är halmstrå för varje nederlagsstressad borgerlig politiker. Redan i vintras ville Annie Lööf införa rit, för it-tjänster i hemmet. Och nu handlade det om läxhjälp, ett förslag som skickades ut trots att man ännu inte enats om den för införsäljningen så nödvändiga trebokstavsakronymen.

Fortsätter detta vara skillnaden mellan blocken i svensk politik kan nog i alla fall regeringen framåt valdagen hävda att de på alldeles egen hand har lärt sig sin latinläxa.