I otakt med ungdomen

[[Mona Sahlin]], som suttit tyst och undangömd längst fram i salen under större delen av kongressen, reste sig hastigt upp, trippade fram till [[Thomas Boström]] i talarstolen och viskade i hans öra.

Bodströms slutade tvärt med sitt agiterande.

- Vi lägger oss, sa han, partistyrelsen går med på alla SSU:s förslag.

Att partiledningen skulle köra över SSU skulle inte se snyggt ut. Inte här. Inte nu.

Ungdomarna har i alla tider klagat på de äldre i partiet. Men frågan är om inte klyftan är djupare nu än den varit på mycket länge. Denna gång handlar det inte bara om att ungdomarna inte släpps in i de beslutsfattande organen. Inte ens primärt om att socialdemokraterna inte tar seriöst på de så kallade ungdomsfrågorna, även om få är de som ser vilken internetpolitik partiet driver, till exempel.

Unga socialdemokrater ropar desperat efter visioner och gråter över ett parti som förlorat sin själ.

Då spelar det inte så stor roll om Bodström lägger sig och SSU får igenom några meningar som betonar vikten av den unga generationen. Vad som betyder något är vart kongressen styr socialdemokratin. Åt höger eller vänster? Med sikte på framtiden eller är den fast i det förflutna?

Hvad vilja socialdemokraterna? frågade sig August Palm i det första socialdemokratiska anförandet på svensk mark, 1881. Just nu är det mycket oklart. Kongressbesluten spretar i riktning från det ena politikområdet till det andra. Retoriken är till spetsad, men inte sällan i otakt med den faktiska politiken.

Det enda svart på Palms fråga som både partiledningen och ombuden kan ställa sig bakom tycks vara att vinna valet 2010. Ungdomarna vill förmodligen ha lite större samhällsvisioner än så.