Så är den gula revolten mot Emmanuel Macron

Nordvästra Frankrike, en dimmig och fuktig decemberdag.

Jag satt i bilen på väg mot grannsamhället och räknade, precis som jag har gjort från och till sedan i mitten av november. Den här dagen skulle det kanske vara annorlunda. Kvällen innan hade ju Emmanuel Macron, efter veckor av tystnad, trätt fram i tv för att försöka lugna de upproriska medborgarna, genom att lova snabba förbättringar för låginkomsttagare. Vid frukosten hade jag hört reaktioner i radion.

»Han har gjort en gest. Jag slutar att demonstrera«, sa en äldre man. Men en yngre kvinna fnös föraktfullt: »Han försöker lindra oss med kvacksalverimedicin!«

På landsvägen i ett område som kan betraktas som periurbant räknade jag till 18 gula västar på instrumentbrädorna i de mötande bilarna. Av ett 70-tal.

Fler eller färre än tidigare?

Underlaget för denna empiriska undersökning var förstås alldeles för litet för att dra några verkliga slutsatser, mer än att jag kunde konstatera att de Gula västarna fortfarande fanns kvar. Det var uppenbart att presidentens tal dagen innan inte hade övertygad tillräckligt många för att protesterna skulle sluta.

På kvällen: En terroristattack i Strasbourg. En ung man dödade tre personer i centrala staden, och befann sig på flykt.

Genast startade spekulationer på sociala medier om att presidenten hade iscensatt detta drama för att kväva folkets protest. Andra Gula västar protesterade mot dessa absurda konspirationsteorier. Men den här historien i historien är ett uttryck för en rörelse som sedan början har balanserat mellan reella och konkreta problem hos delar av befolkningen, och de virtuella, där tilliten till en rad olika institutioner är ytterst liten. De traditionella medierna uppfattas ofta som ett språkrör för makten, vilket bland annat har lett till att journalister och fotografer har fått stryk eller har jagats av uppretade folkmassor.

De sociala medierna har sedan starten spelat en avgörande roll för rörelsen. Det var ju på Facebook som de Gula västarna uppstod, från början som en protest mot en planerad skattehöjning på fossila drivmedel men med tiden utvidgades rörelsen till att handla om krav på ökad demokrati, bättre köpkraft, och en rättvisare övergång till ett ekologiskt samhälle. Bland annat. Ett annat vanligt förekommande krav är Macrons avgång.

Men varför detta mitt ovetenskapliga räknande av bilar på landsvägen?

Under de snart fem veckor som har gått sedan de Gula västarna började campa i rondeller i samhällens utkanter, har deras inflytande inte handlat så mycket om hur många som deltar aktivt, utan om det stöd de har fått från befolkningen. I den första protestomgången, lördagen den 17 november, deltog knappt 300 000 personer i demonstrationerna, vilket med franska mått mätt faktiskt inte var särskilt många. Facken samlade till exempel fler personer i protester mot reformer inom den offentliga sektorn i våras.

Men trots att antalet aktiva Gula västar successivt har minskat med tiden, trots att deras krav är många och ibland motstridiga – eftersom de både kräver bättre offentlig service och lägre skatter – och trots de våldsamma manifestationerna i Paris och andra franska städer flera lördagar i rad, fortsätter denna heterogena folkrörelse att väcka starka sympatier hos stora delar av befolkningen.

[caption id="attachment_517852" align="alignnone" width="750"] Blockad. De mest militanta Gula västarna spärrar ingången till oljedepån i Le Mans 11 december när kravallpolisen försöker ta sig in. Foto: TT[/caption]

Människor som har svårt att få lönen eller pensionen att räcka månaden ut väcker förstås medkänslor eller igenkänning, särskilt när regeringen ger intrycket av att driva en politik som fortsätter att gynna dem som har det bäst. Offentlig statistik visar att köpkraften hos medelklassen har stagnerat sedan ett tiotal år tillbaka.

Men de Gula västarna har förmodligen också, på grund av sin brokiga sammansättning och sin form, en förmåga att samla missnöjen av vitt skilda slag.

Att det blir bråk och högljudda demonstrationer i Frankrike är förstås ingenting nytt.

Landets historia har kantats av stora och små revolter:

Arbetare hotar att spränga sin fabrik eller tar en direktör som gisslan – för att förhindra en nedläggning. Ungdomar bränner bilar i förorter.

Järnvägsarbetare stoppar tågen i protest mot försämrade anställningsvillkor. Bönder vräker ett lass gödsel utanför myndighetsbyggnader och kräver bättre betalt för sina produkter.

2013 lyckades de »röda mössorna«, den gången med ett starkt stöd hos arbetsgivarna, att stoppa införandet av en ny miljöskatt på tung trafik, efter det att säkerhetspolisen hade rapporterat att det fanns en risk för en folkresning av allvarligt slag.

En av förklaringarna till denna upproriskhet sägs vara avsaknaden av en förhandlingskultur, som den vi är vana vid i Skandinavien.

En annan förklaring är att när den franska fackföreningsrörelsen växte fram vid förra sekelskiftet präglades den av anarkism och direkta aktioner. Ytterligare förklaring en är förstås en rad historiska referenser, som den franska revolutionen.

Under de senaste åren har de traditionella protestformerna sällan gett resultat. Fackförbunden har gång efter annan misslyckats med att förhindra reformer, som de uppfattar som försämringar för löntagarna, men de Gula västarna har på bara några veckor fått regeringen att dra i nödbromsen. Rörelsen liknar ingenting som landet tidigare har upplevt. En av orsakerna är förmodligen att presidenten inte heller liknar någonting som Frankrike tidigare har haft, säger Danielle Tartakowsky, historiker specialiserad på sociala rörelser.

– De Gula västarna kan ses som en folkets spegel av Macron. Han tog in det civila samhället i politiken. Han säger att han varken är höger eller vänster, och har ställt sig vid sidan om de vanliga partierna. Och han har marginaliserat fack och frivillighetsorganisationer.

De Gula västarna gör samma sak. De förkastar de traditionella partierna, och kräver en ny form av demokrati.

Danielle Tartakowsky är en av många franska forskare som har ägnat den senaste månaden åt att försöka placera de Gula västarna i en ram.

– Men de Gula västarna har ingen inramning. Rörelsen har en social bas som inte påminner om tidigare rörelser. De aktiva är ofta löntagare som tillhör den lägre medelklassen, eller är fria företagare, och andra personer som är missnöjda av olika anledningar. Från höger samlar rörelsen personer som är fientligt inställda till skatter. Och från vänster de som protesterar mot sociala orättvisor och dålig köpkraft.

Demonstranterna själva använder ofta symboler från både den franska revolutionen och från majrevolten 1968. Men enligt Danielle Tartakowsky är de Gula västarna ett barn av sin tid.

– Under 1968 var tillväxten hög, och regeringen hade stora marginaler och kunde till exempel genomföra en kraftig höjning av minimilönen.

Dessutom var fackförbunden betydligt starkare än i dag, vilket gjorde att fabriker lamslogs över hela landet.

De Gula västarna mobiliserar individer, som reagerar mot vad de uppfattar som ett socialt våld. Man vill bli av med den sittande regeringen. Men säger inte vad man vill ha i stället.

Ett folkligt uppror väcker förstås både förhoppningar och oro.

De optimistiska hoppas att de Gula västarnas revolt på sikt ska leda till ökad rättvisa och en ny form av folklig demokrati. De pessimistiska befarar en radikalisering av rörelsen, och att den banar väg för en situation liknande den som råder i Italien.

Ingen kan förutse vad som händer när de Gula västarna lovar en »femte rond«, lördagen den 15 december. <

Fakta | Gula Västarna

Oktober 2018: Rörelsen uppstod först på Facebook. Två chaufförer i Parisregionen lanserade idén om en nationell blockad en lördag i november, i protest mot en väntad skattehöjning på drivmedel från och med januari 2019.

Lördag 17 november 2018: 300 000 personer deltog i aktioner under denna första protestdagen, enligt polisen. De upprättade vägspärrar på motorvägar, i rondeller, framför bensinstationer, i köpcentrum på drygt 2 000 platser. Många demonstrationer genomfördes utan incidenter, men en person dog, och över 400 skadades i de bråk som uppstod på vissa platser denna första protestdag.

25 november–7 december: Under de tre följande lördagarna ledde protesterna till våldsamma upplopp framför allt i Paris, men även i andra städer som till exempel Bordeaux, Toulouse, Marseille och Nantes.

8 december: Omkring 136 000 demonstranter samlas runt om i landet.

Samtliga oppositionspartier gav till en början sitt stöd till rörelsen. Men på grund av de våldsamma inslagen i revolten har bland annat den traditionella högern tagit avstånd.

De Gula västarna är en heterogen och horisontell rörelse, vilket gör att medlemmarna hittills inte har lyckats utse gemensamma representanter.

Upproret har bland annat lett till att regeringen har stoppat skattehöjningen på drivmedel, och lovat flera förbättringar för låginkomsttagare. Under de kommande månaderna inbjuds befolkningen, fackförbunden och frivillighetsorganisationer till debatter över hela landet om hur en övergång till ett mer ekologiskt samhälle ska ske utan att nya sociala orättvisor uppstår.