Så blev frågan om kärnkraft aktuell igen – 40 år efter folkomröstningen

Det är något särskilt med kärnkraften.

För folkomröstningsgenerationen hand­lar frågan om något långt mer än Sveriges energiförsörjning. För den var det kärnkraften som skiljde agnarna från vetet, vän från fiende, moraliskt och intellektuellt. Kärnkraften blev en signal och en symbol.

Något liknande går att ana nu, när Ebba Busch talar sig varm för nya reaktorer, Ulf Kristersson vill stoppa avvecklingen, Jimmie Åkesson vill öka stödet till kärnkraftsforskningen och Nyamko Sabuni vill återstarta Ringhals 1.

Vill man förstå varför, kan man börja med Eben Byers. Under 1931 tappade han bokstavligen hakan.

Byers var sedan början av seklet känd i sitt hemland USA som rik arvtagare, amatörmästare i golf och playboy. Klassboken från Yale visar en självsäker ung man med mittbena och kaxigt underbett, men efter att Byers 1927 började dricka »energi­drycken« Radithor, gick det utför.

Radithor var, som namnet anspelade på, vatten med radium.

Ungefär 1 400 doser senare tvingades Byers operera bort hela underkäken och större delen av överkäken, förutom två framtänder. Benvävnaden i resten av kroppen var i snabbt förfall. I mars 1932 dog han.

Radithor var inte en unik produkt för tiden. I svenska tidningar gällde en vanlig annons hårvattnet Radiophor, som utlovade riklig hårväxt. Det fanns radioaktiv tandkräm, radioaktiv ansiktskräm och radioaktivt tuggummi. Det fanns rakbladet Atom, tvålen X-ray, smöret Radium

Brand och många andra produkter som försökte åka snålskjuts på den exklusiva radioaktiviteten, utan att egentligen ha något med saken att göra.

Radioaktiviteten var helt enkelt från början omgiven av ett särskilt skimmer, särskilt när den började kopplas samman med atomkraft. Den stod för obegränsad energi, vetenskap och modernitet. Den var framtidens kraft.

Ett par år efter Eben Byers dog även Marie Curie. Det stod ganska snart klart, även för gemene man, att radioaktiviteten inte var ofarlig. Och bomberna över Hiroshima och Nagasaki i slutet av andra världskriget var övertydliga exempel på att atomkraft inte var okomplicerad. Å ena sidan visade explosionerna att människan kunde tygla en energikälla större än någon annan den tidigare känt till. Å andra sidan visade explosionerna vad den sortens makt kan leda till.

Det gav relationen till atomkraften en faustlik dimension, men det var inte frågan om att tacka nej till de nya vetenskapliga landvinningarna, allra minst i Sverige. Under de första 25 åren efter krigsslutet var snarare vetenskapsmän, tekniker och politiker ense om att atomkraften var vårt öde:

– Det sägs ibland att kärnkraften blev ideologisk inför folkomröstningen 1980, men den var ideologisk redan på 1950-talet, säger Jonas Anshelm, professor i teknik och social förändring vid Linköpings universitet:

– Det var bara det att det knappt fanns någon opposition mot kärnkraften då. Samhället präglades av ett slags teknikdeterminism, i kombination med ambitiösa idéer om det goda samhället. Kärnkraften skulle garantera obegränsade mängder energi, problemfri tillväxt och en närmast utopisk framtid. Det talades om att odla apelsiner i Norrland.

Den politiska konfliktytan börjar ta form, en aning ironiskt, samma år som det första svenska kärnkraftverket tas i bruk, 1972. Sedan går det fort. Året efter talar den svenske fysikern och Nobelpristagaren Hannes Alfvén på Centerstämman i Luleå. Alfvén hade tidigare varit en nyckelperson i Sveriges atomkraftprogram, men efter en tid i Kalifornien bytte han åsikt och hans tal för de svenska centerpartisterna var en suggestiv varning för faran med kärnkraften och det moraliska dilemma den innebär. Tre år senare förlorar Socialdemokraterna regeringsmakten, främst på grund av att Centern gått starkt framåt, tack vare sitt kärnkraftsmotstånd. Harrisburgolyckan 1979 ställer saken på sin spets och 1980 hålls folkomröstning, där alla tre alternativ förespråkar avveckling, men i olika takt.

– Det går mycket snabbt de fem åren efter 1972, säger Jonas Anshelm:

– Det leder till att de som tidigare dominerat debatten – särskilt kärnkraftsvänliga tekniker – blir undanskuffade. Det beror framför allt på att de inte förstår att frågan har ändrat karaktär. Den är inte längre teknisk, utan moralisk och närmast existentiell. Reaktoringenjörer och tekniker känner sig mobbade av storstadspressen när deras inlägg om nya, säkrare tekniska lösningar refuseras. De förstår inte att konflikten om kärnkraften nu handlar om vilket samhälle medborgarna vill leva i och vilket arv de vill lämna till framtida generationer. De tekniska argumenten är inte längre avgörande.

Skiljelinjen följde inte riktigt höger–vänster-skalan i traditionell partipolitisk mening, för det fanns gott om socialdemokrater som var starka anhängare av kärnkraft och Centerpartiets kärnkraftsmotstånd var, som sagt, det som möjliggjorde den första borgerliga regeringen. Det handlade snarare om en skillnad mellan ett modernistiskt etablissemang och olika alternativa rörelser, på ett sätt som inte är helt olikt den värderingsklyfta som i dag brukar kallas gal–tan. Jonas Anshelms resonemang ger en ledtråd till vad det var som gjorde kärnkraftsfrågan till ett slags politiskt lackmustest, på båda sidor.

Kärnkraftsförespråkarna menade att de stod för rationalitet, fakta och vetenskap och såg gärna kärnkraftsmotståndarna som känslomässiga och hysteriska civilisationskritiker, som inte tog argument och inte var vuxna att förvalta stat och ekonomi. När avvecklingen vann styrka i opinionen och förespråkarnas synpunkter föll på hälleberget, upplevde de det som ett tecken på civilisatoriskt förfall.

Från motståndarsidan var upplevelsen en annan, men lika stark. Även om kärnkraftsmotståndet bar på civilisationskritiska inslag och på många punkter kunde harmonisera med den nya vänstern, såg motståndarna sig verkligen inte som irrationella eller ovetenskapliga, tvärtom, påpekar Jonas Anshelm:

– Kärnkraftsmotståndarna hävdade ofta att det var kärnkraftsanhängarna som var känslomässiga och irrationella. Det gällde till exempel den kvinnorörelse som menade att den starka tron på kärnkraften bara kunde begripas om man förstod den som följden av att ett gäng pojkar hade blivit alltför fästa vid sina leksaker. Såväl anhängare som motståndare av kärnkraft var medvetna om att de behövde vara trovärdiga på fyra punkter: vetenskapen, rationaliteten, miljön och att man stod för framtiden, det vill säga representerade det moderna.

Det som skedde, för att dra ytterligare en parallell till vår egen tid, var snarast en polarisering. Det blev allt svårare för den ena sidan att förstå och respektera den andra sidans sätt att tänka. Det gjorde i sin tur att frågan om kärnkraftens vara och inte vara blev en politisk vattendelare. Den avgjorde om man ansågs vara en pålitlig stammedlem eller inte.

Kan det vara ett skäl till att frågan åter­igen blivit aktuell?

– En intressant sak är att kärnkraftsförespråkare nu främst använder sig av miljöargument. Men det finns något märkligt i detta, menar Jonas Anshelm:

– Kärnkraften vilar i princip på samma teknik i dag som för 70 år sedan. På vilka andra områden slåss vi för 70 år gammal teknik som en väg till framtiden? Jag anar ett slags retrotopi. En tanke om att kärnkraften ska hjälpa oss att återskapa en förlorad samhällsdröm med ständig tillväxt.

Ingen kommersiell aktör vill bygga ny kärnkraft, sägs det. Det är för dyrt. Till och med Mikael Odenberg, certifierad moderat med särskild inriktning på energi, kunde inte låta bli att påpeka det häromveckan. Men kanske är det med ekonomin som det var med tekniken, när debatten vände på sjuttiotalet: den har blivit irrelevant. Frågan handlar om något annat.

Möjligen om mobilisering och stamtillhörighet.