Så fick Ukraina överhanden mot Ryssland

Vladimir Putins besked häromdagen i rysk tv om en ”partiell” mobilisering kompletterades med en intervju med försvarsminister Sergej Sjojgu, som sändes direkt efteråt. Här fick man veta att 300 000 man skulle kallas in och att det då skulle handla om tidigare kontraktsanställda samt personer med vissa militära specialkompetenser. Soldater som just nu gör värnplikten skulle dock inte skickas utanför landets gränser. 

Dessa nygamla trupper skulle inte primärt sättas in vid fronten, utan användas till att säkra de områden som redan befinner sig under rysk kontroll. Sjojgu konstaterade att det nu fanns en 1 000 kilometer lång frontlinje och att antalet soldater inte räckte till. Uttalandena bör dock bemötas med en viss skepsis. Redan i dag finns tecken på att mobiliseringen är betydligt mer omfattande än de 300 000 man som nämndes.

Den oberoende ryska dagstidningen Novaja Gazeta, som sedan i april ges ut i Lettland, kunde berätta att en miljon man i reserven berörs och att kallelser nu riktas till en betydligt vidare krets än de ”med specialkompetenser” som Sjojgu talade om. Processen tycks gå mycket snabbt, framför allt i Sibirien och Fjärran östern, medan Moskva och S:t Petersburg verkar skonas i större utsträckning. 

Det är en sak med reservister och kontraktsanställda, men hur blir det med de värnpliktiga? Enligt rysk lag kan de kanske 170 000 personer som tillhör årets kull inte skickas utomlands för att delta i stridigheter. Men detta kan snart visa sig vara en brutal fiktion. Fram till den 27 september pågår nämligen en serie folkrättsvidriga ”folkomröstningar” på ryskkontrollerat område i Ukraina. Om invånarna ”röstar ja” kommer oblastena Luhansk, Donetsk, Zaporizjzja och Cherson i deras att uppgå i den Ryska Federationen, enligt modell från annekteringen av Krim. Därmed är dessa områden inte längre ”utlandet” från ett ryskt perspektiv. I stället kommer Kreml sannolikt påstå att ukrainska styrkor befinner sig på rysk mark och de värnpliktiga kan då sättas in för att försvara vad som är ”ryskt territorium”.

Varför görs då denna mobilisering? Det korta svaret är att Ryssland har misslyckats med sina ursprungliga krigsmål. 

Ryssland trodde sig kunna störta regeringen i Kiev på ett par dagar efter inmarschen i februari, med den fredsorganisation landet hade tillgänglig. Varje rysk brigad eller regemente består av ett antal bataljoner, där en eller två utgörs av ”kontraktniki” (ett slags yrkessoldater som tjänstgör på kortare eller längre kontrakt) samt en bataljon med värnpliktiga. 

Blixtoffensiven mot Kiev blev ett misslyckande eftersom antalet trupper visade sig vara för litet när Ukraina mobiliserade och slog tillbaka – i sinom tid också med militärt understöd i form av materiel, utbildning och underrättelser från väst. I mars bestämde sig ryssarna för att koncentrera sig på operationerna i de ockuperade territorierna i Donbass. Till en början såg denna omprioritering ut att ge resultat. Med hjälp av stora insatser av artillerield försvagades ukrainska försvarsställningar och därefter ryckte ryssarna fram egna begränsade truppstyrkor. Även om det gick långsamt skedde ett kontinuerligt avancemang, på grund av ett markant artilleriövertag.

Inför inmarschen lösgjordes de kontraktsanställda bataljonerna, försågs med stödfunktioner i form av artilleri, underhåll etcetera, och bildade så kallade ”taktiska bataljonsstridsgrupper”. Dessa hade visat sig framgångsrika i det mindre formatet under strider i Donbass 2015. Då satte ryssarna in ett tiotal bataljonsstridsgrupper, men i våras handlade det om uppemot 180 sådana enheter, motsvarande cirka 60 procent av Rysslands samlade militära resurser i fredstid.

Detta fick dock ett slut när Ukraina fick tillgång till bättre artilleri i form av långskjutande haubitsar och raketartilleri, framför allt från USA. Med så kallade HIMARS kunde Ukraina successivt slå mot ryska stabsplatser och ammunitionsförråd. Plötsligt gick det inte längre att föra den artilleristrid som hade givit ryssarna övertaget.

Stora förluster av både personal och materiel resulterade i att framryckningarna kom av sig helt. Ovilja att strida och deserteringar tycks ha skadat stridsförmågan än mer. Uppgifter om mellan 20 och 40 procents ”refuseniks” bland de redan underbemannade bataljonsstridsgrupperna cirkulerar. 

Brist på personal har tvingat ryssarna till kontinuerliga omdispositioner av ett stadigt krympande antal förband. Fruktan för en ukrainsk offensiv mot staden Cherson, och försöken att nå någon form av genombrott i Donetsk, medförde att trupper flyttades från trakterna av Charkiv och Luhansk. Det öppnade för en ukrainsk motoffensiv som återtog flera tusen kvadratkilometer terräng på det norra frontavsnittet i början av september.

När ukrainarna tog en kortare stridspaus efter att ha nått fram till floden Oskil måste den ryska militärledningen ha kunnat läsa skriften på väggen. Detta krig var omöjligt att vinna under rådande förutsättningar. Och det största problemet var bristen på manskap.

Efter sex månader krig börjar avtalen för yrkessoldaterna löpa ut – och dessa har inte visat någon större vilja att förnya sina kontrakt. Samtidigt löper den allmänna mobiliseringen i Ukraina på. Ständigt nya trupper tillförs, varav många utbildats i bland annat Storbritannien. Från väst levereras dessutom materiel i en kontinuerlig ström.

Ryssarna har fört stora truppstyrkor till Cherson för att stoppa den ukrainska framryckningen, men dessa kan inte tillföras nya resurser sedan de enda broarna över floden Dnepr slagits ut. Hela detta område måste förr eller senare ges upp, med stora materiella och personella förluster som följd. 

Putin och den högsta militärledningen hade tre alternativ för att lösa dessa problem. Antingen att dra tillbaka trupperna till ett mindre område som skulle kunna hållas av befintliga resurser. Eller att trappa upp i en utdragen kampanj för att slå ut den civila infrastrukturen i Ukraina (broar, elförsörjning, administration). Slutligen fanns möjligheten till mobilisering. Ryssland har valt bort det första alternativet, eftersom det är osäkert om ens ett mindre område kan hållas. Alternativ två är också osäkert, eftersom det skulle fordra insatser av flygvapen och robotar som Ryssland saknar, samtidigt som det inte säkerställer att Ukraina skulle lägga ned vapnen. Vad man nu hoppas på är att kunna rotera och förstärka trupperna vid frontlinjen och förmodligen även ha så pass mycket personal på plats att större delen av fronten kan hållas över vintern.

I vår ska det enligt de ryska planerna finnas så mycket manskap tillgängligt att man kan hålla tagen terräng med nyutbildad trupp, och samtidigt låta dugligare och mer stridsvana förband företa offensiva uppgifter för att erövra de områden av de fyra införlivade oblast som står under ukrainsk kontroll. Under tiden vill man också bygga upp en operativ reserv som kan exploatera uppkomna situationer. 

Flera faktorer talar dock emot ryssarna. Ett sätt att försöka förutse framtida händelser är att titta på det förflutna. För ryssarnas vidkommande är det pågående kriget ett enda pärlband av misstag och missbedömningar på snart sagt alla nivåer. Är det då troligt att det blir annorlunda denna gång och att mobiliseringen kröns med framgång? Förmodligen inte.

Framgång på slagfältet handlar inte enbart om antal soldater och mängden utrustning. En viktig faktor är utbildning. Den träning som ukrainska befäl får just nu handlar om att företa strid med kombinerade vapenslag. Detta sker ytterst professionellt och i utlandet – och här är ett område där ryssarna har haft märkbart svårt att nå resultat. Ryssarna har under de senaste månaderna kannibaliserat på sin mobiliseringsbas, det vill säga: de officerare som skulle ha utbildat trupp har satts in i striderna, liksom stora delar av den utrustning som skulle ha använts.

Andra faktorer är mer svårmätbara och handlar om motivation, moral och stridsvilja, som tycks vara tämligen låg på den ryska sidan, med undantag för legostyrkan Wagner. I Ukraina finns fler frivilliga än vad det finns plats för i förbanden – i Ryssland är situationen den omvända: de frivilliga som eventuellt har funnits har redan sugits upp av de rekryteringskampanjer som ägde rum under sommaren.

En faktor som kommer påverka stridsmoralen hos de två kontrahenterna är också hur man föreställer sig att kriget slutar. För ukrainarna är saken enkel: det handlar om att kasta ut ryssarna och slippa leva i ett lydrike styrt från Kreml. 

För ryssarna var det också enkelt under krigets första dagar. Då handlade det om att blixtsnabbt störta en fientlig regim, hyllas av tacksamma ukrainare och därefter åka hem. Nu blev det inte så. Trots den ”partiella” mobiliseringen är inte ryssarna längre herrar över hur detta krig skall sluta. Även om man erövrar alla oblast längs Svarta havskusten så upphör inte kriget förrän ukrainarna vill det.

***

Läs även: Så styr Djingis khan dagens geopolitik

Läs även: Lars Ångström: Seger över Ryssland är den enda vägen till fred