Så försvann Natofrågan (nästan) ur valrörelsen

Det känns som en evighet sedan. Lördagen den 19 mars utlovade tidningarna att vårvärmen äntligen var på väg. Nästan en månad in i kriget började analyserna av ”Rysslands misslyckande” dyka upp. Ytterligare en sändning pansarskott till Ukraina var på väg att passera riksdagen, nu utan interna krumbukter i Vänsterpartiet. Svenska Dagbladets Sifomätning gav Socialdemokraterna det högsta stödet på åtta år.

Men det var fortfarande en öppen fråga hur det skulle gå med Sveriges relation till Nato.

Det var en dryg vecka sedan Magdalena Andersson hade sagt att en svensk ansökan om Natomedlemskap riskerade att ”ytterligare destabilisera den här delen av Europa”. Men den 19 mars var också dagen då Ulf Kristersson i en debattartikel i Dagens Nyheter talade om att han var beredd att göra valfråga av Natomedlemskapet, om inte Socialdemokraterna hävde sin blockad mot en ansökan.

”En bred samsyn i dessa frågor skulle gagna Sverige. Men en regering som jag leder kommer att lämna in en Natoansökan, om det efter valet finns en majoritet för medlemskap i riksdagen. Socialdemokraterna har inte längre veto i denna fråga. Och de kan inte tillsammans med bara Miljöpartiet och Vänsterpartiet ges ensamrätt på att formulera svensk säkerhetspolitik i en ny tid”, skrev Kristersson.

Det blev förstås en betydande nyhet. Var det traditionella samförståndet i säkerhetspolitiken på väg att spricka på riktigt? Och vems fel var det i så fall? Socialdemokraternas, för att de inte förmådde leda, eller Moderaternas, för att de försökte plocka politiska poäng i en så allvarlig fråga?

Men konflikten tog aldrig riktigt fyr. Två dagar efter artikeln visade Andersson och Kristersson upp sig tillsammans på Natoövning i Nordnorge. Ingen av dem muckade med den andra, trots reportrarnas försök att hetsa dem. Det var fortfarande knappt 21 dygn kvar till försvarsminister Peter Hultqvists Natoomvändelse – i måndags lät han meddela att denna skedde klockan 8.15 den 11 april – men Andersson låg antagligen steget före. Hon var inte ensam i sitt parti.

Vänsteryttern Daniel Suhonen talade om att han var i färd att ”ompröva” sin syn på Nato, redan en knapp vecka efter Rysslands invasion. Daniel Färm på partitidningen ”Aktuellt i politiken” var bland de första med samma budskap. Margot Wallström lät förstå att hon var ”realist i Natofrågan”. Alla begrep vad det betydde. Det spelade roll, för Wallström förvaltar Olof Palmes ande. Att Göran Persson och Stefan Löfven var skeptiska rapporterades, men det var som om det inte fäste. Processen hade redan låst på målet. Och Anders Lindberg, politisk chefredaktör på Aftonbladet, avfärdade ett omedelbart Natomedlemskap, men han gjorde det i termer som i praktiken innebar en öppning.

Frågan behövde ”diskuteras i botten” utifrån en ”ny säkerhetspolitisk analys”, konstaterade han. Det gick fortare än Lindberg hade kunnat ana.

Diskussionen inom Socialdemokraterna kom i form av en ”dialog” som partisekreteraren Tobias Baudin presenterade, med slutdatum den 12 maj. Den säkerhetspolitiska analysen blev färdig den 13 maj. Då var alla partier med i båten, förutom regeringens stödpartier Vänsterpartiet och Miljöpartiet. I partiledardebatten i tv en vecka in i maj duellerade Andersson och Kristersson i Natofrågan med famntag, snarare än stickvapen.

Under den dryga månad som gick mellan försvarsministerns, då ännu hemliga, omvändelse och helgens socialdemokratiska beslut, handlade diskussionen egentligen mest om huruvida det verkligen var en diskussion, eller om det var ett spel för gallerierna. Beslutet var i praktiken redan fattat. Ulf Kristerssons hot – han menade själv att det var ett löfte – att göra valrörelsepolitik av Natofrågan, levde bara knappt en vecka. Om ens det. Var det någonsin mer än en harskramla?

Och nu har alltså Sveriges största principiella politiska omläggning, åtminstone sedan EU-medlemskapet, rensats bort från valrörelsen.

Eller har den det?

– Vänsterpartiet kan nog fånga upp en del desillusionerade S-väljare. Själva sakfrågan är ju avgjord nu och i den meningen död. Men Vänsterpartiet kan spinna vidare på berättelsen om en socialdemokrati som har övergett sina ideal, säger Expressens politiska redaktör Anna Dahlberg.

Det är dessutom en fråga som inte bara avgörs i Sverige, som Turkiets president Recep Erdoğan visat de senaste dagarna:

– Om det blir en skakig resa kommer nog Natofrågan att dominera valrörelsen. Det skulle i så fall gynna Socialdemokraterna – och i mindre utsträckning Moderaterna – medan småpartierna missgynnas. Röster skulle höjas för en S+M-regering och/eller för en snabb regeringsbildning. Det skulle också kunna vara en förevändning för Annie Lööf att ta steget in i en S-regering. Men om dramatiken uteblir lär Natofrågan bli ytterst perifer, som försvarsfrågan nästan alltid är i valrörelser.

Det är ändå det sista som låter som Anna Dahlbergs grundtips: Den här valrörelsen kommer inte att handla om Nato. Aftonbladets politiske redaktör Anders Lindberg drar en liknande slutsats:

– Natofrågan skulle kunna leda till mobiliseringsproblem för Socialdemokraterna. Men det är därför vi just sett en så intensiv förankringsperiod i partiet.

Lindberg är en slugger som med jämna mellanrum anklagas för att medvetet vantolka sina meningsmotståndare, men även dessa erkänner att han kan sin säkerhetspolitik.

– Frågan är därför hur väl partidialogen har fungerat. Mitt intryck är att den fungerat ganska väl. Delvis därför att chockverkan varit så stark: först Rysslands krav på att få diktera andra länders säkerhetspolitik i december, sedan invasionen i februari och så Finlands tydliga signaler om att kliva in i Nato i skiftet mars-april. Det möjliga undantaget bland partidistrikt är Skåne.

Partidistriktet i Skåne, liksom kvinnoförbundet, SSU och Socialdemokrater för tro och solidaritet – gamla Broderskapsrörelsen – sa nej till Natomedlemskap, men partistyrelsen gick åt andra hållet. Anders Lindberg tror ändå inte att det kommer att bli något större problem i valrörelsen. Det beror inte bara på en intensiv, men framgångsrik förankringsprocess, utan även på att få har något att vinna på det. De borgerliga har inte särskilt mycket att hämta i frågan, nu när Socialdemokraterna vänt. Ulf Kristerssons debattartikel den 19 mars ser Lindberg som ett ”olycksfall i arbetet”, eftersom säkerhetspolitik inte brukar hanteras på det sättet i Sverige:

– Min gissning är att de säkerhetspolitiska personerna i partiet inte var särskilt inblandade, utan att Kristersson och partitaktiker i hans närhet fick flow och stack iväg.

Att Vänsterpartiet skulle kunna vinna väljare på Socialdemokraternas Natobeslut tvivlar Lindberg också på:

– Mitt intryck är att de vill in i regeringen och få riktig makt. Då vill de inte ha Socialdemokraterna som huvudmotståndare. Dessutom går Nooshi Dadgostars strategi ut på att locka arbetargrupper, särskilt män i glesbygd. Natomotstånd lockar inte dem. De har mycket mer att vinna på att odla de starka frågor de har, som till exempel garantitillägget för pensionärer. 

Leonidas Aretakis, chefredaktör på oberoende socialistiska Flamman, ser inte heller Socialdemokraternas Natobeslut som en rekryteringsbas för Vänsterpartiet:

– Beslutet stärker visserligen övertygelsen till vänster om att Socialdemokraterna hamnat långt från gräsrötter och folkrörelser och att partiets processer är odemokratiska. I den meningen kan Vänsterpartiet göra anspråk på att vara de riktiga sossarna i en fråga till. Men kanske överskattas det folkliga motståndet mot Nato. Det är länge sedan vi förde en självständig utrikespolitik som vänstermänniskor kunde vara stolta över. Vi är redan halvhemliga medlemmar i Nato.

Det Vänsterpartiet vill utkämpa valrörelse med, menar Aretakis, är sådant som industripolitik och fördelningsfrågor. Där är partiet starkt:

– I integrationsfrågan har vänstern delvis lyckats dra debatten bort från etniska förklaringar till materiella förklaringar. Och vad gäller skola, pensioner, sjukvård och andra välfärdsfrågor ligger fältet öppet för vänsterpolitik. Det är mycket bördigare mark för Vänsterpartiet än Natofrågan.

PM Nilsson, politisk redaktör på Dagens Industri och vit riddare för stora delar av borgerligheten, skär frågan en aning annorlunda:

– Magdalena Andersson är ju en aning speciell. Hon regerar på högerns budget, driver högerns försvarspolitik, högerns migrationspolitik och högerns kriminalpolitik. Nu ska hon dessutom driva högerns säkerhetspolitik. Hittills har väljarna tackat henne för det.

Det finns en parallell till Göran Perssons budgetsanering: väljarna gillar ledare som visar handlingskraft, även om det svider. Och Natofrågan, tror Nilsson, kommer inte att spela särskilt stor roll åt något håll i valet:

– Det är knappt att Aftonbladets kultursida har orkat tjafsa. Magdalena Anderssons regeringsunderlag, med Vänsterpartiet och Miljöpartiet å ena sidan och Centern å den andra, är förstås hopplöst, men jag tror inte ens att det blir så svårt. Jag har lyssnat noga på Märta Stenevi och det jag hör är att Miljöpartiet inte blir ett problem om de sitter i en regering som ska ratificera beslutet. Nooshi Dadgostar är kanske lite svårare att läsa, men jag vet i katten om hon kommer att bråka när det väl gäller. Natomedlemskapet verkar ganska snart få samma status som EU-medlemskapet: ett accepterat faktum.

Svend Dahl, chefredaktör för Timbros nätmagasin Smedjan plockar upp en tråd som både Leonidas Aretakis och PM Nilsson har rört vid: beslutet är mindre kontroversiellt än man skulle kunna tro, eftersom det egentligen handlar om att erkänna och formalisera något som redan fanns där:

– Natofrågan är mer eller mindre avbokad från valrörelsen. Jag har svårt att se att Natoskeptiska Socialdemokrater verkligen skulle byta parti på grund av detta.

Men det finns två aspekter som kan komma att spela roll, menar Dahl:

– Frågan kommer förstås att dyka upp om hur Socialdemokraterna tänker regera med Miljöpartiet och Vänstern, som nu är avvikare i en så grundläggande fråga som Sveriges säkerhetspolitiska position. Och kanske, har jag tänkt ibland, kan det här beslutet höja självförtroendet för borgerligheten. Socialdemokraterna släpades hit av omständigheter och man kan säga att omständigheter är det enda som räknas i politiken, men borgerligheten kan ändå stärkas av känslan att de hade rätt. Lite som i EU-frågan.

Anders Lindberg ser snarare att det är den borgerliga kanten som gång på gång kommer att tvingas hantera tveksamheter i Sverigedemokraternas Rysslandssyn:

– Att Vänsterpartiet och Miljöpartiet står vid sidan av detta spelar inte så stor roll. Vänsterpartiet har alltid haft en fullständigt främmande utrikespolitik. Men Socialdemokraterna har visat tidigare att de inte kompromissar med säkerhetspolitiken. Regeringen har rustat upp sedan 2014, med ett pacifistiskt parti i regeringen. Jimmie Åkessons ovilja att välja mellan Putin och Biden är något Moderaterna kommer att tvingas hantera under valrörelsen.

Svend Dahl tror att Sverigedemokraternas beslut att Sverige måste följa Finland om de går med i Nato, gjort att partiet bockat av ytterligare en kontrollpunkt för att uppfattas som ett seriöst parti. Men inte heller det spelar någon större roll för valrörelsen:

– Sverigedemokraterna handlar om invandring och närbesläktade frågor som bidragsberoende och brottslighet. Så länge de problemen finns är det vad partiet bygger på, utan någon jättestor potential uppåt, eller jätterisk för fall nedåt.

Men det finns de som inte har talat färdigt om det här historiska beslutet.

”Basarpolitik”, suckade en tysktalande Natorepresentant i radio häromdagen, när han ombads kommentera Erdoğans motstånd mot att släppa in Sverige i Nato. Ingen förväntar sig något annat än att Erdoğan ger med sig, efter att ha trilskats ett tag, men han sätter fingret på en öm punkt. 

Om Sverige börjar förhandla om mänskliga rättigheter med Turkiet, har svenska Natokritiker fått en av sina farhågor uppfyllda. Och ingen tror att ryssarna, om de förmår, tänker låta Natokandidaten Sverige komma undan med en ordnad och stillsam valrörelse.

– Valrörelsen kommer att påverkas av vad Ryssland orkar göra. Jag skulle inte bli förvånad om de, förutom cyberattacker, hetsar ytterkantsgrupper att bråka med varandra, säger Anders Lindberg:

– Vi har redan haft Paludans koranbränningar och propagandan om omhändertagna barn, som båda använts av rysk statsmedia. De kommer att försöka använda sig av sina nätverk, om de fortfarande har fungerande sådana: vi vet ju att till exempel den ryska imperiala rörelsen har stöttat och tränat farliga, militanta nazister.

Det rör sig till stor del om att påverka medierna, men Anders Lindberg tror att även alternativmedier drar sig för att använda källor som RT, tidigare Russia Today, efter den här våren:

– Vi är nog mer motståndskraftiga jämfört med vid Kriminvasionen 2014, då svensk press ballade ur rätt rejält.

Måndagen den 16 maj höll Magdalena Andersson och Ulf Kristersson gemensam presskonferens, 118 dagar före valet.

– Det handlar inte längre om partipolitik, sade Ulf Kristersson.

– Håll huvudet kallt inför alla försök att skrämma och splittra, sade Magdalena Andersson.

Det är ett märkligt valår, det här. Men äntligen kom värmen.

***

Läs mer: Så knöts och bröts den tysk-ryska gassymbiosen

Läs mer: Smekmånaden är över för Dadgostar

Läs mer: Johan Hakelius: Var inte naiv – det är så här demokrati fungerar