Så gick det till när svenska vänstern övergav judarna

Sedan staten Israel utropats år 1948 var den svenska vänstern, liksom den övriga opinionen här i landet, Israelvänlig. I samband med sexdagarskriget 1967 gav statsminister Tage Erlander uttryck för sin oro för landets existens och sin lättnad över de israeliska framgångarna: ”Jag vill gärna göra den bekännelsen att måndagen och tisdagen tillhör de mörka dagarna i vårt liv, eftersom vi hade en känsla av att det som höll på att byggas upp och som gav så rika löften för framtiden i den israeliska staten var hotat med undergång”, sade han i ett anförande vid TCO-kongressen 1967. 

Författare som Eyvind Johnson, Gunnar Ekelöf, Pär Lagerkvist och Lars Gyllensten undertecknade ett upprop till stöd för den hotade judiska staten. 

Efter 1967 blev dock den svenska opinionen successivt allt mer kritisk. Det finns naturligtvis flera orsaker till detta. Sexdagarskriget innebar att Israel kom att ockupera Västbanken och Gaza, som tidigare hade ockuperats av Jordanien respektive Egypten. Om konflikten tidigare hade uppfattats som en kamp mellan lilla Israel och de omgivande mångdubbelt större och folkrikare arabstaterna, började Israel nu i stället ses som en mäktig förtryckare av palestinierna. 

Efter Jom Kippur-kriget 1973 har inga liknande militära angrepp kommit från Egypten och andra grannländer. Hamas blodiga terrorangrepp förra veckan borde dock öka insikten om vilket hot Israel hela tiden har varit utsatt för. 

Åren efter 1967 fördes en intensiv debatt om Mellanöstern bland svenska intellektuella. Angrepp på Israel blev vanligare, i synnerhet från skribenter på vänsterkanten. Men också den dåvarande folkpartisten – senare miljöpartisten – Per Gahrton bidrog år 1970 med boken Kampen om Palestina samt med otaliga debattinlägg under perioden. 

Den tidens svenska Israeldebatt var i stor utsträckning en strid mellan två helt olika världsbilder. 

Den 12 juni 1967 skrev Herbert Tingsten i nyutgåvan av sin bok Det hotade Israel: ”Låt oss hoppas på en opinion, en insikt vågar jag säga, som förstår och uppskattar Israel. Här kan vi alla göra något. Det passionerade, fredliga, rationellt verksamma och hängivna Israel får inte gå under, det är en bit av oss själva, av våra drömmar, det måste leva.” 

Två dagar senare, den 14 juni, hölls en propalestinsk demonstration i Stockholm. Talare var Göran Palm och Jan Myrdal. Den senare förklarade att Israel var ett redskap för Wall Street och ”den internationella monopolkapitalismen”. Han krävde den judiska statens upplösning. 

Tingstens världsbild hade formats under mellankrigstiden. Han hade på plats i Tyskland, Italien och Spanien sett demokratins kris, fascismens framväxt och den eskalerande antisemitismen. För honom var den avgörande internationella konflikten den mellan demokrati och diktatur. Som chefredaktör för Dagens Nyheter 1946–1959 skärpte han tidningens linje gentemot Sovjetunionen. 

Palm och Myrdal avvisade distinktionen mellan demokrati och diktatur. I stället stod konflikten mellan väst och den fattiga världen i centrum. Medan en tidigare generation av kommunister hade varit lojala med Sovjetunionen kom många inom 1960-talsvänstern i stället att stödja regimer i tredje världen. Jan Myrdal och Olof Lagercrantz, Tingstens efterträdare på DN, reste till Kina och hyllade Mao. Myrdal försvarade genom hela sitt liv Pol Pots massmördarregim i Kambodja. 

Det gällde att ta parti för tredje världen. Det är budskapet i Göran Palms uppmärksammade bok En orättvis betraktelse (1966). Palm hävdar att det inte existerar några demokratier i världen, det finns bara bra och dåliga diktaturer. Till den första kategorin räknade han Kina och Nordkorea. 

Göran Palm var tillsammans med bland andra Staffan Beckman, Jan Guillou och Marina Stagh drivande i Palestinsk front, som kom ut 1969–1981. Tidskriften startade alltså i kölvattnet av sexdagarskriget. Men det man primärt bekämpade var inte ockupationen av Västbanken och Gaza. Tidskriften ansåg att Israel inte överhuvudtaget var någon legitim statsbildning. 

”Mellanöstern-konflikten kan aldrig lösas utan att den sionistiska statsbildningen Israel upplöses (…) Om det bildas en palestinsk stat på Västbanken måste denna användas som en territoriell bas för fortsatt kamp mot Israel, för att befria hela Palestina”, skrev man exempelvis 1974. 

Den första svenska bok som argumenterade för en tvåstatslösning, att en palestinsk stat skulle skapas samtidigt som Israels gränser erkändes, var liberalerna Per Ahlmarks, Ernst Kleins och Thomas Hammarbergs Det hatade Israel som utkom 1970. 

Staffan Beckman skrev till en början flitigt i Palestinsk front men efter ett par år kom en brytning mellan honom och den övriga gruppen. Beckman medverkade sedan i stället i Folkfronten. Efter massakern på israeliska idrottsmän vid Olympiska spelen 1972 skrev denna tidskrift: ”Leve hjältarna från München!” Jublet över antisemitiska terrordåd har med andra ord en lång historia. 

Skribenterna i Palestinsk front var fientliga inte bara mot Israel utan mot västvärlden i stort. Huvudfienden var USA, Israel sågs som USA-imperialismens förlängda arm. Staffan Beckman gav 1969 ut Palestina och Israel, som inleds med orden: ”Vi vita människor är avskyvärda, och vi blir alltmer motbjudande för varje år. Det finns ögonblick då jag äcklas över mig själv och mitt skära skinn så till den grad att jag inte står ut med att vara bland afrikaner eller asiater. Jag representerar världens överklass, jag är en psykisk och ekonomisk förtryckare.” 

Ett liknande synsätt präglade Beckmans och Olof Lagercrantz inlägg i samband med Iraks annektering av Kuwait och Gulfkriget 1990–91. Trots Saddam Husseins förtryck och angrepp på omgivande länder uppfattades han som en representant för tredje världens folk. I april 1991, sedan Kuwait hade befriats av en FN-allians, skrev Lagercrantz: ”Vi, de vita, de rika, de kristna, har demonstrerat vår makt (…) Äntligen får de andra folken, som står där så oförskämt gapande efter vårt bröd, lära sig veta hut.” 

För Israelvänner som Tingsten och hans lärjunge Per Ahlmark var Förintelsen en unik händelse. Tingsten ansåg att västvärlden hade en skuld till det judiska folket, det var för honom ett tungt argument för att stödja Israel. ”Auschwitz är början på en ny tideräkning”, skrev Ahlmark.  

Palm, Myrdal, Lagercrantz och Sven Lindqvist menade däremot att Förintelsen fått för mycket uppmärksamhet, nazismen var inte värre än kolonialismen. ”Det finns folk som tror att mordet på judarna var unikt i sin ondska. Det är ett stort misstag (…) Vår vita kristna civilisation har haft folkmordet som praxis i femhundra år”, sade Lagercrantz 1986. 

Sven Lindqvist uttryckte sig på ett likartat sätt i Utrota varenda jävel (1992): 

”Auschwitz var den moderna, industriella tillämpningen av en förintelse, på vilken det europeiska världsherraväldet sedan länge vilade.” Boken är ett angrepp på västvärlden, den handlar inte om Palestinakonflikten. Men i den intensiva debatt som följde på utgivningen deltog flera rutinerade Mellanösterndebattörer. Sveriges då mest kände Israelvän, Per Ahlmark, riktade hård kritik mot boken. Lindqvist försvarades av Palestinavänner som Per Gahrton och Jan Guillou. Gahrton skrev: ”Sven Lindqvists väldokumenterade bok (…) har därför dömts ut av den dominerande Israelmaffian i svenska medier, eftersom den visar att judar inte är ensamma om att ha varit utsatta för folkmord. Lindqvist berövar Israel dess frisedel.” 

68-vänsterns världsbild har på flera sätt skjutits i sank, genom främst kommunismens fall i Östeuropa 1989 och Kinas fjärmande från maoismen. I dag försvarar få inom vänstern Mao eller Pol Pot. Men det finns en tydlig kontinuitet i det ensidiga avståndstagandet från USA och Israel, och i de maktanalyser som alltid utmynnar i att västvärlden befinner sig i överläge och därför måste bekämpas. Det har vi sett i oviljan att försvara en hotad konstnär som Lars Vilks och i försöken att relativisera Vladimir Putins brott med motiveringen att Ryssland omringats av Natoländer. Och inte minst i oförmågan att hantera den ökande antisemitismen i Sverige, i synnerhet i Malmö, där kommunalrådet Ilmar Reepalu (S) länge skyllde på offren. 

Toppbild: Palestinagruppen demonstrerade på Sergels Torg 1998.

***

Läs även: Bo Rothstein: Palestiniernas krav på återvändande är orsaken till att konflikten aldrig kan lösas

Läs även: Johan Hakelius: Att jubla över döda judar är i vissa kretsar alltid en fest