Så här ser Europas plats ut i en multipolär värld
En multipolär värld kommer tvinga oss att göra upp med behagliga myter och vackra ideal. En kärnpunkt blir att erkänna att EU har intressen som inte andra delar.
Bild: Unsplash
Efter den senaste tidens virvelvind i den internationella geopolitiken börjar vissa mönster skönjas. Donald Trumps administration vill odla nära band med Ryssland. Den hotar och förlöjligar allierade och mindre stater. Över alla spekulationer om motiv hänger ett obestridligt faktum: Härskaren i Vita Huset framstår som lynnig, nyckfull och oberäknelig.
Hur ska vi européer då agera när vi vaknar upp ur vår törnrosasömn och rör oss från den rådande världsordningen och in i en multipolär värld? Först måste vi reda ut begreppen. Polaritet handlar om antalet relevanta makter i ett internationellt system: Bipolaritet - såsom under kalla kriget – innehåller två huvudsakliga makter och multipolaritet flera stycken. Från 1990-talet tänkte sig många att vi levde i en unipolär värld; USA var den enda avgörande makten i världen. Ingen kunde utmana Förenta Staterna eller gå emot dem. För polaritet handlar just om att kunna motsätta sig, kräva att tas på allvar och i slutändan att kunna hota, avskräcka eller slåss.
Det har funnits mer eller mindre unipolära faser tidigare i världshistorien men det finns ett par saker som gjort den amerikanska eran unik. För det första graden av ekonomisk, militär och i viss mån kulturell överlägsenhet. För det andra att den länge kopplades till ett normativt program som kodifierats genom FN-stadgan. Här finns förbudet mot erövringskrig och en fiendskap mot auktoritära stater. För det tredje har andra stater kunnat omfamnas och omfattas av unipolariteten. De yttersta besluten har fattats i Washington men USA:s allierade stater har kunnat bli hörda och maktkamp har inte bedrivits hårt inom demokratiernas krets. Alla tre delarna har nu börjat vittra bort.
Även om världen inte sett detta på länge är multipolaritet inget helt nytt och därför kan vi hämta vissa lärdomar i historien. En klassisk komponent i multipolära ordningar är maktbalansen. Ingen av makterna i systemet vill se någon annan växa sig för stark och alltså är svagare poler beredda att gå samman mot den mäktigaste. Under 1700- och 1800-talen praktiserades detta flitigt i Europa. Storbritannien var speciellt flitig i att stödja än den ene, än den andre, för att bibehålla jämvikten och undvika fientliga koalitioner. Beteendet gav landet öknamnet ”perfidious Albion” -det svekfulla Albion- men det gjorde inte så mycket eftersom britterna var så starka.
För EU är det svårt att föra en värdenihlistisk maktbalanspolitik. Unionen har länge velat stödja demokratier och bekämpa diktaturer. Donald Trump däremot, är inte så noga med värderingar, och har inga problem att liera sig med Ryssland mot Ukraina och kanske mot resten av Europa. Auktoritära europeiska länder som inte vill leva efter frihetliga och demokratiska principer, som Ungern och Serbien, har haft det lättare att spela med flera och kunnat utmana Bryssel genom att närma sig Moskva. Eftersom både Vladimir Putin och Ursula von der Leyen vill ha Budapest på sin sida kan Orbans regering vinna fördelar.
I en multipolär värld är det svårare att leva utifrån sina värderingar och principer, dels för att man kanske är ensam om dem, dels för att man hela tiden behöver allianspartners, speciellt om man är svag. Här måste EU kunna föra diskussioner om samarbeta även med icke-demokratier: Dels utifrån vad som gynnar oss, dels om var anständighetens gränser går. Det är inte behagligt, men världspolitiken har och har alltid haft starka element av tragik.
Då kommer vi till EU:s - eller EU plus UK:s – andra problem vid sidan av behovet att agera maktrealistiskt: Vi är svaga militärt och saknar nyckelförmågor som riktigt storskaliga vapenindustrier, signalspaning och ledningshögkvarter. Bara Frankrike och Storbritannien har kärnvapen. Det gör att vi blir lätta offer för utpressning och kan inte utöva en riktigt trovärdig avskräckning. En viktig fråga är om Frankrike och Storbritannien vill veckla ut sitt kärnvapenparaply över resten av kontinenten? Detta måste diskuteras. I förlängningen måste bådas kärnvapen bli fler och bättre; kanske måste vi andra européer medfinansiera dem alternativt skaffa egna. En annan behövlig reform är att skapa ett försvarssamarbete mellan EU och Storbritannien. Nato har givetvis inte dött än, trots att vissa röster hävdar det, och en svår balansgång handlar om att bygga upp strategisk autonomi utan att samtidigt slå in på en väg där det blir Europa som bryter banden med försvarsalliansen.
EU:s tredje problem är att det är en union av självständiga om än ytterst sammantvinnade stater. Det är enklare att agera om man är en enda suverän stat där kroppen lyder huvudet. Men i EU finns olika – ibland motstridiga - viljor och intressen. Historiskt har USA:s närvaro säkerställt maktbalansen i Europa och sett till att inget land har behövt underkasta oss något annat europeiskt land. Men mycket har redan förändrats med bland annat Rysslands invation av Ukraina och kan alltjämt förändras ytterligare. Samtidigt kanske en hotfull och ibland fientlig makt på andra sidan Atlanten göra att motståndet mot integration i Europa tonas ned. Vi måste också vara beredda på att förändra EU, kanske till och med skapa ett ”kärneuropa” som är villigt till mer integration och starkare försvar. I en fientlig värld finns det gränser för hur mycket illojalitet som kan tillåtas.
En multipolär värld kommer tvinga oss att göra upp med behagliga myter och vackra ideal. En kärnpunkt blir att erkänna tydligt att EU har intressen som inte andra delar. Länge har vi talat om universella värderingar och mänskliga rättigheter snarare än intressekonflikter och fientlighet. Strävan att omvända omvärlden till en mer konfliktfri kultur har varit en säkerhetsstrategi som nu måste ersättas. Framtiden handlar om att hitta framkomliga medelvägar. Man måste kunna kräva lojalitet av allierade men också inse att det finns gränser för det gemensamma. Ett skrupelfritt umgänge med despoter är inget att eftersträva, men så länge Europa inte är självförsörjande kan vi faktiskt tvingas att förhandla med icke-demokratier om till exempel att köpa vapen.
I en multipolär värld finns också alltid ett alternativ till att rusta sig och skaffa allierade: Underkastelse inför den starkaste. Det kräver dock en herre som inte använder en som ett bondeoffer eller del i en byteshandel eller som plötsligt tar sin hand ifrån en. Det kränker inte bara den egna värdigheten utan är också farligt, ty mäktiga härskare tenderar att vara lynniga, nyckfulla och oberäkneliga.
Vilka är våra vänner?
Varken isolationism eller stormaktsdrömmar kan hjälpa Sverige.
Att föra politik i en multipolär värld innebär att man skiftar allianser utifrån vad som är fördelaktigt för stunden. När Preussen växte fram övergav Österrike och Frankrike sin sekellånga fiendskap och bildade förbund mot tyskarna. Storbritannien och Frankrike närmade sig varandra för att möta ett aggressivt Tyskland under 1900-talets början – senare anslöt även Ryssland till det som kom att kallas ententen. I närtid har vi sett Ungern utpressa Bryssel genom att odla relationerna med Moskva. En sådan politik är dock varken möjlig eller önskvärd för Sverige nu. Vi är beroende av trofasta och pålitliga allierade i närområdet och kan inte driva en helt egen säkerhetspolitik. Varken isolationism eller drömmar om stormaktstiden är till någon nytta.
I stället måste Sverige nu arbeta för att stärka både Nato och EU som institutioner, och dessutom odla våra bilaterala förbindelser. Självklart med våra nordiska kusiner men även med kärnvapenmakterna Frankrike och Storbritannien samt Polen och Baltikum, som ju ligger i riskzonen om Ryssland fortsätter sin nuvarande imperialistiska politik. En viktig princip i alla sådana allianser är att vara pålitlig och trovärdig. Sverige måste vara ett land som andra vill samarbeta med och bistå om det skulle krävas. Och för de måste vi övertyga dem om att det ligger i deras eget intressen att spela i samma lag som Sverige. Alltså måste vi ha attraktiva militära förmågor och en stark ekonomi.
Många förfasas nu över Donald Trumps utrikespolitik, men vi får inte glömma bort att fortsätta odla relationen med USA, ibland multilateralt och ibland bilateralt. Alla kontakter mellan länderna måste inte alltid ske på högsta nivå och en målsättning bör vara att ha amerikanska trupper i Sverige så ofta som möjligt. Försvarsmakten samarbetar exempelvis redan med delstaten New Yorks nationalgarde som får sin vinterträning i Norrland.
Att Natos kapacitet nu ifrågasätts är naturligt givet Donald Trumps politik, men det är viktigt att minnas att Natos institutioner, förmågor och integrerande effekter är mångsidiga och betydelsefulla, även i lägen utan fullt amerikanskt deltagande. Washington signalerar att man vill se ett större europeiskt engagemang i alliansen, ibland uttryckt i samband med villkor för amerikanska åtaganden. Det finns många realistiska scenarier där Europa får amerikanskt stöd men inte hela spektrumet av försvarsförmågor. I samtliga fall vore Natos högkvarter väsentliga för gemensamma operationer. Försvarsalliansen är och förblir värdefull. Realpolitik i en multipolär värld kräver klarsynthet. Man kan tycka vad man vill om Trumps krav, ordval och tonläge. Men Nato är fortfarande en viktig allians och en resurs som Sverige inte kan tacka nej till. Om priset för fortsatt amerikanskt stöd är ökade försvarsutgifter och än mer engagemang i alliansen, så kan det vara väl värt investeringen.
Fotnot: Skribenten är lektor i krigsvetenskap vid strategiavdelningen på Försvarshögskolan.
***
Läs även: Klarar sig Europa utan USA:s hjälp?
Efter den senaste tidens virvelvind i den internationella geopolitiken börjar vissa mönster skönjas. Donald Trumps administration vill odla nära band med Ryssland. Den hotar och förlöjligar allierade och mindre stater. Över alla spekulationer om motiv hänger ett obestridligt faktum: Härskaren i Vita Huset framstår som lynnig, nyckfull och oberäknelig.
Hur ska vi européer då agera när vi vaknar upp ur vår törnrosasömn och rör oss från den rådande världsordningen och in i en multipolär värld? Först måste vi reda ut begreppen. Polaritet handlar om antalet relevanta makter i ett internationellt system: Bipolaritet – såsom under kalla kriget – innehåller två huvudsakliga makter och multipolaritet flera stycken. Från 1990-talet tänkte sig många att vi levde i en unipolär värld; USA var den enda avgörande makten i världen. Ingen kunde utmana Förenta Staterna eller gå emot dem. För polaritet handlar just om att kunna motsätta sig, kräva att tas på allvar och i slutändan att kunna hota, avskräcka eller slåss.
Det har funnits mer eller mindre unipolära faser tidigare i världshistorien men det finns ett par saker som gjort den amerikanska eran unik. För det första graden av ekonomisk, militär och i viss mån kulturell överlägsenhet. För det andra att den länge kopplades till ett normativt program som kodifierats genom FN-stadgan. Här finns förbudet mot erövringskrig och en fiendskap mot auktoritära stater. För det tredje har andra stater kunnat omfamnas och omfattas av unipolariteten. De yttersta besluten har fattats i Washington men USA:s allierade stater har kunnat bli hörda och maktkamp har inte bedrivits hårt inom demokratiernas krets. Alla tre delarna har nu börjat vittra bort.
Även om världen inte sett detta på länge är multipolaritet inget helt nytt och därför kan vi hämta vissa lärdomar i historien. En klassisk komponent i multipolära ordningar är maktbalansen. Ingen av makterna i systemet vill se någon annan växa sig för stark och alltså är svagare poler beredda att gå samman mot den mäktigaste. Under 1700- och 1800-talen praktiserades detta flitigt i Europa. Storbritannien var speciellt flitig i att stödja än den ene, än den andre, för att bibehålla jämvikten och undvika fientliga koalitioner. Beteendet gav landet öknamnet ”perfidious Albion” -det svekfulla Albion- men det gjorde inte så mycket eftersom britterna var så starka.
För EU är det svårt att föra en värdenihlistisk maktbalanspolitik. Unionen har länge velat stödja demokratier och bekämpa diktaturer. Donald Trump däremot, är inte så noga med värderingar, och har inga problem att liera sig med Ryssland mot Ukraina och kanske mot resten av Europa. Auktoritära europeiska länder som inte vill leva efter frihetliga och demokratiska principer, som Ungern och Serbien, har haft det lättare att spela med flera och kunnat utmana Bryssel genom att närma sig Moskva. Eftersom både Vladimir Putin och Ursula von der Leyen vill ha Budapest på sin sida kan Orbans regering vinna fördelar.
I en multipolär värld är det svårare att leva utifrån sina värderingar och principer, dels för att man kanske är ensam om dem, dels för att man hela tiden behöver allianspartners, speciellt om man är svag. Här måste EU kunna föra diskussioner om samarbeta även med icke-demokratier: Dels utifrån vad som gynnar oss, dels om var anständighetens gränser går. Det är inte behagligt, men världspolitiken har och har alltid haft starka element av tragik.
Då kommer vi till EU:s – eller EU plus UK:s – andra problem vid sidan av behovet att agera maktrealistiskt: Vi är svaga militärt och saknar nyckelförmågor som riktigt storskaliga vapenindustrier, signalspaning och ledningshögkvarter. Bara Frankrike och Storbritannien har kärnvapen. Det gör att vi blir lätta offer för utpressning och kan inte utöva en riktigt trovärdig avskräckning. En viktig fråga är om Frankrike och Storbritannien vill veckla ut sitt kärnvapenparaply över resten av kontinenten? Detta måste diskuteras. I förlängningen måste bådas kärnvapen bli fler och bättre; kanske måste vi andra européer medfinansiera dem alternativt skaffa egna. En annan behövlig reform är att skapa ett försvarssamarbete mellan EU och Storbritannien. Nato har givetvis inte dött än, trots att vissa röster hävdar det, och en svår balansgång handlar om att bygga upp strategisk autonomi utan att samtidigt slå in på en väg där det blir Europa som bryter banden med försvarsalliansen.
EU:s tredje problem är att det är en union av självständiga om än ytterst sammantvinnade stater. Det är enklare att agera om man är en enda suverän stat där kroppen lyder huvudet. Men i EU finns olika – ibland motstridiga – viljor och intressen. Historiskt har USA:s närvaro säkerställt maktbalansen i Europa och sett till att inget land har behövt underkasta oss något annat europeiskt land. Men mycket har redan förändrats med bland annat Rysslands invation av Ukraina och kan alltjämt förändras ytterligare. Samtidigt kanske en hotfull och ibland fientlig makt på andra sidan Atlanten göra att motståndet mot integration i Europa tonas ned. Vi måste också vara beredda på att förändra EU, kanske till och med skapa ett ”kärneuropa” som är villigt till mer integration och starkare försvar. I en fientlig värld finns det gränser för hur mycket illojalitet som kan tillåtas.
En multipolär värld kommer tvinga oss att göra upp med behagliga myter och vackra ideal. En kärnpunkt blir att erkänna tydligt att EU har intressen som inte andra delar. Länge har vi talat om universella värderingar och mänskliga rättigheter snarare än intressekonflikter och fientlighet. Strävan att omvända omvärlden till en mer konfliktfri kultur har varit en säkerhetsstrategi som nu måste ersättas. Framtiden handlar om att hitta framkomliga medelvägar. Man måste kunna kräva lojalitet av allierade men också inse att det finns gränser för det gemensamma. Ett skrupelfritt umgänge med despoter är inget att eftersträva, men så länge Europa inte är självförsörjande kan vi faktiskt tvingas att förhandla med icke-demokratier om till exempel att köpa vapen.
I en multipolär värld finns också alltid ett alternativ till att rusta sig och skaffa allierade: Underkastelse inför den starkaste. Det kräver dock en herre som inte använder en som ett bondeoffer eller del i en byteshandel eller som plötsligt tar sin hand ifrån en. Det kränker inte bara den egna värdigheten utan är också farligt, ty mäktiga härskare tenderar att vara lynniga, nyckfulla och oberäkneliga.
Vilka är våra vänner?
Varken isolationism eller stormaktsdrömmar kan hjälpa Sverige.
Att föra politik i en multipolär värld innebär att man skiftar allianser utifrån vad som är fördelaktigt för stunden. När Preussen växte fram övergav Österrike och Frankrike sin sekellånga fiendskap och bildade förbund mot tyskarna. Storbritannien och Frankrike närmade sig varandra för att möta ett aggressivt Tyskland under 1900-talets början – senare anslöt även Ryssland till det som kom att kallas ententen. I närtid har vi sett Ungern utpressa Bryssel genom att odla relationerna med Moskva. En sådan politik är dock varken möjlig eller önskvärd för Sverige nu. Vi är beroende av trofasta och pålitliga allierade i närområdet och kan inte driva en helt egen säkerhetspolitik. Varken isolationism eller drömmar om stormaktstiden är till någon nytta.
I stället måste Sverige nu arbeta för att stärka både Nato och EU som institutioner, och dessutom odla våra bilaterala förbindelser. Självklart med våra nordiska kusiner men även med kärnvapenmakterna Frankrike och Storbritannien samt Polen och Baltikum, som ju ligger i riskzonen om Ryssland fortsätter sin nuvarande imperialistiska politik. En viktig princip i alla sådana allianser är att vara pålitlig och trovärdig. Sverige måste vara ett land som andra vill samarbeta med och bistå om det skulle krävas. Och för de måste vi övertyga dem om att det ligger i deras eget intressen att spela i samma lag som Sverige. Alltså måste vi ha attraktiva militära förmågor och en stark ekonomi.
Många förfasas nu över Donald Trumps utrikespolitik, men vi får inte glömma bort att fortsätta odla relationen med USA, ibland multilateralt och ibland bilateralt. Alla kontakter mellan länderna måste inte alltid ske på högsta nivå och en målsättning bör vara att ha amerikanska trupper i Sverige så ofta som möjligt. Försvarsmakten samarbetar exempelvis redan med delstaten New Yorks nationalgarde som får sin vinterträning i Norrland.
Att Natos kapacitet nu ifrågasätts är naturligt givet Donald Trumps politik, men det är viktigt att minnas att Natos institutioner, förmågor och integrerande effekter är mångsidiga och betydelsefulla, även i lägen utan fullt amerikanskt deltagande. Washington signalerar att man vill se ett större europeiskt engagemang i alliansen, ibland uttryckt i samband med villkor för amerikanska åtaganden. Det finns många realistiska scenarier där Europa får amerikanskt stöd men inte hela spektrumet av försvarsförmågor. I samtliga fall vore Natos högkvarter väsentliga för gemensamma operationer. Försvarsalliansen är och förblir värdefull. Realpolitik i en multipolär värld kräver klarsynthet. Man kan tycka vad man vill om Trumps krav, ordval och tonläge. Men Nato är fortfarande en viktig allians och en resurs som Sverige inte kan tacka nej till. Om priset för fortsatt amerikanskt stöd är ökade försvarsutgifter och än mer engagemang i alliansen, så kan det vara väl värt investeringen.
Fotnot: Skribenten är lektor i krigsvetenskap vid strategiavdelningen på Försvarshögskolan.
***
Läs även: Klarar sig Europa utan USA:s hjälp?
