Så hotar klimatpolitiken Sveriges försvarsförmåga

Att köra elbil har sina sidor. Laddningen tar tid, räckvidden krymper ihop när temperaturen faller och vid en krock kan bilbatteriet självantända och bli omöjligt att släcka.

För privatpersoner kan det vara besvärligt. Men för försvaret kan det vara helt avgörande. Armén kan inte förlita sig på fordon som behöver ta timeout vid en laddstolpe för att fungera. Den kan inte göra sig beroende av bränsle som inte kan lagras. Och hur ska egentligen Jas Gripen kunna flyga utan flygfotogen?

Det är på väg att bli en brännande fråga. Västvärldens politiker driver på för att minska utsläppen av växthusgaser från samtliga sektorer. Både EU och Nato har som ambition att vara klimatneutrala 2050 och Sveriges försvar bedriver ett eget klimatanpassningsarbete. ”På sikt måste Försvarsmakten ställa om hela fordonsflottan, något som är både tekniskt utmanande och kostsamt”, skriver myndigheten på sin hemsida.

Samtidigt säger Försvarsmaktens inriktningsdokument inom miljöområdet att den operativa förmågan är överordnad. Klimatanpassning får inte ske på bekostnad av försvarsförmåga eller energiförsörjningstrygghet.

– Som världsläget är i dag är det inte ett alternativ att ha en försvarsmakt som inte fungerar, säger Tomas Mårtensson, forskningsledare på Totalförsvarets forskningsinstitut FOI.

Han är en av författarna till rapporten ”Klimatneutral försvarsmakt – analys av fossilfria vägval för försvarsgrenarna”. Den publicerades för tre år sedan, men enligt Mårtensson håller slutsatserna fortfarande.

– Det går inte att täcka Försvarsmaktens energibehov med el på ett trovärdigt sätt. Totalförsvaret har ett behov av flytande bränslen.

70 procent av försvarets utsläpp kommer i dag från flyget, främst just Jas Gripen. Den goda nyheten är att flygvapnet verkar vara lättast att ställa om. Redan 2017 genomfördes lyckade provflygningar med biobränsle. Problemet är att biobränsle inte nödvändigtvis är bra för klimatet – och definitivt inte för miljön. Det kan tillverkas av restprodukter från skogsbruket, vilket är genuint hållbart, men också av växter som har odlats enbart för att bli bränsle. Då konkurrerar bränslet med matproduktionen om markyta, och enligt Naturskyddsföreningen skulle råvarorna bara räcka till en tredjedel av trafikens energibehov.

Inom flottan är det ännu svårare. Metanol är ett alternativ, men det skulle kräva omfattande (och dyra) modifieringar av fartygen. Armén experimenterar med syntetisk biodiesel, men än så länge är Sverige beroende av importer. Dessutom är biodiesel dyrare än vanlig diesel. Och känsligare för kyla, till den grad att flera bensinbolag inte säljer biodiesel i norra Sverige under vinterhalvåret – när det blir för kallt får det motorn att stanna på traktorer och skogsmaskiner. Samma problem drabbar försvarets fordon.

Och elektrifiering? På kort sikt har den en väldigt begränsad roll att spela i försvaret. Räckvidden är för låg, energitätheten också, och även batterier har svårt att klara kyla.

– Jag tror att Försvarsmakten kommer att ha ett behov av flytande bränsle över lång tid, inom alla försvarsgrenar. Att få till en markbrigad som går på el är jättesvårt, säger Mårtensson.

Ett elektrifierat försvar skulle dock innebära vissa fördelar, om det visar sig vara genomförbart. Sol-, vatten- eller kärnkraft skulle kunna göra befästningar självförsörjande på energi. Med tillräckligt mycket el blir det till och med möjligt att syntetisera elektrobränsle ur vätgas och syrgas. Elmotorer är dessutom mer energieffektiva än förbränningsmotorer vilket skulle kunna innebära en fördel i terräng.

– Energiförlusten i en förbränningsmotor resulterar i avgaser, värme och ljud, vilket är vad fiendens vapensystem använder för att upptäcka fordon. Skulle de drivas med el skulle de däremot bara förbruka energi just när energin behövs, säger Hans Liwång, docent i militärteknik vid Försvarshögskolan.

Men även om tekniken hade funnits är ett drivmedelsbyte komplicerat i sig. Försvarets fordon har betydligt längre livslängd än civila – 50 år är inte ovanligt – vilket innebär att en stor del av fordonsflottan endera skulle behöva byggas om eller bytas ut. Kostnaderna skulle bli höga. Och att byta system innebär en risk, eftersom man under flera år i praktiken behöver ha två parallella energisystem.

– Det kommer kanske att kräva dubbla resurser, och många av lösningarna i övergångsfasen kommer inte att vara optimala. På sikt skulle effekterna bli positiva, men i en övergångsperiod kan det innebära en negativ effekt på försvarsförmågan, säger Liwång.

Det är innebär en risk.

– I de militära konflikter som vi kan se Sverige vara en del av i framtiden, där tror jag inte att de andra länderna kommer att ha kommit lika långt eller vara lika intresserade av en grön omställning som Sverige. Det är lätt att argumentera för att den här omställningen innebär en svaghet för Sverige på vägen dit.

Men det är inte säkert att vi har något val.

Från och med 2027 inför EU utsläppsrätter för fossila bränslen inom byggnads- och vägtransportsektorn. Det innebär att bränsleförsäljare måste köpa utsläppsrätter för de fossila bränslen de säljer – en kostnad som till syvende och sist kunden kommer att behöva stå för. Om ett decennium förbjuder EU helt försäljningen av nya bensinbilar, dieselbilar och laddhybrider. Den svenska fordonsflottan är redan på väg att elektrifieras i högt tempo – förra året var nästan 40 procent av nya bilar i Sverige elbilar.

Försvaret har visserligen undantag från utsläppsrätterna, till och med från reduktionsplikten. Men vad hjälper det om infrastrukturen för fossila drivmedel försvinner?

– Flygvapnet har sin egen bränslelogistikkedja. Men inte armén. Det är samma tankbil som fyller på bensin och diesel i OK-macken i stan och ute på regementet. I praktiken är Försvarsmakten och totalförsvaret helt i händerna på den civila utvecklingen, säger Mårtensson.

Enkelt uttryckt: om resten av samhället slutar använda bilar med förbränningsmotor kommer det att vara lika svårt för försvarets fordon att hitta en mack som att hitta en laddstolpe. Enligt FOI-rapporten riskerar Försvarsmakten att redan om tio år vara en av få aktörer som använder fossila bränslen. I så fall blir den tvungen att bygga upp en egen logistikkedja för bränsleförsörjning parallellt med den civila. Och förmodligen även bygga ut den tekniska expertisen.

– Jag antar att de som läser fordonsprogrammet på gymnasiet fortfarande lär sig hur en explosionsmotor funkar. Fram tills nu har armén kunnat lämna in sina fordon på verkstäder överallt. Men Försvarsmakten är på väg mot en sits där det finns få på den civila sidan som kan tekniken, säger Mårtensson.

Sveriges försvar står med andra ord inför något av en pest-eller-kolera-situation. Vi kan fortsätta med fossila bränslen, vilket kräver att nya leveranskedjor byggs upp – och förstås att vi fortsätter vara beroende av importerade fossila bränslen. Eller så kan vi ställa om till ett nytt drivmedelssystem, vilket kräver att fartyg och fordon byggs om, att vi har tillräckligt med råvaror för att producera bränslet – och att vi riskerar att göra oss sårbara på kort sikt.

Båda alternativen är dyra. Båda innebär geopolitiska risker. Och något tredje alternativ verkar inte finnas tillgängligt.

– Försvarsmakten kommer fortsätta att vara dieseldriven i någon form tills det finns något att byta till. Försvarsmakten måste kunna lösa sin uppgift. Men jag tror att när vi börjar nedmontera transportmöjligheterna för fossila bränslen, då kommer försvaret att behöva byta. Vi har inte råd att bygga upp de försörjningskedjorna bara för det militära försvaret, säger Hans Liwång.

Läs även: Sverige enligt svenskarna – inte värt att försvara

Läs även: Hur mycket klimatpolitik har vi råd med?