Så kan försvaret av Nordkalotten bli en angelägenhet för Sverige

De isande vågorna sköljer över skrovet när den 184 meter långa och 30 000 ton tunga atomubåten Belgorod lägger ut från sin hamn nära Murmansk på Kolahalvön. Ubåten, som kan bära kärnvapentorpeder som kan skapa en 500 meter hög tsunamivåg med radioaktiva ämnen, är den största som byggts på 30 år, enligt US Naval Institute. Besättningen står på skrovet och blickar mot horisonten i Barents hav innan den klättrar ner och stänger luckan. Transpondern stängs av, Belgorod försvinner från radarn. I 120 dagar kan den vara under vatten utan att komma upp till ytan.

Varningen om den ryska atomubåtens rörelser kom från Nato i oktober och har skapat oro om en eventuell krigseskalering. Händelsen påminner också om den strategiska betydelsen av Nordkalotten.

I maj ansöker Sverige om Natomedlemskap tillsammans med Finland. Ett paradigmskifte i säkerhetspolitiken. Svensk militär som hittills övat försvar av den svenskfinska gränsen ska nu kunna försvara den finskryska. Och alltså strida i ett annat land, i syfte att hålla Natos nu fördubblade landgräns mot Ryssland.

Det förändrar säkerhetsläget på Nordkalotten, området norr om polcirkeln som förutom Kolahalvön innefattar finska Lappland, delar av Norrbotten och Nordnorge. Att Ryssland har en stor del av sin kärnvapenförmåga baserad på Kolahalvön är i sig inget nytt. Men som konsekvens av mer öppna ishav, nya farleder, handelsrutter och jakt på naturtillgångar har omvärldsintresset ökat. Det menar Försvarsmaktens arméchef, Karl Engelbrektson.

– Det, i kombination med pågående krig och en svensk Natoansökan förstärker dessa trender, säger han.

När Nato får en 130 mil lång landgräns mot Ryssland blir Nordkalotten även viktig militärstrategiskt.

– Geografi är viktigt i militär operationskonst. Vi är granne med en stormakt som har stora intressen av den här delen av världen, precis som vi har genom en stark transatlantisk länk. Här möts två stora intressen.

För Ryssland handlar det dels om ekonomiska intressen, dels om att dess nordflotta vill kunna röra sig fritt i Nordatlanten. Den möjligheten begränsas av ökad Natonärvaro i norr.

Även marken på Kolahalvön påverkas av Natos nya landgräns. Det menar Jacob Westberg, docent i krigsvetenskap vid Försvarshögskolan och expert på säkerhetsutvecklingen i Sveriges närområde. 

– Genom att tilltvinga sig kontroll över landterritorium uppe i norr skulle det bli lättare för Ryssland att försöka skydda tillträdet till Nordatlanten, säger Westberg.

Kan det tolkas som att hotbilden mot Nordkalotten därmed stärks?

Arméchefen Karl Engelbrektson hävdar motsatsen.

– I ett Natomedlemskap får vi ut mer av vår gemensamma förmåga, som vi nu kan planera för tillsammans. Vår krigsavhållande förmåga stärks.

Nato vill alltså på det här sättet trycka tillbaka den ryska flottan till territorialvatten. Och att kraftsamla mot en punkt innebär risk för Ryssland att behöva splittra sina resurser och försvagas vid en annan del av den nya långa gränsen mot Nato.

– Det gör Nato starkare, säger Westberg. Och genom försvar av Natos landgräns i norr tillsammans med finska, norska och andra allierade styrkor som flyttas dit innan en eventuell strid kommer till svensk mark, skapas även fördelar inte minst för befolkningen i Sverige.

Trots det finns behov av en ökad kontinuerlig militärnärvaro i övre Norrland. Det konstaterade överbefälhavare Micael Bydén i oktober när han gav råd till regeringen.

Det är viktigt av två skäl, förklarar Engelbrektson. Det ena är Gotlandsdilemmat, fast i Norrland. Alltså att det är svårt att transportera saker till Norrland under konflikt eller krig på grund av avstånd. Och med hänsyn till det och de stora ytor som Nordkalotten representerar, är det viktigt att ha resurser på plats. Det andra skälet: att upprätthålla den transatlantiska länken blir särskilt viktig i händelse av krig, där en motståndare kan ha intresse av att stänga av flödet, alltså livlinan, från väst.

I den norrländska skogen lägger sig krutröken som en tunn dimma bland träden när soldaterna framrycker under eldgivning i en uppvisning under återinvigningen av Jägarregementet K4 i Arvidsjaur förra hösten. Det är en del av försvarsbeslutet 2020. Försvarsmakten ska växa och inrätta fem nya regementen med målet att utbilda 35 000 fler värnpliktiga till 2035. I Arvidsjaur ska jägarsoldater utbildas för strid i arktisk miljö som ett bidrag till att höja tröskeleffekten, det vill säga "höja priset" för en angripare.

Men i ett kollektivt försvar av Natos territorium på Nordkalotten, behövs en ny typ av försvar som enligt förespråkare bör bestå av Sverige, Finland och Norge – tillsammans. I en oanmäld beredskapskontroll i Norrbotten i augusti testade Försvarsmakten denna förmåga på 800 svenska soldater från ett tiotal förband som plötsligt gavs order att förflytta till Finland. Under fem dagar lydde de under finskt befäl tillsammans med britter i övningen Vigilant Knife. En liknande övning under norskt befäl har skett tidigare i år, om än föraviserad. 

Peter Hultqvist (S), ordförande i försvarsutskottet, vill se mer av det här. Han vill att Sverige, Finland och Norge ska skapa en gemensam armé, enligt en intervju i DN.

Engelbrektson håller med.

– Jag tycker det är mycket klokt, även om alla skall ha och vill ha en egen armé. Gemensam övning, ledning och struktur, som före detta försvarsministern uttrycker att vi bör ha mer utav, underlättas i ett Natomedlemskap.

Det kan alltså bli aktuellt att en stormakt som USA eller Storbritannien leder något slags multinationell division med nordiska soldater i försvaret av Nordkalotten. 

Men hur sannolikt är det att ryska stridsvagnar faktiskt kommer rulla över finska gränsen? Inte särskilt, menar Håkan Edström, docent i statsvetenskap vid Försvarshögskolan och expert inom nordisk säkerhetspolitik.

– Å andra sidan var det just det vi såg i Ukraina, men på grund av kriget har Ryssland inte kraft att vara offensiva. Nato kan däremot vara offensiva och Sverige måste ju också så klart hålla garden uppe, säger han.

Vilka anfallslinjer som ses som troliga mot Sverige vill Engelbrektson inte gå in på. Men han konstaterar att Försvarsmaktens uppgifter kommer att omdefinieras när Sverige går med i Nato, och att de svenska förmågorna behövas sättas in i ett annat sammanhang och nyttjas bättre tillsammans med andra. 

Har Ryssland ambitioner att säkra nordflanken?

– Vad de vill säger inte jag, men jag säger vad vi vill. Vi vill förneka en motståndare att eventuellt kunna göra så. Det gör vi bättre med andra och därmed är vi mer krigsavhållande och bidrar till stabilitet och fred. Det ska inte vara värt besväret att angripa oss, helt enkelt.

Mer aktuellt är, enligt Edström, att svenska soldater blir Natotrupp i andra länder, som i Baltikum där Nato ökat närvaron i det som kallas för ett framskjutet försvar, i syfte att öka snubbeltrådseffekten för Ryssland att vilja anfalla. Det vill säga att en attack snabbt utlöser en motattack från andra länder.

Läs även: När hybridkriget kom till Sverige

Läs även: Finland – från lillebror till föredöme