Så kan USA:s stora stödpaket komma till nytta för Ukraina

Efter en vinter präglad mer av diplomatisk och politisk än militär dramatik, har kriget i Ukraina åter intensifierats under våren. Ryssland har förnyat luftangreppen på ukrainska städer och civil infrastruktur, alltid med fasansfulla resultat för de som drabbas i lokalbefolkningen, men oftast med liten operativ eller strategisk effekt. Det ryska flygvapnet har anammat något av ukrainarnas förmåga till improvisation med modifierade ”glidbomber”. Enkelt uttryckt är det tunga bomber som försetts med styrfenor och navigationssystem. De släpps från flygplan långt från målet och är svåra att skjuta ned eller störa ut och är egentligen en nödlösning då Ryssland i hög utsträckning har uttömt sina förråd av kryssningsmissiler och andra precisionsvapen. Vanliga bomber har man dock i överflöd. Det säger sig självt att en bomb på mellan 500 och 1500 kilo vållar stora skador när den kraschar in i ett bostadsområde, ställverk eller köpcentrum och för de drabbade spelar det mindre roll vilken typ av projektil som vållar förödelsen. 

Utvecklingen i markstriderna är lite egendomlig för närvarande. Ryssland rycker fram på flera ställen i Donbas. Den ukrainska armén har efter fyra månaders skoningslösa strider tvingats retirera från Avdiivka, en småstad som före kriget hade omkring 30 000 invånare. I skrivande stund hotar den ryska armén Tjasiv Jar, ännu en av de otaliga orter som ligger tätt i Ukrainas industriella hjärta. Flera medier återger ukrainska talespersoners böner om hjälp och berättelser om stor rysk överlägsenhet på vissa ställen längs fronten.  

Varför är då detta egendomligt? Framför allt för att de ryska framgångarna och landvinningarna är så begränsade, trots hisnande förluster av både manskap och materiel. Euroasiens största militärmakt blöder ut sig i kampen om småstad efter småstad. Häromdagen uppgav Storbritanniens försvarsminister att Rysslands totala förluster nu uppgår till 450 000 dödade och skadade soldater och cirka 10 000 pansarfordon, varav nära 3000 stridsvagnar och 1500 artillerisystem. Krig kostar, det råder ingen tvekan om den saken, men Rysslands förluster får ändå många bedömare att kippa efter andan. Bara slaget om Avdiivka lär ha kostat den ryska armén 16 000 döda och förmodligen mer än det dubbla i antal sårade. Sammantaget har då Ryssland mist upp emot 50 000 dödade och sårade, kanske fler, för att erövra en stad som var något större än Alingsås, men som nu praktiskt taget är en spökstad. Lika graverande är förlusten av omkring 700 militärfordon, varav många pansarfordon och stridsvagnar. Ryssland har alltjämt stora lager av ammunition och fordon och liksom miljoner unga, fattiga och dåligt utbildade män som Kreml gärna offrar. Men om det kostar så här pass mycket att erövra en mycket liten stad under fyra månaders strider, då har armén begränsad slagkraft. 

Alla i krig lär sig av sina misstag. Även Ryssland har gjort en del framsteg sedan februari 2022 så det kan inte uteslutas att striderna kan anta ny form. Ändå är det troligt att mönstret från Avdiivka kommer upprepas och att enorma resurser kastas in i kampen om städer och områden med begränsat värde ur militär synvinkel. Ukraina har också några styrkor på sin sida, stridsmoralen är en och territoriet en annan. Landet har ett stort ”strategiskt djup”, det vill säga man kan retirera inåt landet, ta begränsade förluster och trötta ut fienden. Även om det smärtar att ge upp sitt land och låta fienden förgöra städer och landskap är det, militärt sett, just nu Ukrainas bästa operativa möjlighet. Landet offrade många skickliga och kapabla förband i försvaret av Avdiivka, liksom tidigare i Bachmut. Om Ukraina kan motstå frestelsen att hålla områden under alltför lång tid samt att genomföra prematura motoffensiver, kan man nöta ned den ryska krigsmakten tills den förlorar förmågan till offensiva operationer. Åtminstone kan det vara så i teorin. Men politiken och militärstrategin måste även ta hänsyn till andra faktorer. Taktiska reträtter och utnötningsstrider är svårsmälta i en demokratisk stat och för de allierade som finansierar krigsinsatsen och som vill se segrar och landvinningar. 

Hur ser det då ut framöver? I alla krig görs förutsägelser om framtiden: Man föreställer sig den effekt som nya vapensystem, taktiker och operationer kommer att få. Man beräknar hur länge pengar, manskap och vapen kommer att räcka, vilket är ett av skälen till att man ogärna publicerar exakta förlustsiffror. I detta krig har dock framtidsprognoser vägt tyngre än vanligt. Väst försöker uppskatta hur länge Ukraina kommer att hålla ut, inte minst eftersom stödet utgör en finansiell börda. President Zelensky betonar att en farlig framtid väntar väst om stödet till Ukraina upphör, men däremot en säker framtid om stödet fortsätter. Ukraina kommer inte att ge upp, lovar han.  

Samtidigt är krig komplexa och oförutsägbara. Man kan inte dra den pågående utvecklingen linjärt in i framtiden utan att samtidigt riskera att ägna oss åt antingen önsketänkande eller ängslig pessimism. Ändå måste man göra hypoteser om framtiden; men dessa måste ses just som hypoteser eller prognoser som snabbt kan behöva revideras.  

Om Ukraina eller Ryssland tror att de kommer att stå starkare om ett halvår, ett år eller om två år, finns inget skäl att ge upp. Om man tror att framtiden kan ge ett läge som kan kompensera för de hittills avsevärda förlusterna, så kommer man fortsätta strida. Inom spelteorin talar man om ”the gambler’s fallacy”, den som har förlorat mycket vid spelbordet har svårt att resa sig och gå just därför att man satsat och förlorat så mycket.  

Parallellt handlar en framgångsrik strategi om att ändra motståndarens framtidsvision så att den inte längre utlovar en bättre framtid utan en sämre. I det korta perspektivet är, dystert nog, Ukrainas bästa hopp kanske därför att fortsätta att nöta ned Rysslands styrkor. Inte minst efter den politiska islossningen i USA och det stora stödpaket som den amerikanska kongressen har röstat igenom (se även sidan 18). 

Peter Haldén är lektor i krigsvetenskap på strategiavdelningen på Försvarshögskolan. 

***

Läs även: Vi måste se upp med att rusta för fel krig

Läs även: Fredsrörelsen sviker Ukraina