Så ska militären bekämpa gängen

”Gängkriminella ska betraktas som inhemska terrorister” sa justitieminister Gunnar Strömmer (M) under en pressträff tillsammans med statsminister Ulf Kristersson efter förra veckans blodiga bombdåd och skjutningar som lämnade tre dödsoffer.  Det är inte första gången Strömmer drar den parallellen. Som rättspolitisk talesperson motionerade han och partikamraten Johan Forsell (numera utrikeshandelsminister) redan under förra mandatperioden om att gängbrottslighet bör jämställas med terrorism. 

Huvudbudskapet vid pressträffen var att regeringen vill kalla in militär för att stödja polisen i kampen mot gängkriminaliteten. Legala möjligheter finns redan, bland annat att använda militärens  helikoptrar, analyskompetens, it-spaning, hantering av bevismaterial och kartläggning. Något som regeringen vill aktivera.  

Men regeringen vill också utreda om lagen kan ändras så att Polismyndigheten kan efterfråga hjälp av militär i situationer som inte täcks av dagens lagstiftning – något Ulf Kristersson kallade ”gråzonssituationer”.  

– Den svenska lagstiftningen är inte anpassad till den situation vi har i dag. Den är anpassad till antingen krig eller fred. Den är inte anpassad till en gråzon. Dagens brottslighet är systemhotande, men den har inte någon lagmässig definition.  

Frågan som många ställer sig är nu; kommer Sverige ha en försvarsmakt som kan bruka våld mot landets egna invånare? Faktum är att den möjligheten redan finns efter en lagändring 2006. Men det gäller endast vid pågående terror.  

– Vad gäller våldsanvändning mot egna medborgare så har militären i dagsläget specialstyrkor som kan gå in och agera poliser, så kallade SOG, särskilda operationsgrupper, säger Fredrik Bynander, docent vid Försvarshögskolan och chef för Centrum för totalförsvar och samhällets säkerhet. 

SOG är den kända delen av försvarets specialstyrkor. Därutöver finns det specialstyrkor som inte är specifikt definierade och namngivna på grund av verksamhetens topphemliga karaktär.  

– De här styrkorna har fått utbildning i polisiära uppgifter och har polismans befogenhet. Därigenom skulle de i princip agera autonomt.  

Det innebär att dessa styrkor inte skulle behöva stå under Polismyndighetens befäl.   

– Bara för att man säger att de militära styrkorna skulle stå under polismans befäl så innebär det inte att en polischef från Polismyndigheten behöver stå där och ge order. Det kan mycket väl vara en polis från försvaret som för befälet, säger Fredrik Bynander. 

Även Socialdemokraterna vill ta hjälp av militären mot gängvåldet, men förslagen har rivit upp en debatt. ”Lärdomarna från Ådalen gäller än” skrev Eskilstuna-kuriren och Gotlands Tidningars ledarsida hade rubriken ”Har Andersson glömt bort det som hände i Ådalen?”.  

Men jämförelsen mellan dagens gängvåld och skotten i Ådalen för över nittio år sedan haltar, menar Fredrik Bynander.   

– Då var det en värnpliktsarmé bestående av livrädda unga beväringar som under polisbefäl öppnade eld mot fattiga demonstranter som var obeväpnade. I dag har vi att göra med grupperingar som aktivt använder tunga automatvapen och bomber vilket i flera fall drabbat slumpmässiga offer.  

Det som diskuteras nu, menar Bynander, är inte att kalla in unga människor som gör lumpen, utan att använda fast anställda vid Försvarsmakten som är specialutbildade inom områden som rör terrorbekämpning.  

Lagen om Försvarsmaktens stöd till Polisen vid terrorismbekämpning tillkom alltså 2006, men har aldrig aktiverats, även om ÖB och Rikspolischefen diskuterade saken strax efter terrordådet på Drottninggatan 2017. Behovet har inte ansetts föreligga. 

Fredrik Bynander betonar dock att frågan inte är så enkel så att det bara är att aktivera lagen för att möta den pågående våldsvågen. 

– Att bekämpa inhemska gängbrottslingar är inte Försvarsmaktens specialitet rent taktiskt. De är tränade för krig för att slå ut en tydligt definierad fiende. Civila sidoeffekter är visserligen något man tar hänsyn till, men det är inte prio ett. En polis måste däremot ha järnkoll på detta, säger han.  

Just gränsen mellan vilka av de gängkriminella som är terrorister och vilka som är civila kommer att bli svår att dra och skulle kräva ett omfattande lagstiftningsarbete, menar Bynander. Terrorbrott är redan juridiskt definierat och även om justitieministern ger ordet en vidare tolkning så är det inte säkert att domstolarna skulle göra samma sak. 

En terrororganisation som IS eller Al Qaida är en tämligen väl definierad organisation. Den har ofta en gemensam identitet eller ideologi och ofta en gemensam ekonomi som kan ligga till grund för till ekonomiska sanktioner eller dylikt. Men var går gränsen för ett terroristliknande kriminellt gäng? 

– Den gängbrottslighet vi ser i dag är helt integrerat i det civila samhället. Det ser vi inte minst nu när de jagar oskyldiga anhöriga till gängmedlemmar. Och vem ska klassas som terrorist? Är det 14-åringen som blir tvingad att skjuta någon? 

Det finns i dag även andra hinder mot att låta Försvarsmakten bistå polisen. Det säkerhetspolitiska läget är minst sagt ansträngt med krig i närområdet och en terrorhotnivå höjdes för någon månad sedan. Dessutom förväntas Sverige bistå med försvarsmaterial och annat till kriget i Ukraina. Lägg därtill den pågående Natoprocessen som, om den är framgångsrik, kan leda till att försvaret måste anpassas till alliansen. 

– Vi har redan ett militärt hot och hårt en pressad försvarsmakt som behöver komma upp i förmåga. Ska de nu även förbereda sig för inhemska fiender? 

En annan fråga som dryftas är om den eskalerande gängbrottsligheten i själva verket är ett förtäckt angrepp från främmande makt. Kan det kaos med dödsskjutningar och bombdåd som skakar landet vara orkestrerat från främmande makt för att splittra och försvaga Sverige? 

Fredrik Bynander vill tona ner den bilden och han ser inga tydliga tecken på att gängkrigen skulle vara fjärrstyrda av ovänligt sinnade regimer, men han utesluter inte en sådan utveckling framöver.  

– Skulle det säkerhetspolitiska läget bli ännu värre så är det högst troligt att utländsk makt skulle kunna förstärka de inhemska problem vi har. Men det är i nuläget något som endast underrättelsemyndigheter känner till i så fall, säger han.  

Han drar paralleller till vad som föregick Rysslands angrepp på Ukraina.  

– Vi såg det i Ukraina både Krimkriget 2014 och inför invasionen förra året. Ryssland lierade sig med den undre världen i Ukraina i avsikt att destabilisera landet. Men även med den egna, ryska undre världen. Man skapade sig därigenom kontakter med den undre världen i Ukraina.  

Brynander säger att det finns ett grundmurat motstånd mot militär inblandning i polisiära uppgifter. Något som inte är lika utpräglat i andra västländer och något som inte enbart beror på minnbet från Ådalen. 

– Sverige har varit noga med att skilja på militär och polisiär våldsanvändning och har en ”digital” inställning i frågan. Antingen på eller av. Det blev till exempel stort rabalder under FRA-debatten. FRA är ju en militär resurs för försvarsunderrättelse. 

Men i andra länder, som Italien eller Frankrike har man sedan länge resurser som kan användas både polisiärt och militärt. Han pekar på Italiens Carabineri och Frankrikes gendarmeri, militära organisationer med huvudsakligen polisiära uppgifter i fredstid. 

– Det som har varit avgörande för andra länder är huruvida man har behövt skydda sig mot omfattande inre terrorism. I både Italien och Frankrike finns en tradition av att bekämpa terrorister med paramilitära resurser och juridiska mandat, vilket aldrig har fått genomslag i Sverige. 

Terrordramat vid västtyska ambassaden i Stockholm 1975 då medlemmar ur den vänsterextrema terrororganisationen RAF besatte byggnaden och krävde att västtyska regeringen skulle frige RAF-medlemmar kunde ha fått igång debatten, men det föll på en detalj, menar Bynander.  

– Ambassad-dramat satte fingret på vår tafatthet. Det fanns inga resurser att hantera situationen. Det satt tyska specialstyrkor på Arlanda och bara väntade på klartecken att ta hand om situationen. Men regeringen slapp ta beslutet eftersom terroristerna slutligen sprängde ihjäl sig själva.  

Både Norge och Danmark hade specialstyrkor inom polisen före Sverige. Men det dröjde ända till 1991 innan Sverige införde Nationella insatsstyrkan, vilket är det närmaste en paramilitär styrka som Sverige kommer.  

– Socialdemokraterna har varit de största motståndarna, men det som slutligen möjliggjorde bildandet av den Nationella insatsstyrkan var Palmemordet. Då svängde debatten.  

Skotten i Ådalen blev centrala för den svenska arbetarrörelsen. Året efter vann Socialdemokraterna valet och därefter hade partiet regeringsmakten i 44 år. Kan det långvariga och hårda svenska motståndet mot militär inblandning i polisens uppgifter ha sitt ursprung där? 

– Kanske är det Ådalenspöket. Socialdemokraterna har varit statsbärande i så många år och där finns helt klart ett motstånd mot att använda militära resurser mot allmänhet och svenska medborgare vilket fortsatte under hela kalla kriget. Vi har också varit förskonade från terrorism i Sverige. Men jag vänder mig kraftigt mot att använda Ådalen-exemplet som ett argument i dagens debatt, säger Fredrik Bynander.

***

Läs även: Varför skjuter inte danskarna varandra?

Läs även: Diamant Salihu: Ett fängelsestraff kan rädda livet på Kurdiska räven