Säkerhetspolitik i ord och handling

Hur kom det sig att just Magdalena Andersson, statsminister i alliansfria Sverige, häromveckan skrev brev till EU och påminde om unionens solidaritetsklausul i Lissabonfördraget? När Sverige gick med i EU var trots allt Socialdemokraterna noga med att hävda att medlemskapet gick bra att förena med neutralitetspolitik och alliansfrihet. Och nu, detta: en påminnelse om att Sverige är del av en allians där ingen kan hålla sig neutral i händelse av ett militärt angrepp.

Säkerhetspolitik är ofta klädd i principer, moralkodex och hoppfulla föreställningar. Men den formas i realiteten av sådant som geografiskt läge, storlek, styrka och faktiska händelser. Freds- och konfliktforskaren Wilhelm Agrell har kanske uttryckt det bäst i boken Fred och fruktan: »Säkerhetspolitikens substans, dess egentliga kärna, ligger inte i ständigt upprepade formuleringar eller subtila omformuleringar, utan någon helt annanstans.«

Sveriges alliansfrihet, eller neutralitetspolitik, började i sin mot­sats, nämligen med förhoppningen om att en av Napoleons marskalkar av Frankrike, Jean Baptiste Bernadotte, skulle återerövra Finland, Sveriges östra rikshalva, från Ryssland. Bernadotte kände slagfältet och borde ha goda chanser att utverka Napoleons välsignelse, var tanken. Men den nyvalde kronprinsen gjorde en annan politisk och militär bedömning.

Bernadotte hade sett tillräckligt av Napoleon för att dra slutsatsen att kejsarens dagar var räknade. I stället vände sig Bernadotte både västerut och österut. Västerut i syfte att bilda en union med Norge, österut för att upprätta en överenskommelse med Rysslands tsar, Alexander I. Det var 1812 års politik och den visade att Karl XIV Johan inte bara var skicklig på slagfältet, utan också en politisk och diplomatisk talang.

Geografin gjorde unionen Sverige-Norge till en naturligt avgränsad enhet, stor och förhoppningsvis stark nog att dels kunna ställa sig vid sidan av den stökiga kontinenten med dess ständiga strider, dels ligga som en buffert mellan militärmakterna England och Ryssland.

När Karl XIV Johan dog 1844 hade Sverige haft fred längre än någonsin tidigare i dokumenterad historia.

Den säkerhetspolitiska framgången – för så uppfattade de flesta freden och den bevarade självständigheten – stöpte även om det svenska kynnet. Nostalgin efter stormakten Sverige sjönk undan. Samma år som Karl XIV Johan dog skrev Richard Dybeck texten till Sveriges inofficiella nationalsång, där Sveriges fornstora dagar var ett stolt minne, men inte mer.

Karl XIV Johan var ingen idealist. Hans politik byggde på en analys av de säkerhetspolitiska förutsättningarna och försökte maximera nyttan för Sverige inom de ramarna. Det var ett slags politisk upptäcktsfärd som fortsatte under 1800- och 1900-talen. Sverige utvecklade en vana, tydlig redan under det dansk-preussiska kriget på 1860-talet, att som småstat ställa sig vid sidan av de stora spelarnas konflikter. Det handlade inte om att ståndaktigt försvara någon särskild princip, utan om att vänta ut stridigheter och på så sätt aldrig förlora, oavsett vem som vann.

Alla konflikter i närområdet under den här perioden, från unionsupplösningen till världskrigen, det kalla kriget och murens fall, förändrade i stort och smått förutsättningarna för alliansfriheten och neutraliteten, men politiken överlevde och blev allt mer självmedveten. Statsvetaren Patric Lindgren konstaterar i sin avhandling Småstat i brytningstid att den idealistiska formuleringen av svensk säkerhetspolitik blev starkare med tiden. Det är något av en paradox, för man skulle kunna hävda – Per Albin Hansson gjorde det – att Sverige i praktiken övergav neutralitetspolitiken i juli 1940 när trans­iteringavtalet för tyska soldater skrevs under. Kanske var det just därför att ­neutraliteten hade blivit en illusion, som högtidsformuleringarna blev allt mer högtidliga och realiteterna allt mer tabubelagda.

Wilhelm Agrell har formulerat det som att Sveriges alliansfrihet egentligen blev »en hemlig allians i fred syftande till en öppen allians i krig«. Vi sökte hemligt skydd under en stormakts vingar – Nato och USA – samtidigt som vi försökte blidka den andra – Sovjet, nu Ryssland.

Neutralitetspolitiken, skriver Agrell, var inte en klar princip, utan snarare en strategi med nästan oändliga tolknings- och manöverutrymmen, som Sverige utnyttjade till fullo. Resultatet blev en trippel säkerhetspolitik: en offentlig och idealistiskt formulerad, en mer realistisk, som kunde avhandlas med varsamhet i slutna politiska rum och en tredje, mellan de militärer i olika länder som skötte den hemliga alliansen med väst.

Problemet med detta, åter i Agrells ord, var »ett växande vakuum av svensk självförståelse« och en säkerhetspolitik som blev allt mer kortsiktig, och ogenomtänkt, eftersom den inte gick att diskutera öppet, knappt ens slutet.

Säkerhetspolitisk debatt blev en säkerhetsrisk. Att säga fel sak – det vill säga att peka på realiteter och sanningar, snarare än på ideal och skönmålningar – bestraffades som ett grovt övertramp.

Men det är alltså till sist inte ideal och önskedrömmar, utan sådant som geografiskt läge, storlek, styrka och faktiska händelser, som styr säkerhetspolitiken. Det visste Karl XIV Johan och det är det ­Magdalena Andersson blivit påmind om, efter invasionen i Ukraina. »Den militära alliansfriheten tjänar vårt land väl«, sa hon i regeringsförklaringen så sent som den sista november förra året. En svensk ansökan om Natomedlemskap skulle »destabilisera läget i Europa«, sa hon sedan Ryssland fallit in i Ukraina och ungefär samtidigt som hon skrev brev till EU för att påminna om den militära delen av det alliansfria Sveriges allians med resten av Europa.

Att inte fler reagerar på de flerdubbla budskapen beror på att vi vant oss vid att säkerhetspolitiken inte har med verkligheten att göra. Förrän nu.

***

Läs även: Soldater - föräldrars egendom eller statens?

Läs även: Krig skapar kollektiva minnen

Läs även: I huvudet på Putin

Läs även: Draken och björnen – fiendens fiende

Prenumerera på Fokus här – i brevlådan eller enbart digitalt.