Sakine Madon: ”Vi är inne på en farlig väg”

Vid mitten av april rasade påskkravallerna på flera orter i Sverige, till följd av högernationalisten Rasmus Paludans koranbränningar. Upploppen ledde till över 200 skadade poliser och materiella skador för miljontals kronor. I samma veva kom Sakine Madons bok Ingenting är heligt som handlar om hur viktig yttrandefriheten är för ett demokratiskt samhälle – och hur den utsätts för hård press från krafter som vill begränsa den. Inte bara från religiösa fundamentalister, utan även från en offentlighet som allt mer censurerar sig själv av rädsla för att kränka minoriteter. 

– Idén fick jag i oktober 2020, då den franske läraren Samuel Paty halshöggs av en islamist efter att han hade haft en lektion om yttrandefrihet och visat avbildningar av profeten Muhammed. 

Sakine Madon berättar hur hon beundrade Frankrikes president Emmanuel Macrons principfasthet i den diskussion som följde, där han vägrade ge efter på religiösa krav om inskränkningar av yttrandefriheten. 

– Lika mycket som jag uppskattade Macrons tydliga markering i frågan, lika mycket upprördes jag över otydligheten här i Sverige. 

Utbildningsminister Anna Ekström (S) undvek att svara på frågan om huruvida svenska lärare ska kunna visa upp Muhammedkarikatyrer.  

– Nu är vi där igen, tänkte jag. Diskussionen tenderar att handla om huruvida läraren gjorde fel. Men en ung islamist hade ihjäl en lärare som till och med hade varnat känsliga elever på förhand. 

Frågan är ingalunda ny i Sverige. Sakine Madon beskriver i sin bok hur regeringen hanterade händelserna som följde efter danska Jyllands-Postens publicering av karikatyrer av Muhammed hösten 2005. I februari året därpå utlyste Sverigedemokraternas en karikatyrtävling på sin tidning SD-kurirens sajt och en Muhammedkarikatyr publicerades. 

Dåvarande utrikesminister Laila Freivalds beskrev publiceringen som oansvarig och skrev ett brev, som skickades till flera muslimska länders regeringar: ”Jag ber om ursäkt för att vi i Sverige har enstaka personer som är så hänsynslösa och medvetet kränker andra människors religion.”

Det gick till och med så långt att Utrikesdepartementet kontaktade webbhotellet, som såg till att ta bort Sverigedemokraternas officiella hemsida, liksom tillhörande webbplatser, från servern.

– Utvecklingen har inte gått åt rätt håll sedan dess. Vi ser hur denna typ av argumentation har fått fäste. När Annie Lööf nyligen föreslog att man ska inskränka yttrandefriheten under ramadan för att undvika kränkning blev jag inte förvånad, eftersom hon tidigare har tyckt att polisen varit alltför tillåtande när nazister har hållit demonstrationer, säger Sakine Madon. 

I boken citerar hon statsvetaren och professorn Bo Rothsteins ställningstagande mot identitetspolitik i berömmande ordalag. Nyligen skrev han en debattartikel i Expressen där han föreslog ett förbud mot att bränna tryckta böcker, något som Sakine Madon inte håller med om.

– Man kommer inte åt problemet på det viset. För vad händer om Paludan i stället väljer att spotta i koranen utanför en moské? Skulle upploppen utebli då?

Sakine Madon menar att både Annie Lööfs och Bo Rothsteins ställningstaganden är icke önskvärda tecken i tiden. 

– Många tycker att yttrandefriheten är viktig. Men många menar också att ”det finns gränser”, att ”yttrandefrihet ska inte sparka nedåt” och ”yttrandefriheten är inte till för att kränka”.  

Rätten att provocera och kränka är något hon ägnar mycket utrymme åt i boken, som hon dedikerat till konstnären Lars Vilks, vars konstverk föreställande en rondellhund med profeten Muhammeds huvud ledde till att han levde resten av sitt liv under dödshot. På ett ställe citerar hon Vilks: ”Om ni råkar ut för kontroversiella situationer: Försök inte att göra det bättre. Försök i stället att göra det värre!” 

Anser du att det är eftersträvansvärt att provocera eller till och med kränka grupper?

– Nej, självfallet bör man inte kränka för kränkandets skull. Men vi kan inte lagstifta mot det. Jag förespråkar en kultur där man kan samtala utan att dreva eller mobba. 

Hur ser du på din egen roll som debattör? Är du i viss mån provokatör själv?

– Jag tycker personligen inte att jag är någon provokatör utan ser mig själv som en tämligen mesig liberal opinionsbildare. 

Många skulle inte hålla med Sakine Madon om detta. Hon var redan för 20 år sedan aktiv i debatten om hedersförtryck och har även kritiserat feminister med fokus på identitetspolitik och kulturrelativism. Andra kända skribenter har upplevt sig utslängda ur offentligheten, med inställd medverkan i olika media när de har torgfört kontroversiella åsikter.

– Det är ett ämne jag ägnar en del utrymme åt – när uppdragsgivare blir så ängsliga för att förknippas med en persons åsikter att de väljer att dra undan möjligheten till försörjning och inflytande. 

Har du själv varit orolig för att ”deplattformeras” eller ”cancelleras”?

– Nej, jag grubblar inte så mycket över det. Jag har arbetat som fritidsledare och suttit i butikskassan. Jag vet att jag klarar mig även utan värsta plattformen. Jag skulle inte må bra av att inte få uttrycka mig ärligt. Självklart är det jobbigt med mediala drev, eller för den delen hot, men det är inget som hindrar mig. 

Sakine Madon var knappt fem år gammal när hon kom till Sverige från Turkiet, där hennes föräldrar hade varit fackligt aktiva, och tidigare hade suttit fängslade. 

– Vi flydde från södra Turkiet till Syrien över minfält och kom så småningom till Uppsala. Jag är väldigt präglad av familjens politiska bakgrund och mina minnen från flykten är särskilt starka. Jag kommer ihåg när mina föräldrar deltog i ett svenskt första maj-tåg och hur förvånade de var att polisen hjälpte dem, snarare än trakasserade dem, säger hon.

Ett annat minne om skillnaden mellan diktaturens Turkiet och den svenska demokratiska öppenheten är från hennes föräldrars språkundervisning. 

– De studerade svenska för invandrare (SFI) på dagarna och tjänade pengar på att dela ut Upsala Nya Tidning på nätterna. När jag en gång besökte dem på en lektion hade lärarinnan en pekpinne vid katedern. Jag frågade om det var den hon använde när hon slog mamma och pappa. Du skrattar, men det är sant. Det är upplevelser man bär med sig tills man successivt förstår att Sverige är ett helt fantastiskt land.

Du är uppfostrad till att våga vara oppositionell. Hur har det yttrat sig i din ungdom?

– Jag var radikalfeminist tidigare och under mina tonår i Gottsunda var jag politiskt knallröd och argumenterade ganska högljutt för det. Jag fick för mig att bli vegan vilket ansågs väldigt konstigt för en kurd. Men det var typiskt för mig – att göra och säga saker som ingen annan jag kände tidigare hade gjort. 

Borde Sverige och svenskarna vara mer förlåtande mot människor med avvikande uppfattningar?

– Ja, det tycker jag. Det räcker med att ta sig till Danmark så märker man att debatten har en tendens att bli mer livlig och högljudd utan att man för den sakens skull blir osams med varandra. Det gäller också i den kultur jag är uppvuxen i. 

Sverige har i dag ungefär en femtedel av befolkningen som är född utomlands. Den övervägande majoriteten av dem kommer från kulturer där yttrandefriheten i det närmaste är ett okänt begrepp. Integrationen har på många håll havererat med utanförskapsområden där de svenska språkkunskaperna är undermåliga och där kunskapen om yttrandefrihet och grundläggande friheter är låg.

Kan en del av problemet med yttrandefriheten ha varit att vi har tagit emot för många invandrare?

– Jag ser inte att problemet är invandring som sådan. Jag vill absolut inte förringa problemet med en illa hanterad integration. Men vi är inne på en farlig väg om vi gör ett fåtal demokratimotståndare i dessa kulturer till representanter för den stora gruppen ”utländsk bakgrund”. 

Men blir det inte svårare att förmedla vår syn på demokrati när så stora delar av befolkningen är så kulturellt olika oss?

– Ja, det kan absolut försvåra när många kommer från kulturer där hedersförtrycket är starkt. Det är ju ingen slump att Fadime och Pela inte heter Lena och Anna. Man kan tycka att jag är överdrivet optimistisk, eller till och med liberalt naiv, men en av poängerna jag gör i boken är att vi en gång i tiden hade hädelselagar i Sverige. Historien har många exempel på modiga människor som har vågat bryta mot tabun och sakta men säkert lagt grunden för den frihet och demokrati vi har i Sverige i dag, säger Sakine Madon.

***

Läs mer: ”Inte gärningen som kommer diskuteras, utan åsikterna”

Läs mer: Håller Sveriges yttrandefrihet för beredskap och krig?

Läs mer: David Eberhard: Att bränna koraner är en rättighet