Samarbete – svårare när din mötespartner sitter bakom en skärm

»I förhandlingar måste man kompromissa och inte bara säga: om vi inte får som vi vill så vill vi inte vara med.« Så uttryckte sig nyligen statsminister Stefan Löfven i en DN-intervju. Kontentan var: det går inte att komma överens med Moderaterna i några sakfrågor längre. Strax dessförinnan hade Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni kommit med ett illa förtäckt hot. Om S håller fast vid sitt förslag till migrationslag är hon »beredd att resa sig från förhandlingsbordet« och lämna januariavtalet.

Kanske är den bristande förhandlingsviljan ett tecken i tiden. Coronapandemin har förhindrat fysiska möten, och det gångna året har digitala möten via Zoom, Teams eller Google Meet varit den nya normen. Det försvårar möjligheten att nå en kompromiss, säger Lars-Johan Åge, förhandlingsexpert och ekonomiprofessor vid Högskolan i Gävle.

– Utsikterna att hitta en happy-happy-lösning, när båda parter är nöjda efteråt, är sämre i ett digitalt möte, säger han.

Inom förhandlingsforskning finns en stege för vilken mötesform som bäst lämpar sig för att nå konsensus. Mejl är det sämsta, därefter kommer telefon, sedan video. Bäst är att ses öga mot öga.

– Det är omöjligt att bli kär över telefon, man kan inte läsa av människors kroppsspråk. Det finns problem även med video. Förtroende är svårare att skapa även om man ser varandra.

Varför då?

– Äktheten är det som saknas. Du har väldigt svårt att få till någonting som känns 100 procent äkta om du pratar med någon på Zoom.

Lars-Johan Åge säger att förhandlingar har både en rationell och irrationell sida. Fakta som utbyts spelar stor roll, men också magkänsla. Tycker jag om personen som sitter på andra sidan bordet? Vid fysiska möten händer mycket som vi knappt är medvetna om. Ett trummande med fingrarna på bordet kan upplevas som irriterande eller förtroendeingivande. Ser man bara ett huvud på en skärm försvinner många inslag som skapar omtyckthet. Irriterande detaljer kan i stället förstärkas.

– Känslan av att man är olika kan bli starkare, på grund av att man ser sig själv, säger Lars-Johan Åge.

Förhandlingarna om ett brexitavtal drog länge ut på tiden, först i sista stund nåddes en överenskommelse på julafton. Att det dröjde beror på många saker: tunga ämnen som avhandlades, inrikespolitiskt spel i Storbritannien och att nyår var deadline. Men digitala möten påverkade till viss del, tror EU-minister Hans Dahlgren.

– Man försökte det ett tag. Michel Barnier fick covid-19 och David Frost satt i karantän en period. Sedan reste de igen på slutet, och det var först då det kunde lossna kan jag tänka.

Nattmanglingar funkar inte digitalt, säger Hans Dahlgren. Kanske är det för lätt att logga ut när orken tryter. Men framför allt mister man en av de viktigaste aspekterna vid tunga förhandlingar. Korridor-snacket.

– Det kan vara väl så bra att man ser varandra i ögonen och att det blir dynamik i rummet. Men det allra viktigaste är att man i korridoren, i pausen, kan gå från sin stol och tala med personer från Ungern, Holland, vad det nu kan vara, och säga »kan vi inte försöka gå i den här riktningen i stället?«. Det är helt omöjligt när man sitter i ett videomöte, säger Hans Dahlgren.

Hur skulle du säga att coronapandemin påverkade kompromissviljan 2020?

– Det har lett till en insikt om att för att verkligen komma framåt i de stora avgörande frågorna måste man träffas fysiskt.