SD förbereder nästa steg

Frågan väcktes i Svenska Dagbladet i förra veckan.

I två år har Liberalerna legat under riksdagsspärren i Demoskops mätningar. Nu slogs ett nytt bottenrekord: 2,2 procent. Skulle sverigedemokratiska väljare vara beredda att stödrösta på Liberalerna, för att rädda regeringen?

Kanske på korvglade Johan Pehrson, men på hans parti? Det som ständigt generas av att ens förekomma i samma rum som Sverigedemokraterna? Knappast.

Det är visserligen sant, som en ledande sverigedemokrat påpekar, att den politiska dagordningen förskjutits. Sådant som före regeringsbildningen klassades som ”SD-politik”, kan numera Liberalerna föreslå själva. Men, som en annan ledande sverigedemokrat frågar sig, är de splittrade Liberalerna ens ett parti? Hur skulle man kunna veta vad man stödröstade på?

Demoskops fråga är alltså minst sagt hypotetisk. Men visst sätter den fingret på något, även för Sverigedemokraterna.

Det är ju dags för nästa steg.

Sverigedemokraternas snabba resa från allas paria till regeringsankare är en rätt enastående historia. Det senaste steget – klivet ur opposition, om än inte in i regeringen – har inte varit problemfritt. Nu väntar sig väljarna leverans, inte bara munväder. Och de är otåliga.

En ledande sverigedemokrat konstaterar, en aning utmattad, att gräsrötterna började mejla efter valet och undra varför inte bränslepriserna sjunkit, redan innan den nuvarande riksdagen ens samlats för första gången. Det var plågsamt att det tog ett drygt år för det löftet att infrias.

Det kommer att hänga på väljarnas tålamod hur det går i det kommande valet, konstaterar en ledande sverigedemokrat. Förstår de att åratal av misskötsel inte kan rättas till på en mandatperiod? Antagligen inte ens två.

Inte bara gräsrötter, utan även ledande sverigedemokrater, har fått sitt tålamod prövat. Att sitta vid makten innebär att det inte räcker med att veta vad man vill, utan hur man förverkligar det, påpekar en av dem. Och ”hur” är oftast tidskrävande.

Men Sverigedemokraternas nya roll var också viktig, kanske rent av nödvändig.

När ett parti gör en så snabb resa som Sverigedemokraterna, blir konstant framåtrörelse en vana och ett behov. Länge kunde behovet mötas i fördubblat väljarstöd i varje val, men den möjligheten är nu nästan av matematiska skäl borta. Då krävs rörelse av annat slag. Som att erövra verklig makt.

Att inte få kliva in i regeringen, men ändå stödja den, kan framstå som en halvmesyr, men var antagligen precis vad Sverigedemokraterna – inte bara de tre regeringspartierna – kunde klara av just då. Men nu är det steget taget. Och rörelsen framåt är viktigt. Alltså: nästa steg.

Budskapet från sverigedemokrater i partiets topp är entydigt. Det är ”Jimmie” som sköter regeringsfrågan och det han säger om att det nästa gång måste göras plats för sverigedemokrater i regeringen är inte ett förhandlingsbud. Det är ett grundkrav.

Inifrån Sverigedemokraterna är intrycket att Ulf Kristersson förstår detta. Men det gör inte Kristerssons problem mindre. Och det är inte ett steg som är oproblematiskt för Sverigedemokraterna heller.

Sverigedemokraterna ska starta ett slags ”statssekreterarskola” för att få fram den kompetens som behövs för att kunna sköta ett departement. Vad gäller de högsta rollerna, ministerposterna, finns kompetent folk att ta av. Men på nivåerna därunder blir det svårare. De sverigedemokrater som har tillräcklig politisk erfarenhet finns i dag nästan uteslutande i riksdagsorganisationen, eller på andra centrala platser för partiet. Man kan inte bara tömma alla andra strategiska positioner på kompetens. Och, som en sverigedemokrat uttrycker det, ”vi kan inte hämta folk på LO eller i näringslivsorganisationerna”. 

En nackdel med att vara ett uppstickarparti är helt enkelt att man inte har samma kompetensreserv, när makten trillar ned i knät.

Sverigedemokraterna har redan lidit av det här. Nästan hela den lista som Tidöavtalet utlovade att regeringen skulle ta sig an har betats av. Men mycket ligger i utredningar, vars avrapporteringar kommer att dugga tätt under den tid som är kvar till nästa val. Och utredarna hämtas, naturligtvis, från etablissemanget inom juridik och statsförvaltning. Det är, med andra ord, inte Sverigedemokraternas naturliga sympatisörer.

Det finns inom partiet en irritation över att det verkar färga av sig. En del utredare avviker självsvåldigt från de direktiv de fått, menar en ledande sverigedemokrat. Andra utredare känner av vad de SD-kritiska företrädarna i regeringen vill ha och levererar det, för att lägga in ett slags expertveto mot politiska förändringar som egentligen redan är förhandlade. På sistone har partiet haft bakslag med utredare som ifrågasatt sänkt straffmyndighetsålder och en lojalitetsförklaring för medborgarskap.

Det är sådant som nyligen fick debattören Chang Frick att säga att han kanske borde rösta på Socialdemokraterna i stället: ”SD är duktiga på att identifiera samhällsproblem. Men förmågan att leverera tror jag vi hittar vänsterut”, sade han till Expressen.

Kritik av det här slaget biter, för Sverigedemokraterna delar känslan av frustration. Inom partiet växer en kritisk syn på hur det svenska utredningsväsendet fungerar. Är det rimligt att en person — för ensamutredarna dominerar — får ett helt år på sig att granska tänkt lagstiftning som det finns akut behov av, att de sedan får fullt genomslag för sina slutsatser, men att de varken är folkvalda, eller behöver ta ansvar för de sakfrågor de utreder?

I ett land där det mesta kan puttra på som vanligt kanske det fungerar, går resonemanget, men i ett land där kursen snabbt måste läggas om i ett antal centrala frågor, till exempel för att gängkriminaliteten inte ska bita sig fast, är det ett orimligt förfarande.

Att Tidöavtalet ändå fungerat så bra som det gjort – bättre än många i partitoppen vågade hoppas på – betyder inte nödvändigtvis att det kommer att fortsätta på samma sätt. Nu, mot slutet av mandatperioden, kommer en lång rad frågor som begravts i utredningar att dyka upp igen. Inte minst inom Liberalerna finns förhoppningen att utredare ska lägga ett slags expertveto mot sverigedemokratisk politik. Och inom Sverigedemokraterna finns ett obehag som kommer ur insikten att partiets förhandlingsposition bara kommer att försämras.

Förfuskades något i början av mandatperioden kunde Sverigedemokraterna kräva en nystart i den frågan. Nu riskerar de att ställas inför valet att gå med på förslag de tycker är otillräckliga eller dåliga, eller att få ingenting.

Det råder delade meningar inom Sverigedemokraterna om vilka uttryck det här kan ta. De hoppfulla ser inga större risker. De mindre hoppfulla befarar ett sämre tonläge, som rent av kan skaka regeringen.

Men, för att återvända till Liberalerna och stödröstningen, det finns förstås ett annat möjligt nästa steg efter nästa val: att Sverigedemokraterna tvingas tillbaka i opposition. Hur skulle ett parti, som vant sig vid och kräver framåtrörelse, klara av ett steg bakåt?

Svaret är en aning överraskande.

Det näst bästa, om vi inte kommer in i regeringen, säger en sverigedemokrat som varit central i hela den här processen, vore att Liberalerna åker ur riksdagen och att Socialdemokraterna får kliva på en mandatperiod.

Politikutvecklingen i Sverige skulle bli sämre, menar personen i fråga, men antagligen inte katastrofal. Den sittande regeringen har ändå hunnit ändra mycket och Socialdemokraterna har lagt om sin kriminal- och migrationspolitik. För Tidösidan vore det en befrielse att bli av med de oberäkneliga Liberalerna. Det skulle återskapa en känsla av vad som är viktigt.

Det behövs en påminnelse om att politiken har en existentiell betydelse för partierna, om man ska ta sig förbi tjafsandet och fokusera på riktningen, säger sverigedemokraten.

Det finns ett spår av längtan i rösten.