Semlan – en försiktig karneval

Text: Bobo Karlsson/Rio de Janeiro

Bild: Wikimedia Commons

Nu i helgen firades karneval i dagarna fyra i en stor del av världen – alltid slutspurt en lördag, söndag, måndag, tisdag. Och den sista vildaste dagen är fettisdagen, Fat Tusesday (2010 den 16 februari).

Fettisdag på franska är Mardi Gras, som också är namnet på de kända karnevalerna i New Orleans och Nice.

Att detta spektakulära och chauvinistiska firande egentligen har sina rötter i djup och sträng kristendom kan kanske vara svårt att förstå.
Men »carne val« är ett gammalt latinskt uttryck och betyder ungefär »farväl till kött«.

På fettisdagen skulle man frossa, sätta i sig något riktigt »fett«.

För nästa dag, den i många katolska länder fortfarande så viktiga Askonsdagen, börjar fastan 40 dagar före påsk – en gång de kristnas stränga motsvarighet till muslimernas ramadan.

Vår semla kallas ju också för fettisdagsbulle eller fastlagsbulle och har djupa traditioner. På fettisdagen den 12 februari 1771 avled vår svenske kung Adolf Fredrik efter att ha förätit sig på semlor inför fastan - dock i en kombination med surkål, kaviar, böckling och champagne. Skåningar och danskar som gärna markerar sin självständighet sätter i sig semlan på måndagar – därav uttrycket »bullemåndag«.

Det stora karnevalsbältet som sveper från New Orleans ned över Västindien och brasilianska Bahia till karnevalens drottningmoder Rio, är det mest kända. Där de svarta slavättlingarnas släktskap i mat, religion och musik starkt har nästlat sig in i de kristna sederna. Långt in på 1900-talet dansade Rios vita överklass fortfarande till wienervalser på Operan, starkt influerade av Venedigs kostymer och masker. Tills plötsligt underklassens trummor och magiska musik lockade ut dem i det fria.

Urladdningen under de sista fyra dagarna känns numera som en kombination av Broadway, Love Parade, Eurovisionsschlagertävlingen plus Oktoberfest (80 procent av Brasiliens ölkonsumtion påstås ske under karnevalsmånaden). Allt utmynnar i en kostymbal och masker som lånar från opera, kabaré och cirkus, men till afrikanska rytmer och en orgie i utlevelse – som en Fellinifilm, myten om Afrika och med folkliga texter som tävlar med Frödings diktande. De som varit med överallt i Brasilien hävdar att Salvador är bäst, Recife störst, Olinda vackrast men Rio mäktigast, sexigast, mest kreativt och värstingen alla kategorier.

Kritiker skräms som alltid av den kommersiella kraften när kultur, kapitalism och kriminalitet fusionerar. Så se upp med den så oskyldiga semlan. Man vet aldrig vad alla bagare och konditorer skulle kunna hitta på de sju »feta« tisdagarna fram till påsk.

Text: Bobo Karlsson/Rio de Janeiro

Bild: Wikimedia Commons