Sexarbetaren Lisa: »När man ökar straffen blir det farligare för oss«

Lisa hade i flera år arbetat som chef på ett it-företag i Stockholm när hon en dag tröttnade och bestämde sig för att börja sälja sex.

Hon hade ingen aning om hur hon skulle göra. Som mjukvaruutvecklare låg det nära till hands för henne att leta på internet. Där hittade hon kvinnor som marknadsförde sina sextjänster. Inspirerad av dessa lade hon ut en annons på en så kallad eskortsida.

Tio år senare är hon fortfarande verksam som sexarbetare – som hon själv vill kalla det. På sociala medier har hon engagerat sig i prostitutionsdebatten och byggt upp en stor följarskara. Hon anser att sexköpslagen  drabbar säljarna hårdast.

– Lagen är skadlig för oss, säger Lisa. När man ökar straffen för sexköp blir det farligare. De snälla köparna försvinner. Kvar blir de farligaste – de som inte har något att förlora, säger hon och konstaterar att brott som människohandel, våldtäkt, misshandel, köp av sexuell tjänst av barn och olaga hot redan täcks av andra lagar.

Hon värjer sig mot att hela gruppen som säljer sex beskrivs som vanmäktig, att alla skulle vara offer för människohandel. Bilden är mer komplex än så, menar hon.

Lisa är inte den enda som reagerar på hur prostituerade framställs i medierna. Myra Åhbeck Öhrman skrev i Expressen nyligen att alla sexsäljare beskrivs som vore de hämtade ur filmen »Lilja 4-ever« och drog en parallell till den tidigare debatten om gatutiggeriet i Sverige, där förbudsförespråkare målade upp en värld där skurkar från öststaterna agerade i kriminella nätverk.

Hon menade att utländska säljare skildras på snarlikt vis: »Unga flickor som kidnappats från sitt kärleksfulla hem för att slava åt en Disneyskurk«, skrev Åhbeck Öhman, som kallade det för misärporr.

Lisa konstaterar att det tycks finnas en efterfrågan på de grövsta skildringarna, som inte är representativa och därför också snedvrider debatten.

– Det känns konstigt att man applicerar en logik att om man inte varit med om det värsta då har man ingen trovärdighet, säger Lisa.

– Jag har inte utsatts för våld och detta är inte ett självskadebeteende. Samtidigt kan jag inte tala för andra kvinnor med kanske andra upplevelser. Men om man gör detta som ett fritt val så ska man inte känna sig mer otrygg.

Den senaste sexköpsdebatten har tagit fart efter att en tv-kändis under uppmärksammade former greps efter att ha köpt sex av en östeuropeisk kvinna i Stockholm. Åklagare vid riksenheten mot internationell och organiserad brottslighet har inlett en förundersökning samt häktat två män i 30-årsåldern, misstänka för människohandel och grovt koppleri.

Kort efter polisens insats föreslog regeringen en straffskärpning där sexköp, som varit kriminaliserat sedan 1999, inte ska leda till böter utan straffet ska i stället vara ett års fängelse.

Företrädare för Fuckförbundet, en intresseförening för sexarbetare, och Riksorganisationen för sex- och erotikarbetare, ifrågasätter regeringens förslag.

Skärpt straff kommer göra att somliga kundtyper försvinner, tror Lisa. Normalt sett föredrar hon kunder som har mycket att förlora – de ska ha karriär, kanske vara gifta och ha en god ekonomi.

– De är trygga att träffa, för oss som säljer sex. Vad händer om de som har mycket att förlora blir rädda och avstår, jo de som är kvar är farliga lowlifes som inte har något att förlora. Det skyddar inte någon, säger hon.

Anna Sander, grundare till frivilligorganisationen Talita som bistår och rehabiliterar prostituerade, tror inte att skärpta straff leder till en farligare och mer riskabel situation för sexsäljare.

– Jag tycker inte att hon har bra argument.  Den här rösten representerar en minoritet av säljarna. Den stora majoriteten delar inte den åsikten. Lagstiftningen måste utgå ifrån rättigheten att slippa sälja sex, snarare än rättigheten att få sälja sex. Därför är strängare straff en viktig signal till torskarna att det de gör är fel.

I sitt arbete möter hon sexsäljande kvinnor som – liksom Lisa – initialt inte anser sig vara offer.

– Många kvinnor håller upp en fasad till början, säger Anna Sander. Det hänger ihop med att de har stängt av sina känslor – de gör det för att de måste få ihop pengarna. När vi erbjuder dem en annan väg rasar fasaden. När de är mitt i det ser man ingen annan utväg och de orkar inte känna efter. Jag tror att det är väldigt få kvinnor som – om de hade andra alternativ – skulle välja prostitution.

Här är två personer – vilka dagligen är verksamma alldeles nära varandra – som intar motsatta hållningar. Vad beror det på?

[caption id="attachment_642521" align="alignnone" width="1500"] I Tyskland drev feminister på att prostitution skulle erkännas som en legitim sysselsättning.[/caption]

Jag tyckte att svenskarna var självgoda med sexköpslagen

För drygt tio år sedan sökte Susanne Dodillet svar på denna fråga, vilket orsakade rabalder i forskarvärlden. I sin doktorsavhandling skildrade hon hur två feministrörelser kan komma fram till två helt olika slutsatser när det handlar om sexköp. I Tyskland drev feminister på att prostitution skulle erkännas som en legitim sysselsättning, medan kvinnorörelsen i Sverige vid samma tid krävde en kriminalisering av sexköp.

Hon anklagades för vetenskapsfusk efter att hon – som idéhistoriker – summerat olika parters hållning. Dagen före disputationen 2009 sågades doktorsavhandlingen i DN Kultur, som vore den en biopremiär.

– Det var tufft, men min forskning uppmärksammades, och det var vad jag hade hoppats på. Jag är själv inte engagerad i någon kvinnorörelse, utan tyckte det var ett idé- och kulturhistoriskt intressant ämne att studera, säger Susanne Dodillet, som i dag är lektor vid Göteborgs universitet på Institutionen för pedagogik och specialpedagogik.

– Och jag tyckte att svenskarna var självgoda med sexköpslagen. Jag ville visa att det finns andra sätt att vara feministisk, men det ville inte alla höra och några försökte misskreditera mig.

Tesen, som hon undersökte vidare i en senare skrift ihop med Petra Östergren 2013, handlar om att prostituerade i Sverige inte hörsammas. Deras roll har i stället beskrivits av politiker och socialarbetare som sett prostituerade som offer, som inte vet sitt eget bästa, menar hon.

Bakgrunden till detta spårade hon till 60-talet – en sexliberal tid då bordeller och porrbiografer var vanliga. En tid Folkpartiets riksdagsledamot Sten Sjöholm motionerade om att införa statliga bordeller. I den andan kom den stora sexualbrottsutredningen 1976 med förslag om att mildra våldtäktslagar, vilket fick feministrörelsen att reagera kraftigt.

– Grupp 8 och svensk kvinnorörelse gick till protest mot utredningen. Det var också då man tog in prostitution och pornografi i sin kamp, säger hon, och tillägger att motståndet idémässigt förändrats i takt med tiden.

– Först var det av kristna skäl olämpligt, under 70-talet motiverades motståndet med antikapitalistiska argument och sedan blev det en feministisk fråga.

I svensk inrikespolitik i dag är sexköpslagen till stor del en icke-fråga  – alla partier står bakom lagen. I riksdagen 1998 var åsikterna desto mer splittrade: Kristdemokraterna ville kriminalisera både köpare och säljare, medan Moderaterna och Liberalerna (Folkpartiet på den tiden) röstade mot förslaget.

Att Tysklands feminister drog åt ett annat håll hänger ihop med att inrikespolitiken länge dominerats av Angela Merkels parti, kristdemokratiska CDU. Kristna har betraktat sexköp som osedligt, vilket oppositionspartier – främst vänstern – menade var en moralism som stigmatiserade sexsäljare. Med andra ord: I det sekulära Sverige har moralargumenten kunnat plockas upp av alla partier, och inte som i Tyskland – av enbart kristdemokrater.

– I Sverige ska staten hjälpa till och upprätthålla rätt attityd, i Tyskland är kvinnorörelsen mer anarkistisk, säger Susanne Dodillet.

Hon konstaterar att det mesta kring sexköpslagen i Sverige följer ideologiska mönster, vilket gjort att även forskningsresultat hamnat i skymundan. Att undersöka om lagen uppnår sitt syfte har fått låg prioritet.

– Huvudsyftet är att göra tydligt att sexköp är kvinnoförtryck. Om lagen sedan leder till att det blir mindre eller mer prostitution är man mindre intresserad av. Sexköp betraktas som uttryck för en förkastlig kvinnosyn – som inte får finnas. Det är därför man bara kriminaliserat köparna, säger hon.

Det är en spetsig hållning att inta. Men även statliga utredningar har understrukit detta faktum – som justitiekansler Anna Skarheds SOU-utredning från år 2010.

– När sexsäljande kvinnor vittnar om att deras situation blivit svårare skriver utredaren att det är positivt, för ju mer osäkert och jobbigare det blir desto lättare är det att påverka dem att lämna prostitutionen. Hon menar att sexsäljarna lever i en illusion, där de skönmålar sin verklighet. Om de får ett svårare liv så är det en positiv effekt av lagen, säger Susanne Dodillet.

Lisa är frustrerad över att politisk ideologi får stå i vägen för röster från verkligheten. Till exempel, i fallet med tv-kändisen har sexsäljaren inte kommit till tals.

– Lagen pressar oss mer underground. Och de som håller på med olagligheter – människohandel och sådant – kommer att fortsätta att göra det oavsett vad staten säger. Problemet är att vi får veta mindre om våra kunder om de löper större risk för att få ett fängelsestraff, säger Lisa.

Kriminaliseringen tycks inte avskräcka kunder i särskilt stor utsträckning heller.  1996 uppgav 14 procent av de svenska männen att de köpt sex. Efter kriminaliseringen sjönk samma siffra till 8 procent år 2008, visade Jari Kuosmanen, professor vid Göteborgs universitet. Nedgången förklarades delvis med att männen möjligen inte svarat sanningsenligt på om begått ett brott. Jari Kuosmanen, professor vid Göteborgs universitet, gjorde en stor enkät bland män 2008. Ungefär 8 procent av männen svarade att de köpt sex vid något tillfälle, vilket var en nedgång efter samma mätning år 1996, då 14 procent gav samma svar.

I Folkhälsomyndighetens stora sexstudie som publicerades i våras svarade nästan 10 procent av männen att de köpt sex. Kundkretsen har fyllts på av en ny generation köpare: var tredje man som fälldes 2019 var mellan 20 och 30 år, enligt Sveriges Radios granskning i maj.

Även polisens nationella operativa avdelning har i sina återkommande lägesrapporter över människohandeln i Sverige slagit fast att efterfrågan håller i sig trots kriminalisering.

[caption id="attachment_642520" align="alignnone" width="1500"] RFSL kräver att sexköplagen i Sverige görs om.[/caption]

Samtidigt anser regeringen att sexköpslagen varit framgångsrik. 2016 tillsattes en ambassadör mot människohandel, Per-Anders Sunesson, som har i uppgift att ta lagen på export. Stora belopp har satsats och flera länder har tagit efter den svenska modellen: Island, Norge, Nordirland, Kanada, Frankrike, Irland och Israel. Särskilt sedan Europaparlamentet 2014 manade EU-medlemsländerna att ta efter.

Lagens kritiker har pekat på att det finns andra länder som valt en annan väg, till exempel New Zeeland där avkriminaliseringen 2003 har förbättrat situationen för prostituerade. Samma sak i delstater i Australien som gjort likadant.

I höstas krävde RFSL och Fuckförbundet att sexköpslagen skulle göras om. Tidigare har även Världshälsoorganisationen (WHO) och den internationella människorättsorganisationen Amnesty propagerat för en avkriminalisering, vilket den svenska sektionen av Amnesty kritiserat.

Riksförbundet för sexuell upplysning (RFSU) har i en tidigare rapport slagit fast att sexköpslagen gjort att personer som lever i prostitution blivit mer stigmatiserade och att det empiriska stödet för att omfattningen av sexköp har minskat efter lagens införande är svagt.

Charlotta Holmström, biträdande professor vid Institutionen för socialt arbete och föreståndare för Centrum för sexologi och sexualitetsstudier vid Malmö universitet, var den som tog fram RFSU:s rapport 2015. Hon konstaterar att den politiserade frågan gjort att även forskare har delats i olika läger.

– Det är problematiskt att som forskare tillskrivas en politisk position i frågan om sexköpslagen. Jag ser det inte som mitt uppdrag att som forskare ta politisk ställning, utan att samla in och analysera empiriskt material, säger hon.

Hon påpekar att det hade varit av stort värde att följa utvecklingen och effekterna av lagstiftningen genom återkommande empiriska studier. Inför att lagen skulle stiftas genomfördes ingen kartläggning av situationen, vilket har gjort det svårt att belysa situationen och följa utvecklingen.

– Debatten befinner sig i ett ganska låst läge och som forskare är det frustrerande att utrymmet för att nyansera förståelsen för situationen för personer som säljer och köper sex är begränsat.

– Det finns en stark tilltro till lagen, säger hon. Men då lagen instiftades var den inte tänkt att ersätta sociala insatser, tanken var att den skulle fungera som ett komplement till dessa. Debatten handlar dock sällan om hur samhället kan möta sociala problem, social orättvisa och ojämlikhet och hur man genom sociala insatser kan förebygga att människor utnyttjar och blir utnyttjade.

Charlotta Holmström konstaterar att ambitionen med förbudet mot köp av sexuell tjänst var att bestraffa sexköpare inte sexsäljare, men genom utlänningslagen kan migranter som säljer sex avvisas.

– Det har exempelvis förekommit att personer efter att de har varit vittnen i brottsutredning om människohandel har avvisats. Detta går tydligt emot idén bakom sexköpslagen om att inte straffa sexsäljare, säger Charlotta Holmström.

Trots att det funnits svagheter har lagen gått på export – ivrigt marknadsförd av svenska regeringen. Susanne Dodillet, tyska som bott i Göteborg i snart 20 år, ser det hela som en fix idé hos svenskarna.

– Efter 90-talskrisen, när den svenska framgångssagan sprack, så seglade jämställdhetsfrågor upp som en ersättare till den svenska välfärdsmodellen, säger hon. Jag ser det som en del av den svenska mentaliteten: idén om att vara ett föregångsland. Det känns som ett behov som svenskar har, viljan att vara en förebild.