Självrannsakan väntar i Demokraterna efter käftsmällen

När stridsröken nu börjar lägga sig efter valen i USA står det klart att högersidan vunnit en förkrossande seger. Presidentposten till Donald Trump, som dessutom fick 3,5 miljoner fler röster än Kamala Harris. Och senaten till Republikanerna plus att det, när detta skrivs, lutar åt att även representanthuset får röd majoritet. Team Trump och republikanerna har utan tvivel genomfört en habil valkampanj genom att fokusera på det som låg väljarna närmast hjärtat. Men nästan ännu intressantare är att dissekera varför Kamala Harris och Demokraterna gjorde en sådan katastrofal insats. 

Alldeles uppenbart var det ett generalmisstag att så länge låtsas bort Joe Bidens sviktande mentala hälsa. När han till slut tvingades släppa sin kandidatur fanns inte tid att vaska fram ett alternativ till vicepresidenten Kamala Harris, trots hennes historiskt låga förtroendesiffror samt att det var en öppen intern hemlighet att hon hade svårt att övertyga i publika sammanhang.  

Men om partiet ska kunna komma tillbaka som stark politisk kraft räcker det inte med att göra Biden och Harris till ensamma syndabockar. Problemen är avsevärt djupare än så. Så vad var det mer som gick snett? 

Genom hela valrörelsen rankande amerikanerna ekonomin, inflationen och migrationen som de viktigaste frågorna. Alla tre är i grunden plånboksfrågor genom kopplingen mellan migration, konkurrens om jobben och sjunkande reallöner. Inom dessa områden ledde Team Trump hela tiden klart. Det hjälpte inte att Kamala Harris påstod sig representera den förändring väljarna krävde, men utan att precisera hur det skulle gå till och utan att distansera sig från Joe Biden. Förvisso ingen lätt uppgift när hon själv del av hans administration, men avsaknaden av precision berodde nog också på rädsla för att partiets vänsterfalang skulle slå bakut om Harris vädrade förslag som tilltalade de viktiga obeslutsamma mittenväljarna. Abortfrågan var egentligen den enda verkliga styrkefrågan för Demokraterna. Dessvärre för dem prioriterades den inte lika högt av väljarna.  

Och medan Harris svajade på valets huvudfrågor föreslog Donald Trump deportering av illegala invandrare, tullar mot Kina samt sänkta skatter. Problem omgärdar även dessa förslag, vilket vi kommer att bli varse, men det var ändå mer av raka rör och en tydlig förändringsagenda.  

Utrikespolitik är oftast lågt prioriterad i amerikanska presidentval, men Israel-Hamas-Iran-konflikten engagerade judiska och muslimska väljare. Genom resolut stöd till Israel fick Trump judiska väljare – som traditionellt stödjer Demokraterna – på sin sida, kanske inte tillräckligt för att rösta på honom, men åtminstone för att inte lägga sin röst på Harris. Även somliga muslimer tycks ha föredragit Donald Trump på grund av en förhoppning om att han ska kunna bidra till snabbare avslut av krigen i Gaza och Libanon. 

Stödet till Ukraina gav möjligen Team Harris en viss fördel, men Team Trump vann också poäng genom att hävda att amerikanska skattepengar ska hjälpa utsatta amerikaner i USA och inte skickas till länder långt borta. I synnerhet när bara ett fåtal av Europas Nato-länder uppfyller medlemskapets militära budgetförpliktelser.  Trump-lägrets uttalade ambition att dra sig ur konfliktzoner har också gjort att krigshetsaretiketten, som förr brukade riktas mot Republikanerna, nu mer typiskt slungas mot Demokraterna.  

Eftersom Team Trump hade ett överläge i sakfrågorna utvecklade Team Harris en kampanjstrategi som gick ut på att försöka flytta fokus till Trumps barnsliga och ovärdiga person, som mycket riktigt är hans och republikanernas största svaghet. Den strategin hade kanske kunnat fungerat om den inte hade genomförts så klumpigt. Till och med fascist- och Hitlerkorten spelades. Barack Obama raljerade, helt i otakt med sitt eget i övrigt välvårdade varumärke, om Trumps påstådda penislängd. Genom att sänka sig till samma pajkastarnivå som Donald Trump alltid använt tappade Team Harris en del av sina vuxenpoäng.  

Även andra svagheter på Trump-sidan hanterades överdrivet eller taktlöst av Demokraterna. Ta alla utredningar och rättsprocesser – inklusive några odiskutabla tvivelaktigheter – som mycket väl hade  kunnat sänka Trump. Men Demokraterna rörde upp så mycket damm på så många ställen att Team Trump lyckades så tvivel kring ifall rättsprocesserna inte snarare var en politisk häxjakt. På så vis kunde fastighetsmogulen Trump odla en status som underdog och martyr. 

Flera opinionsmätningar under valrörelsen pekade på att många väljare helst skulle rösta på någon helt annan än ”teknokraten” Harris eller ”populisten” Trump. Men i brist på alternativ visade det sig att fler föredrog populisten framför teknokraten. Varför? Jo, därför att många har luktat sig till att den dominerande skiljelinjen i dagens samhälle inte går mellan höger och vänster utan snarare mellan etablissemanget/eliten å ena sidan och resten av befolkningen å den andra.  

De förstnämnda inkluderar båda partiernas traditionella kärnor med jobb i Washington eller i byråkratin. Men också särintressen som under senare decennier, i utbyte mot politiska donationer, har krävt (och fått) bland annat stor invandring (= billig arbetskraft), fördelaktiga regelverk, undantag från konkurrensregler samt ”gratis” kapital genom den länge exempellösa monetära dopingpolitiken. Aktörer i toppen av detta korporativistiska ekosystem har kunnat fortsätta att lägga pengar på hög, oavsett konjunktur, samtidigt som inhemska låg- och medelinkomsttagare har tappat både politisk relevans och ekonomisk styrka. Ekonomiprofessorn Nouriel Roubini vid New York University har beskrivit systemet som ”socialism för rika, för aktörer med ett brett kontaktnät samt för Wall Street”.  

Team Harris har duckat för att erkänna att detta problem ens existerar. Det är svårt att övervärdera vidden av det misstaget eftersom oviljan att diskutera problemet gav bränsle inte bara åt populism utan också åt konspirationsteorier om ett medvetet riggande av spelplanen i toppfolkets favör. Trumps val av klassresenären JD Vance till vicepresidentkandidat hånades av idel Demokrater som ofta tycks ha en blind fläck gällande Trumväljarnas bevekelsegrunder.  

Det vilar något verklighetsfrånvänt över hur Demokraternas partielit tycks tro att väljare som kämpar för att få hushållsekonomin att gå ihop kan låta sig köpas genom glättiga kändisspektakel. Eller engageras av moraliserande kring könsdefinitioner eller pronomen som få väljare varken riktigt begriper och framför allt inte bryr sig om, till exempel det könsneutrala latin för att beteckna amerikaner med latinamerikanskt påbrå. 

Demokraternas kampanj byggde i grund och botten på föreställningen att väljarmajoriteten skulle tycka att vad som helst är bättre än Trump. I stället var det fler som ansåg att vad som helst – inklusive Donald Trump – är bättre än Kamala Harris. Det är tänkvärt att hon år 2024 blir spöad av en 78-åring vit man med klassisk machojargong. Att en sådan person plötsligt framstod som mer i takt med tiden än Demokraterna är inget mindre än ett långfinger i luften mot John F Kennedys, Bill Clintons och Barack Obamas gamla parti. 

Men om det finns någon silverkant på Demokraternas förödmjukande valförlust så kan det vara denna: Bara i oppositionskylan och efter en råsop från väljarna är djup reflektion och en total omstart möjlig för ett parti. Brittiska Tories åkte på en sådan omgång i våras och har valt en ny partiledare. USA:s Demokrater fick sin käftsmäll förra veckan och måste nu gå samma väg och reformera sitt parti.  

Skribenten är geopolitisk strategirådgivare och författare till boken Healing Broken Democracies: All you need to know about Populism. 

***

Läs även: Därför jublar börserna över Trumps seger

Läs även: Valstress som trasar sönder