Skattemiljarder satsas på grönt stål – så här ser riskerna ut

Grönt stål, som framställs nästan fossilfritt, är framtiden. Åtminstone om man får tro stålbolagen i norra Sverige som vill producera det: privata H2 Green Steel och den statliga gruvjätten LKAB som samarbetar med likaledes statliga Vattenfall och SSAB i projektet Hybrit.

Båda bolagen har som ambition att producera grönt stål på industriell skala år 2026. H2 Green Steel skulle egentligen ha inlett produktionen redan i år och har skrivit kontrakt med kunder som Scania, BMW och Mercedes-Benz för 130 miljarder kronor. Bolaget har dock ingen omsättning och förra året uppgick förlusterna till 816 miljoner.

Men politikerna tror på det gröna stålet. Så mycket att de satsar exceptionella summor på det. Hybrit har fått drygt 3,6 miljarder kronor i bidrag från Energimyndigheten och tidigare i somras godkände EU-kommissionen 3 miljarder i bidrag till H2 Green Steel, även om Energimyndigheten poängterar att själva beslutet att dela ut pengarna ännu inte är fattat. Hittills har projektet fått en i sammanhanget modest summa om 110 miljoner.

Bidragen bleknar dock i relation till summorna bolagen bedömer att de kommer att behöva. H2 Green Steel räknar med 75 miljarder i första fasen och LKAB med mellan 150 och 400 miljarder. Varifrån resten av pengarna ska komma är inte alltid tydligt – men en hel del finansieras, på ett eller annat sätt, av skattebetalarna.

Till exempel har LKAB:s vd Jan Moström sagt att omställningen kräver att ägaren – alltså staten – går med på att låta företaget investera sina vinster i grönt stål i stället för att dela ut dem pengar till ägarna. I så fall förlorar statskassan pengar som måste hittas någon annanstans.

Svensk exportkredit har beviljat H2 Green Steel lån på 5,7 miljarder, och Riksgälden givit kreditgarantier som innebär att skattebetalarna tar över en skuld på 8,8 miljarder om inte bolaget kan betala räntor och amorteringar. Andra AP-fonden har investerat svenska pensionssparares pengar i företaget men vill inte berätta hur mycket.

Ytterligare pengaflöden har tagit omvägen via Bryssel. EU:s innovationsfond har delat ut bidrag i miljardklassen till båda projekten och H2 Green Steel har fått förmånliga lån från Europeiska investeringsbanken och Nordiska investeringsbanken där delar av skulden flyttas över till EU om den inte kan betalas.

Därtill kommer de kommunala satsningarna – jämförelsevis små, men farligt stora för enskilda kommuner. Orterna i norr som ska bli skådeplats för den gröna omställningen lockas att bidra med infrastruktur i utbyte mot utlovade arbetstillfällen, det vill säga nya skattebetalare.

Till exempel har Boden sålt mark till H2 Green Steels stålverk för 134 miljoner kronor, men förbinder sig samtidigt att investera 144 miljoner i järnväg och tekniskt vatten. Och om ingen privat näringsidkare går in med resten av de 1,6 miljarderna det beräknas kosta är kommunen skyldig att leverera ändå. Enligt beräkningar från SKR måste bara Luleå, Skellefteå och Boden tillsammans investera 62 miljarder kronor i den gröna omställningen, och de båda första har tiofaldigat sina låneskulder på bara några år.

Lägger man ihop de statliga pengarna och EU-pengarna rör det sig om 27,5 miljarder kronor, inklusive Energimyndighetens planerade tre miljarder till H2 Green Steel men exklusive andra AP-fondens investering och LKAB:s minskade utdelning till staten.

Nationalekonomen David Sundén har i tre rapporter för Skandinaviska policyinstitut granskat affärsmodellerna för de nya bolagen. Han ser satsningarna som mycket riskabla:  

– I grund och botten handlar det om lönsamhet. Hur ska grönt stål kunna konkurrera med brunt stål? Jag säger inte att det är helt kört, men riskerna i de här projekten är väldigt höga.

För att järnmalm ska kunna bli stål behöver den renas från syre. I traditionell ståltillverkning, det Sundén kallar brunt stål, renas malmen i masugnar med hjälp av koks (restprodukt: koldioxid) och skickas i flytande form vidare till stålproduktion. De norrländska projekten vill i stället rena malmen med vätgas, vilket resulterar i så kallad järnsvamp som sedan kan smältas till stål.

Tekniken är inte ny. I länder med gott om naturgas har den använts i decennier, eftersom det är relativt enkelt att framställa vätgas ur naturgas. Men för att processen ska bli ”grön” måste vätgasen framställas ur vatten, vilket kräver enorma mängder el. Enligt Hybrits förstudie kommer elbehovet att femtonfaldigas, från 235 till 3 488 kWh per ton stål. Hybrits och H2 Green Steels gemensamma elbehov beräknas motsvara 60 procent av vad hela Sverige konsumerar i dag.

Det är med andra ord en dyr process. Dessutom är båda projekten beroende av att Malmbanan fungerar, en järnväg som är i så dåligt skick att det inte går att köra malmtågen med full last. I vintras var banan stängd i över två månader efter att tåg hade spårat ur.

Men enligt Sundén är det största problemet varken elektricitet eller transporter, utan konkurrensen.

– I jämförelse med grönt stål är brunt stål extremt billigt att tillverka. Och det kommer att sätta grundpriset på stål på världsmarknaden under en lång tid framöver, för vi måste ha kvar masugnarna för att kunna mätta efterfrågan i världen, säger han.

Det gröna stålet har nämligen ett tekniskt problem. Järnsvamp kan bara tillverkas av järnmalm av högsta kvalitet, som bara ett fåtal gruvor producerar. LKAB har turen att sitta på en sådan gruva. H2 Green Steel har det inte. I stället är de hänvisade till marknaden, där mindre än fyra procent av malmen som säljs är tillräckligt bra. Resten måste fortfarande renas i masugnar.

Hybrit och H2 Green Steel hoppas att kunder ska vilja betala mer för stål med närmast obefintliga utsläpp – och att tullar och dyra utsläppsrätter ska göra det traditionella stålet dyrare.

– Tillspetsat kan man säga att för att det gröna stålet ska bli framgångsrikt måste omställningen i alla andra sektorer misslyckas, så att alla måste köpa utsläppsrätter och priset på koldioxid drivs upp. Men lyckas omställningen och man får ner utsläppen kommer utsläppsrätterna att vara billiga. Då har H2 Green Steel inte en chans, säger Sundén.

Och i stålbranschen pågår arbetet med att minska utsläppen för fullt. De fyra globala gruvjättarna, vars produktion är många gånger större än LKAB:s, satsar på allt från att minska utsläppen i masugnarna till helt nya metoder för stålframställning. Vilket innebär ännu en risk för de svenska stålbolagen.

– Det som verkligen skulle kunna göra de norrländska satsningarna helt värdelösa är teknikskiftet som är på gång i USA och även i Europa, där det forskas kring möjligheten att göra stål via smältelektrolys, säger Sundén.

I smältelektrolys renas järnmalmen med elektricitet. Metoden har länge använts för att tillverka aluminium, och nu har amerikanska Boston Metal hittat ett sätt att producera stål på samma sätt, med väldigt låga utsläpp. Nackdelen är att metoden kräver lika mycket el som ståltillverkning via järnsvamp. Fördelen är att man kan använda även den mest lågkvalitativa malmen – och att slutprodukten blir bättre.

– Med smältelektrolys kan man få fram 100 procent rent järn, jämfört med 95 procent med dagens metoder. Tekniken som H2 Green Steel och Hybrit vill använda ger ingen kvalitetsförbättring, bara lägre utsläpp.

Många miljarder skattepengar pumpas alltså in i satsningar som inte bara är riskabla – utan i bästa fall ger en medioker avkastning, enligt Sundén. Bolagsledningarna hänvisar å sin sida till klimatvinsterna, men han är inte övertygad av argumentet.

– Klimatkortet är bra att dra gentemot politiker, men när det kommer till kritan måste man följa pengarna. Vem tjänar på det här? Och vem kommer att ta notan om det fallerar?

Läs även: Det gröna stålet: en bubbla redo att spricka?

Läs även: Högt pris för grön omställning