Skoluniform – egalitär eller elitistisk?

"När jag var yngre kändes skoluniformen som ännu en knäpp vuxenregel att lyda. Nu inser jag hur skönt det varit att aldrig behöva ha koll på vilket mode som gäller, och att jag sluppit bli bedömd hela tiden."

Ava Shaw är 16 år och reflekterar över sitt långa skolliv i uniform. Sedan hon var 5 år och började förskolan har hon varje morgon vetat vilka kläder hon ska ta på sig. Nu när hon börjat de sista två åren i gymnasiet, som kallas sixth form i Storbritannien, får hon, liksom många andra i hennes ålder, välja fritt. Fast den totala frihet svenska ungdomar tar för given är det inte fråga om.

– Det finns en klädkod ändå förstås. Vi får inte ha stora örhängen, visa magen eller ha trasiga jeans, säger hon. 

Ava Shaw går på en privat flickskola i sydväst­ra London, där uniformen består av en grå ullkavaj med skolans logotyp på bröstet, en skotskrutig kjol, vit skjorta, strumpbyxor och svarta skor. Om man vill får man ha byxor, men det är bara enstaka flickor som väljer det. Tvärtom vill de flesta visa så mycket av benen de kan och rullar upp kjolen så högt i midjan som det går utan att lärarna säger till.

Avas mamma Alison Shaw skrattar, för så höll hon också på när hon var ung, men uniformen som koncept gillade hon både då ­och nu.

– Det sparar så mycket tid och bråk att klädvalet aldrig ifrågasätts. Skönt för barnen och skönt för föräldrarna. Den stora vinsten är ändå att det jämnar ut statusen mellan eleverna. Kanske spelar det mindre roll på privatskolor som Avas, men i den statliga skola jag själv gick i, som låg i ett utsatt område, gjorde det att ingen kände sig fel eller fattigt klädd.  

Inte långt från familjen Shaws hus ­ligger statliga Barnes Primary School där Sue Jepson är rektor. Hon håller med om de sociala fördelarna med uniform:

– Det ger en fin känsla av tillhörighet när alla har likadana kläder. Vår skola ligger i ett välmående område men det finns en minoritet som har det väldigt dåligt ställt. I uniform kan man inte särskilja dem och det tar bort sociala barriärer mellan barnen.

Höstterminen har inte dragit igång än när Fokus är på besök och endast lärare som har studiedag syns i korridorerna, men överallt på väggarna finns foton på elever som klättrar, dansar och läser böcker iklädda röda collegetröjor, vita skjortor och grå kjol eller byxor. Landets skolor är inte bundna enligt lag att införa uniform men brittiska utbildnings­departementet upprepar ofta att unison klädsel fostrar en bra miljö för lärande, stärker en skolas etos och sätter en "lämplig ton". Det har bidragit till att 90 procent av elever i ­Storbritannien har uniform.

I typfallet består den av ett antal "synliga" plagg och prylar med skolans logotyp eller särskilda färg och mönster – kavajer, slipsar, väskor, tröjor och idrottskläder – som föräldrarna måste köpa från den leverantör skolan träffat avtal med. Kompletterande plagg som skjortor, byxor och skor ska eleverna bära i den färg som skolan instruerar på sin uniformslista, men de får köpas var som helst, vilket innebär på de stora varuhusens uniformsavdelningar. 

– En ny lag säger att vi måste kunna rättfärdiga alla delar av uniformen som är specialdesignade för Barnes Primary, alltså de plagg som inte kan köpas på ­varuhus. ­När vi såg över vår policy nyligen tog vi bort en idrottsväska som inte kändes värd den extra kostnaden för föräldrarna, säger Sue Jepson.

Prismedvetenheten gör att föräldrar till barn i statliga skolor kommer undan relativt billigt för en garderob som håller barnen klädda 195 dagar om året. En undersökning från The Schoolwear Association uppger att genomsnittspriset för de skolspecifika plaggen är 1 150 kronor när eleverna börjar secondary school vid 11 års ­ålder. Därefter kostar det i genomsnitt 450 kronor per år att byta upp sig till större storlekar och ersätta det som gått ­sönder. Prisnivån på varuhusplagg hålls också låg. Landets största distributör, Marks & Spencer, säljer ett trepack skjortor för 125 kronor och slitstarka byxor i olika färger och modeller för runt 100-lappen, som alla sägs klara arv-till-småsyskon-testet.

– Enligt lag måste alla skolor också org­anisera försäljning av andrahandsplagg. Dessutom kan vi hjälpa barn som verkligen har det svårt genom att sticka till dem plagg ur återvinnings-lådan utan att det märks, säger rektor Sue Jepson, som inte tycker att uniformsfrågor tar upp mycket av hennes tid som skolledare.

– Det händer att en och annan klagar på leveranstiden men uniformen är verkligen inget stort samtalsämne vare sig för föräldrar eller lärare, säger Jepson.

Efter lite funderande är den enda nackdel hon kan komma på att det kan vara svårt att hitta plagg som tappats bort i ­högar av likadana tröjor och gympashorts. 

– Därför tjatar vi om att använda namnlappar. Gör man det så får man alltid tillbaka sina grejer. 

Enligt  Sue Jepson är könsstereo­typa uniformer inte heller något problem: ­Pojkar kan ha kjol om de vill och flickorna byxor. 

Att likadana kläder skulle minska mobbning ­­är ett vanligt argument för skol­uniform, men det saknas övertygande ­vetenskapliga belägg – även för påståendet att elevers uppförande och akademiska resultat förbättras av uniform. Ett viktigt skäl för bristen på bevis åt ena eller andra hållet är mätsvårigheter: införande av uniform ingår ofta som del i mer omfattande förbättringsprogram, vilket gör det svårt att särskilja uniformseffekten från andra variabler. 

Däremot finns enkäter där elever, lära­re och föräldrar säger sig uppleva sådana mönster. I en undersökning av Princess ­Diana Award och Trutex uppger nio av tio lärare att skoluniformer minskar mobbni­ngen, medan två tredjedelar av föräldrarna säger att det skapar en jämnare social spelplan. Av eleverna anser knappt hälften att det minskar mobbningen och drygt en tredjedel av tillfrågade 15-åringar säger att de skulle känna sig "oroliga" om uniformen togs bort.

Karen som är mamma till två tonåringar och medlem i en skolstyrelse, tror att det alltid finns sätt för mobbare att vaska fram offer, och att det ingår i ett oundvikligt ­socialt spel att barn hittar vägar att utmärka sig som coola eller rebelliska, oavsett uniform.

– Men det gör ju stor skillnad att pengar inte är en faktor. När mina barn och deras kompisar hetsar över hur kragen ska ­stå eller­ hur långt över skorna byxorna hänger sker det ju på lika villkor, säger hon. 

Liksom Ava tillhör Karens son och dotter de runt tio procent brittiska elever som går i privatskola där inte samma prispress råder som i den statliga sektorn. Utöver basklädsel ingår ofta specialdesignade ­ytterkläder och accessoarer som ullkappor, hattar, handdukar och läderväskor. Plus multipla idrottsuniformer som skiljer sig åt för simning, cricket, ­tennis, lacrosse, rodd och andra sporter. Utöver skolavgifter på runt 250 000 kronor per läsår för dagskola (runt det dubbla för internat) tillkommer minst 5 000 kronor per år för uniformen, vissa av dem med Harrods som anvisad inköpsplats.

Karens son James var åtta år när han började på en internatskola som ligger några timmar hemifrån. Han var elva när han kom in på Harrow, en pojkskola som ofta nämns i samma andetag som välbekanta Eton ­College i Windsor. 

– Den första uniformsinhandlingen var osannolikt dyr, flera tusen pund. Förutom kavajer, byxor, skor och frack med väst och hatt för formella samlingar så var det obligatoriskt att skicka med tio skjortor, olika väskor, fyra handdukar och en massa annat, berättar Karen. 

Liksom många anrika internatskolor hoppar Harrow inte på nya modetrender i första taget. Karen berättar att slipsen som bärs dagligen (för övrigt ett vanligt inslag även i statliga skoluniformer för såväl pojkar som flickor) är helt svart. Det är en tradition som lever kvar sedan drottning Victoria dog år 1901 och skolans elever klädde sig i sorgdräkt. Som man inte lagt av sig sedan dess. 

– Sånt kan man himla med ögonen åt, men när flickorna i min dotters skola blev tillsagda att de störde de manliga lärarna om kjolen var för kort, kändes det reaktionärt på riktigt och fick mycket kritik, säger Karen som sammanlagt tycker att skoluniformer är bra och "inte är något ur Harry Potter utan bara praktiskt och bekvämt". 

På Westminster School, som grundades år 1560 och tillhör de absoluta elitskolorna, avstår man från frack och hatt. Uniformen har en mer diskret profil. I stället för regelrätt uniform gäller här klädkod: omärkt mörk kavaj, byxor, skjorta och slips. Det är inte bara ett uttryck för en lågmäld smakriktning utan fungerar också som socialt skydd. 

– Skolan ligger mitt i centrala London och vi vill inte synas i mängden. Gör vi det för­­­söker langare sälja droger till oss eftersom de vet att vi har pengar. Eller så blir vi rånade på våra telefoner, säger en kvinnlig elev på skolan.

Hennes oro för att sticka ut sätter fingret på ett generellt problem med uniform: Den likformighet som fungerar som ett socialt skydd inom skolans murar vänds till segregation mellan grupper när eleverna rör sig på gator och i lokaltrafik. 

Alison Shaw, Avas mamma, säger att det alltid varit ett problem, på landsbygden och i storstan.

– Om fel uniform hamnade på fel buss så var det inte ovanligt att bli nedslagen på min tid. Och nu verkar det gå lika tufft till på fredagseftermiddagarna, när ungdomar samlas i parken i vår stadsdel. Man kan ju direkt avgöra vilken tribe någon tillhör. 

Uniform, klädkod eller fritt val – alla system har sina utmaningar. I motsats till i Sverige prioriterar britterna praktiska överväganden, kostnad och känslan av grupptillhörighet över individens fria val. 

– Det är solklart att skoluniform begr­änsar barnens möjligheter att uttrycka sin personlighet genom kläderna. Det är synd men samtidigt undrar man hur många sjuåringar som verkligen har behov av det. För mig råder det ingen tvekan om att fördelarna med uniform överväger, särskilt om tonåringar som närmar sig universitetet ges mer frihet, säger Alison Shaw. 

David är rektor för ett college i en engelsk kuststad med stora sociala problem. ­I hans skola finns varken uniform eller ­officiell klädkod. Ändå är synen på klädernas roll annorlunda än i Sverige. 

– Om det är någon som ser opassande ­ut tar jag ett snack med dem. Det är ju skolans roll att förbereda ungdomarna för ­livet. Jag brukar säga att utbildning är som vilket jobb som helst, och det är väl naturligt att man visar respekt för andras förväntningar på sin arbetsplats, säger han.

***

Toppbild: Elever vid den brittiska skolan Eton.

Läs även: Är det så synd om de begåvade barnen?

Läs även: Betygssystemet slår ut de svagaste