Stenbecks stjärnfall

Få svenska företag och personer symboliserar omvälvningarna runt millennieskiftet lika mycket som Kinnevik och dess huvudägare och styrelseordförande Jan Stenbeck. Kinnevik grundades på 1930-talet av Jan Stenbecks far Hugo Sr tillsammans med familjerna Klingspor och von Horn och hade över tid vuxit fram som en stor ägare inom de traditionella svenska industrigrenarna skog och stål. I portföljen fanns i början av åttiotalet bland annat det helägda skogsbolaget Korsnäs och stort ägande i stål- och verkstadsindustrierna Sandvik och Fagersta.  

Med det okonventionella och kontroversiella greppet att låta Kinneviks portföljbolag Fagersta köpa upp Kinnevik i ett så kallat omvänt förvärv, kunde Jan Stenbeck 1983 manövrera ut sina syskon och få röstmässig kontroll over bolaget. Därefter påbörjades en snabb förvandling av investmentbolagets inriktning. De delägda bolagen såldes och kassaflödet från Korsnäs användes för att bygga upp dotterbolag inom media och mobiltelefoni. Med det framgångsrika byggandet av bolag som TV3 - som blev grundplåten till mediakoncernen MTG - och Comviq (sedemera Tele 2 och Millicom) blev Kinnevik och Jan Stenbeck den svenska symbolen för den österrikisk- amerikanske ekonomen Joseph Schumpeters klassiska begrepp ”kreativ förstörelse”. Satsningarna på nya branscher fortsatte efter Jan Stenbecks bortgång där investeringen i den tyska e-handelsutvecklaren Rocket Internet och framför allt dess portföljbolag Zalando är den mest omskrivna och framgångsrika.  

Men med vårens försäljning av aktieinnehavet i intressebolaget Tele2 till det franska telekombolaget Illiad NJJ, så har banden till ”det gamla nya Kinnevik” kapats. Tidigare delade Kinnevik ut innehaven i Millicom och Zalando till sina aktieägare. Kinnevik har därmed under sin VD Georgi Ganev, som tillträdde 2018, helt förvandlats till en renodlad riskkapitalinvesterare.  Det var en inriktning som firade en kort triumf under åren 2020 till sommaren 2021 aktiekursen mer än tredubblades. Men efter de senaste årens räntehöjningar och en mer krass syn på nystartade företags möjligheter att nå långsiktig lönsamhet så har det skett en radikal omvärdering. Kinneviks aktie har rasat med 80 procent sedan toppen för tre år sedan. 

Och förtroendet för företagets och ledningens förmåga att skapa nya värden är mycket lågt. Börsen värderar bolaget till drygt 22 miljarder kronor, medan det redovisade substansvärdet uppgår till knappt 40 miljarder kronor. Den så kallade substansrabatten uppgår således till över 40 procent. Det är den klart största rabatten av alla investmentbolag som är noterade på Stockholmsbörsen. Man ska då också beakta att Kinnevik har en nettokassa på knappt 13 miljarder kronor. Värderar man kassan fullt ut så blir det implicita värdet på bolagets aktieportfölj – som främst består av onoterade innehav och som Kinnevik vid halvårsskiftet ansåg ha ett värde på 27 miljarder – drygt 11 miljarder kronor. Kinneviks har investerat totalt 31 miljarder kronor i denna portfölj. 

Börsen anser uppenbarligen att Kinnevik numera ägnar sig åt massiv kapitalförstörelse. Och det finns en del fog för denna syn. Några rejäla snedsteg i denna portfölj reser frågetecken om bolaget har disciplin nog att klippa av den kapitalmässiga navelsträngen i bolag som inte förmår lyfta. I det börsnoterade näthandelsföretaget Global Fashion Group har Kinnevik investerat 6,3 miljarder kronor, men värdet av innehavet är nu nere i 170 miljoner kronor. Ett annat fiasko är matdistributören Oda/Mathem där Kinnevik har pumpat in 3,6 miljarder kronor, men som nu är värt 198 miljoner kronor. Det senare värdet motsvarar då till det kapital som Kinnevik investerade i våras i samband med att de båda bolagen gick samman. Den närmare 3,5 miljarder som Kinnevik hade pumpat in tidigare är alltså i praktiken bortblåsta. Detta är också de portföljbolag där Kinnevik har störst ägarandel med 36 respektive 23 procent av kapitalet och därmed störst inflytande. 

Mycket av den senaste tidens mindre smickrande uppmärksamhet runt Kinnevik har riktats mot kopplingarna mellan Kinnevik och riskkapitalisten Harald Mix investeringar i bolag som ska driva den så kallade gröna omställningen. Kinnevik har under 2022 och 2023 investerat totalt 1,5 miljarder kronor i vätgasstålföretaget H2 Green Steel och värmepumpstillverkaren Aira där Harald Mix bolag Vargas är den drivande ägaren. Harald Mix är styrelseledamot i Kinnevik och hans styrelsekollega där, Susanna Campbell, är rådgivare åt Vargas och sitter i H2 Green Steels styrelse (liksom även i styrelsen för Vargas mest omskrivna bolag, batteritillverkaren Northvolt).

Northvolt har drabbats av stora interna problem i fabriken i Skellefteå, samtidigt som marknaden för elbilsbatterier har gått från snabb tillväxt till stor överkapacitet. Northvolt behöver högst sannolikt mer kapital. Vargas har samtidigt haft problem med ett annat portföljbolag, batterisystemföretaget Polarium, samtidigt som värmepumpsbranschen också dras med överkapacitet och en stagnerande marknadstillväxt. 

Att Kinneviks ordförande James Anderson vid årsskiftet sade till DI att han var ”förbryllad” över att Kinnevik inte investerat i Northvolt har också väckt en del frågetecken. Anderson är partner på den skotska kapitalförvaltaren Baillie Gifford, som under de heta åren 2021 0ch 2022 klev fram som den kapitalmässigt största enskilda ägaren i Kinnevik med knappt 11 procent av kapitalet. Anderson har som förvaltare på investeringsbolaget Scottish Mortgage Trust byggt ett rykte som en framgångsrik tillväxtinvesterare med tidiga investeringar i Tesla,  Facebook och Amazon. Scottish Mortgage Trust har just investerat i Northvolt, men har liksom Kinnevik fått se sin aktiekurs rasa sedan toppen 2021 och handlas med en växande rabatt.  

Baille Gifford sålde emellertid halva sitt innehav i Kinnevik i juni år. Till det ska läggas att Kinneviks styrelseledamot Charlotte Strömgren, som har suttit i styrelsen sedan 2018, nyligen hoppade av sitt uppdrag utan motivering. Så förtroendet för Kinnevik är lågt. VD Georgi Ganev har mycket att bevisa för att övertyga omvärlden om att bolaget kan bli ”Europas ledande tillväxtinvesterare”. Aktiekursen är på samma nivå som för mer än 15 år sedan.  

Cristina Stenbeck, som fick ta ansvaret över familjeimperiet när hennes far Jan hastigt avled 2002, har sedan länge tagit sin hand från Kinnevik. Hon återinträdde visserligen i valberedningen i våras, men lämnade styrelsen 2019. Familjen Stenbeck kontrollerar, via stiftelser, knappt 8 procent av kapitalet i Kinnevik, och 37 procent av rösterna. 

Det verkar inte vara lätt att vara en framgångsrik företagsbyggare över tid. Av de gamla Kinnevik-bolagen är det egentligen bara telekombolagen Tele2 och Millicom som fortfarande har livskraft. Men de är sedan länge förvandlade till statiska oligopolförvaltare, utan egen lyft- eller lyskraft. 

Den kontrafaktiska betraktaren kan fundera över vad Kinnevik hade i dag varit om bolaget i stället hade haft kvar kontrollen över och utvecklat innehaven i Sandvik och Fagersta, som bland annat ägde hårdmetallsföretaget Seco Tools och gruvutrustningstillverkaren Secoroc, som nu är en del av Atlas Copcos avknoppade framgångssaga Epiroc. Lägg därtill Korsnäs stora skogsinnehav, som motsvarade hälften av vad Holmen äger i dag. Det sågs för 20 år sedan av Jan Stenbäck som en lågavkastande kapitalförstörare. I dag skulle det skogsinnehavet vara mer värt än hela Kinnevik. Tiderna förändras. Eller så gör de inte det.    

***

Läs även: I skogens mörker

Läs även: Barnafödanet i världen måste begränsas