Stora Ensos industribyggande – ett fiasko

Den som vill få en praktiskt inblick i nationalekonomen Joseph Schumpeters begrepp ”creative destruction” kan med fördel studera svensk skogsindustri, och då framför allt den forna jätten Stora Enso. Bolaget ägnade decennier åt att söka sig bort från beroendet av sina realtillgångar, skog och kraft, för att i stället ”öka förädlingsvärdet” och ”komma närmare slutkunderna” som det heter på företagslingo. I efterhand kan konstateras att det har varit helt fel väg att gå.  

Värdeskapandet i den svenska skogsindustrin har de senaste decennierna varit i stort sett helt koncentrerat till stigande priser på just realtillgångarna, och då framför allt själva skogen. Vattenkraftstillgångarna som skogsjättarna Stora, SCA och även Korsnäs ägde, såldes för flera år sedan för att finansiera förvärv av andra verksamheter. Enda undantaget är Holmen, som med sin konservative och alltid försiktige huvudägare Fredrik Lundberg har behållit de vattenkraftverk man hade.  

Det är stigande priser på skogstillgångarna parat med en kollaps för flera av de industriella satsningarna som är huvudförklaringen till att Stora Ensos aktie har stått och stampat medan branschkollegorna Holmen och SCA har seglat iväg uppåt. Den som ägde en Stora Enso-aktie för 100 kronor för 20 år sedan har blivit 5 kronor rikare, medan Fredrik Lundbergs många hundralappar i Holmen nu har vuxit till 250 kronor styck. SCA har utklassat hela bunten där hundralappen från 2005 nu är värd över 600 kronor. Och det är i praktiken skogens värdeutveckling som har stått för hela skillnaden i avkastning mellan bolaget.  

Den saken framgår om man tar en titt på bolagens balansräkningar. SCAs:s skogsinnehav svarar för nästan 75 procent av hela balansomslutningen och drygt 60 procent av resultatet under de senaste nio månaderna. I Holmen är motsvarande siffror 70 respektive 50 procent. För Stora Ensos del utgör skogstillgångarna 46 procent av de samlade tillgångarna, medan resultatet från skogen svarade för hela 82 procent av resultatet under perioden. Stora Ensos industribyggande har alltså varit ett veritabelt fiasko. 

Stora Enso har visserligen inte varit ensamma om ambitionen att bygga ”marknadsledande strukturer inom utvalda produktområden” som det brukar heta i strategidokument och årsredovisningar. Det var hela branschens motto från 1980-talets inledning fram till för 10-15 år sedan. Och i stort sett alla har misslyckats. Ett av få undantag är SCA som byggde upp en marknadsledande position för hygienpapper i Europa, vilken knoppades av till aktieägarna 2017 som bolaget Essity.  

Men inget bolag var så ambitiöst i sitt strategiska omställningsarbete som Stora Enso. Startpunkten för den finansiella förbränningsresan var det ärevördiga Stora Kopparbergs Bergslags Aktiebolag som brukar skryta med att det är ett av världens äldsta bolag, grundat på 1200-talet. Sedan 1920-talet var Stora Kopparberg ett av kärnföretagen i Wallenbergsfären. Skogsindustrin sågs länge som tämligen lönsam bisyssla till den under efterkrigstiden mycket lönsamma stål- och gruvverksamheten.  Men en satsning i kanadensiska Nova Scotia som påbörjades på sextiotalet blev inte lyckosam och det sägs att Stora Kopparbergs styrelseordförande Jacob Wallenberg (den äldre) skällde ut den dåvarande disponenten på en bolagsstämma så att denne till sist började gråta. 

Men det gamla bruksföretaget vingklipptes under stålkrisen på sjuttiotalet som innebar att banden till bolagets dominerande gruv- och stålverksrörelse kapades. En del gick upp i SSAB och andra delar såldes eller lades ned. Kvar i ”Stora” var omfattande skogsinnehav i framför allt Dalarna, skogsindustrier i form av ett pappersbruk i Kvarnsveden, ett massabruk plus ett sågverk i Skutskär, ytterligare ett par sågverk samt den udda fågeln, bruket i Nova Scotia.  

Det var då idén om att bygga en skogsindustriell jätte av Stora växte fram. Bolaget blev tillsammans med SCA och Modo (i dag Holmen) drivande i att konsolidera den svenska skogsbranschen. Stora köpte upp andra Wallenbergföretag som Bergvik och Ala, Papyrus och sedan även den värmländska stoltheten Billerud, där Anders Wall hade varit huvudägare. I hastigheten köptes även konglomeratet Swedish Match upp, vilket var ett industriellt snedsteg och alla de verksamheterna avyttrades. 

Med köpen hade Stora blivit Sveriges största privata skogsägare, en av de största privata vattenkraftsägarna samt delägare i Oskarshamns kärnkraftverk. Bolaget var också Europas största tidningspappersproducent och ledande inom förpackningsmaterial. Ett stort kliv för att bli en internationell storaktör togs genom förvärv av tyska Feldmühle. Därefter följde fusionen med finska Enso 1998 (och namnändringen till Stora Enso) samt det fatala förvärvet av amerikanska Consolidated Papers år 2000. Här bildades världens största tryckpapperskoncern, just som den globala tryckpappersmarknaden påbörjade sin kollaps till följd av internets genombrott. Köpet av Consolidated utsågs för övrigt av tidningen Affärsvärlden 2006 till Sveriges genom tiderna sämsta utlandsförvärv (även om rekordet bara stod sig några år fram till dess statliga Vattenfall köpte holländska Nuon). För att finansiera dessa äventyr sålde Stora sina krafttillgångar till finländska Fortum. Och skogstillgångarna fördes över till intressebolaget Bergvik Skog, för att frigöra kapital. 

Därefter har det varit en mer eller mindre oordnad reträtt med nedläggningar av de mest olönsamma delarna. Kvar i dag är en spretig koncern med en dålig lönsamhet, bortsett från skogen och i viss mån massabruken. Det vill säga just de verksamheter som på åttiotalet ansågs vara hopplöst passé. Undantaget är kartongbruken som har goda marknadspositioner, understödda av e-handelns ständigt stigande efterfrågan på förpackningar.  

Men för det företag som en gång var både Dalarnas och Sveriges stolthet så kan man med Gustaf Frödings ord i dag konstatera ”det är tomt, det är bränt, det är härjat och kalt”. 

***

Läs även: Ingen ände syns på lågkonjukturen

Läs även: Sernekes konkurs var väntad