Storbritannien – hopplöshetens hemvist

”Vi är här för att ni var där.” Frasen följde mig genom den engelska staden Bradford sommaren 2001, där fler än 200 poliser hade skadats och affärer stuckits i brand i de mest omfattande brittiska kravallerna på tjugo år. Det kändes nu som att vandra genom en spökstad, skräpig och illasinnad; ”en stad i skräckens grepp” som det snart skulle stå i en officiell rapport: The Bradford race review. 

I den beskrevs hur asiatiska gäng betedde sig som om de stod över lagen, men framför allt talades det om ökande segregation och intolerans. Bradford utgjorde ”den största utmaningen för rasrelationerna i Storbritannien”.

Staden var då redan en symbol för hur botten gått ur de gamla industristäderna öster om Liverpool och Manchester i norra England, med arbetslöshet, etniska spänningar och utbredd hopplöshet. Det var också här som en uppjagad folkmassa satte eld på Salman Rushdies roman ”Satansverserna” när den gavs ut 1988.

Vi är här för att ni var där; så kunde kolonialismen och invandringen från samväldesländerna sammanfattas. 

Bhikhu Parekh var professor emeritus i politisk teori vid universitetet i Hull när han vid millennieskiftet fick ge namn åt den inflytelserika skriften The Parekh Report: The future of multi-ethnic Britain. En rad forskare och debattörer kom här till tals. För Bhikhu Parekh var det uppenbart att en västerländsk världsbild begränsade synfältet och att ingen tradition eller kultur borde anses bättre än andra. Han såg framför sig en nation som var ett konglomerat av småsamhällen, ”a community of communities”.

Just den visionen kritiserades av några av rapportens skribenter, som menade att sådan multikulturalism var en önskedröm som bara skulle skapa motsättningar och cementera separatism och segregation. Dessutom gav den på kolonialt manér orimlig makt åt självutnämnda ”community leaders” med inskränkt syn på kvinnor och på andra ”communities” än den egna. 

Ligisternas framfart i Southport och flera andra städer de senaste veckorna – de värsta upploppen sedan 2011 – möttes av förutsägbara reaktioner. Det var också nödvändigt att som Keir Starmer slå fast att våldsverkarna skulle gripas och dömas. Men svenska mediers försök att frammana ett nynazistiskt spöke kändes som en trött repetition av sådant de sagt i decennier.

Att det finns rasistiska busar i Storbritannien är känt sedan gammalt, men det mesta tyder på att de har mindre stöd i dag än när de gav sig på pakistanska invandrare under 1970-talet då National Front ett tag var landets fjärde största parti. Den antirasistiska mobilisering som ägde rum den gången, med marscher och rockfestivaler, har inte heller upprepats med den sortens febriga nödvändighet som jag upplevde i London på den tiden.

Bara tio år efter hippiesommaren 1967, med ”Sgt. Pepper” och ”All you need is love”, drog huliganer genom håglösa socialtjänstkvarter medan skuggorna svepte in från inbördeskrigets Nordirland. Sedan hände saker slag i slag. 

”Upploppen som spreds genom brittiska städer sommaren 1981 chockerade nationen och omvärlden. Aldrig tidigare skådade bilder av poliser i välkända hjälmar hopkrupna bakom främmande kravallsköldar, upplysta av elden från brinnande byggnader, sändes dagligen rakt in i vardagsrum jorden runt.” 

Så inleds Martin Kettles och Lucy Hodges bok ”Uprising!” från 1982.

Förtroendet mellan polisen och svarta ungdomar var på nollpunkten och en incident med några polismän som försökte hjälpa en knivhuggen yngling blev den tändande gnistan i Londonstadsdelen Brixton. Brandbomber kastades och ambulanserna körde i skytteltrafik. Lokala butiksägare såg sin försörjning gå upp i rök. Misären var utbredd, fler än 12 000 lägenheter i området utdömda. Den långa Railton Road påminde om en krigszon med trasiga nätstängsel, hålögda fastigheter och rader av sysslolösa unga män.

Samma år brann tretton svarta ungdomar inne under en fest i ett bostadshus vid New Cross Road i sydöstra London. Precis som i Southport nu i sommar började rykten omedelbart cirkulera. Rasister påstods ha kastat in någonting brännbart. Polisen och medierna anklagades för att dölja sanningen. Minst 10 000 personer marscherade till tidningsgatan Fleet Street, där skyltfönster krossades och butiker plundrades. Ingen av de utredningar som gjordes kunde dock fastställa brandens orsaker. 

Storbritannien kan verka så omodernt, med sina dragiga hus och övergivna arbetare i det land som uppfann industrialismen. 1960-talets Swinging London och 1990-talets Cool Britannia var i många stycken kulturellt smink på ett samhälle som inte alls levde upp till den nya tidens krav. Tendensen är så gammal att den blivit historia: kapital och politisk makt samlas i sydöstra England, stagnation och nostalgi har blivit kvar på andra håll. 

En huvuduppgift för varje regering är att se till att medborgarna känner sig trygga. Många britter, såväl infödda som invandrade, anser att varken Tories eller Labour har lyckats med detta. De lever i en vardag som påminner mer om Charles Dickens än om Elon Musk. Brexit blev i mångt och mycket en omröstning om invandringen och maktlösheten.

Det vore fel att påstå att upplevelsen av diskriminering har förflyttat sig från en svart minoritet till en vit majoritet, men förmodligen träffar man ganska rätt om man beskriver stora delar av Storbritanniens befolkning som försatt på defensiven, skyddslös, inte sällan baktalad i politik och medier. Miljontals britter anser sig övergivna av dem som bestämmer.

Ibland växer samhällets klyftor till raviner, ibland har de funnits där så länge att omgivningen varken ser dem eller reflekterar över dem om inte polisen angrips eller bussar sätts i brand. Journalistiken bor oftast i en annan del av staden och löper risken att komma farande med sitt utifrånspråk, som tycker synd om dem som berättaren innerst inne är rädd för. Man romantiserar dem man fattar sympati för, odlar sin förkärlek för abstrakta kollektiv som inte förmår se individens ansvar.

Hösten 2000 gick jag runt i bostadskomplexet Aylesbury söder om Themsen, ett prefabricerat 1960-talsbygge, tio våningar högt och flera kvarter långt, som med sin rykande asbest och sina svajiga golv snart skulle rivas. Tusentals människor var berörda, många unga, bidragsberoende, från etniska minoriteter.

Men snart 25 år senare står delar av kvarteret kvar, som ett snigellångsamt ombyggnadsprojekt.  

Det är brittisk diskbänksrealism i nutida tappning. Från en av balkongerna högst upp kunde man skymta floden. Han som bodde där då, en man med en afrikansk karta i rastafärger på mössan, hoppades på förändring: ”Livet måste moderniseras. Men har vi demokrati? Var då? Ser du den?”

Kanske faller skräpkulisserna en dag. Då kan otaliga berättelser uppenbaras, de flesta dock utan någonstans att ta vägen. Ur sådan mylla kommer sannolikt ny vrede, kanske även nya upplopp. 

***

Läs även: Brittiska "patrioter" sätter sitt land i brand

Läs även: Starmers stora möjlighet