Svenska forskare: »Pedofili kan vara medfödd diagnos« – teorin får kritik

Coronapandemin ger – med sin kombination av vuxna fjättrade i hemkarantän och barn som sköter sin skolgång digitalt – en perfekt arena för förövare av sexuella övergrepp mot barn. Detta enligt Christoffer Rahm, forskare vid institutionen för klinisk neurovetenskap vid Karolinska institutet (KI) och cheföverläkare i psykiatri vid Psykiatri Södra, Stockholm.

Mycket tyder på att sexuella övergrepp mot barn ökat globalt, framhåller han. NCMEC, ett center i USA för försvunna barn, fick i mars i år in en dubblering av antalet bilder (över två miljoner) med övergrepp på barn, jämfört med samma period i fjol. Bilder som hittats på exempelvis sociala medier och lämnats till centret.

Även inom ett KI-projekt där forskare studerar chatforum på darknet, där ­förövare delar bilder, ser man ett ökat antal inloggade; från omkring 100–150 till 300–400. I dessa forum chattar forskarna med förövarna; erbjuder dem terapi för att få dem att sluta begå övergrepp.

– Många vill ha hjälp, de vill själva inte vara på dessa forum, berättar Christoffer Rahm.

Barn som utsätts i det material som delas på nätet är i snitt omkring 6 år, uppger han, och det handlar om allt grövre övergrepp med penetrering och sadism. Av förövarna är över 90 procent män, och de flesta som utsätts är flickor.

För att motverka denna typ av övergrepp har kemisk kastrering av personer med diagnosen pedofili testats i en svensk studie på Karolinska institutet, med hjälp av ett läkemedel som i vanliga fall används för prostatacancerpatienter.

Det läkemedel som prövats (degarelix) injiceras var tredje månad och hämmar hjärnans signaler till kroppen att producera testosteron.

Till studien, nyligen publicerad i den vetenskapliga tidskriften Jama Psychiatry, rekryterades 52 män i olika delar av Sverige. De hade själva oroats över sin sexuella dragning till barn och därför kontaktat Preventell, en nationell hjälplinje knuten till Karolinska universitetssjukhuset. Männen lottades till behandling med antingen läkemedlet, eller en verkningslös placebosubstans, och varken deltagare eller forskare visste vem som fått vad förrän studien var över. Efter ett par veckor visade sig läkemedlet dämpa både sexuell lust och sexuell attraktion till barn, och flera av deltagarna sa sig känna ett inre lugn.

I Sverige kan personer som bedöms löpa låg risk för att begå övergrepp mot barn få KBT eller antidepressiva läkemedel, som har minskad sexualdrift som biverkning. Högriskindivider har hittills i stället erbjudits antiandrogena läkemedel, liknande dem som KI nu har testat, och inom kriminalvården har ett KBT-baserat program för pedofila förövare nyligen dragit i gång.

Redan nu används också degarelix vid Karolinska universitetssjukhuset, i syfte att förebygga sexuella övergrepp mot barn.

Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU) har däremot inte utvärderat läkemedlet för detta syfte, men har i en tidigare rapport konstaterat att inget vetenskapligt stöd finns för att testosterondämpande läkemedel har avgörande betydelse för att minska återfallsrisken.

»Vi vet inte alltid vilka motiv som ligger bakom ett sexuellt övergreppsbeteende mot barn. Flera olika drivkrafter kan troligen förekomma samtidigt; och om övergrepp främst sker utifrån tvångsmässighet, stark aggressivitet eller andra icke-sexuella motiv kan behandlingen vara verkningslös«, skriver SBU, som även framhåller biverkningar som benskörhet och diabetes.

Många med diagnosen pedofili behöver dock bara ta läkemedlet periodvis, enligt Christoffer Rahm.

– Risken att begå övergrepp – och det är den man vill behandla – kan vara stor i perioder då personen har en depression, genomgår en livskris, eller har barn nära intill sig.

Kommer man med läkemedel åt problemets rot?

– Jag hoppas att vi inte bidrar till skyttegravskriget mellan pillertrillare och den mer humanistiska samtalstraditionen. Även om grundorsaken verkar vara neurobiologisk, behöver lösningen inte bara vara läkemedel; det bör rekommenderas i ett paket tillsammans med andra psykosociala åtgärder.

Är det inte förenklat att endast koppla pedofili till sexualitet och testosteron? Kan det inte handla om frustration, maktbegär eller rent av skräck inför jämnåriga vuxnas sexualitet?

– Det är relevanta frågor. Av dem som döms för sexuella övergrepp mot barn har nämligen bara omkring hälften pedofil störning i klinisk bemärkelse. Pedofili är heller inte synonymt med sexuella övergrepp mot barn.

Bilden av att en pedofil förövare oftast själv har blivit utsatt för sexuella övergrepp som barn är också en myt, enligt Christoffer Rahm, även om det i enstaka fall kan ha ett samband.

Studier visar att en lika hög andel friska personer som personer med pedofil störning har varit utsatta för sexuella övergrepp som barn.

I snitt hinner det gå så lång tid som 20 år innan personer som förstått att de attraheras sexuellt av barn tar steget till att söka hjälp.

– De upptäcker det ofta i övre tonåren, då andra upptäcker sin sexualitet. Men vi tror att en stor andel har med sig diagnosen från mycket tidigare år, kanske redan före födseln.

I en pågående studie vid KI har forskarna gjort en hjärnavbildning på personer med diagnosen pedofili och – utifrån hjärnsignaturer kopplade till en tidpunkt då hjärnans nervsystem anlades – sett indikationer som talar för att diagnosen pedofili är medfödd. Inga färdiga, publicerade forskningsresultat för detta finns dock ännu.

Skulle en sådan slutsats i så fall inte riskera att döma ut någon som förutbestämd förövare? Eller att genom biologisk förklaringsmodell frånta förövaren ansvar för övergrepp?

– Det behöver inte vara så. Att se problemens bakgrund kan ge en större förståelse, och möjlighet till förebyggande hjälp. Samtidigt får vi aldrig sluta fördöma övergrepp eller förringa skuld och ansvar hos förövaren, säger Christoffer Rahm.

Men antydan om medfödd pedofili möter kritik. Visst, pedofili skulle i likhet med exempelvis bipolaritet i vissa fall kunna vara medfött, resonerar psykoterapeuten Börje Svensson, som inför sin bok »De mest hatade« träffade pedofiler, varav vissa påstod sig ha diagnosen från födseln. Andra berättade däremot att de inte haft dragning till barn från början; att den i stället uppkommit till följd av mobbning och utanförskap.

– De kanske kände i början av puberteten att det bara var 8–10-åringar som re­spekterade dem, att de därför föredrog de yngre barnens sällskap. Då tycks det ha muterats så att de även fått sexuella känslor för barn.

Och även om man kunde se en hjärnsignatur som antyder pedofili, vet man ju inte om den säkert är kopplad till diagnosen, resonerar Börje Svensson.

Säger denna forskning något om vår tid? Att det neurobiologiska perspektivet i allt högre grad vunnit mark?

– Ja. Hjärnforskningen har klivit fram väldigt mycket även inom psykologin. Men man kan ha anlag för saker som aldrig utvecklas, och jag tror det är livsfarligt att vara deterministisk. Risken finns att diagnosen används för att förutbestämma vilket barn som ska bli brottsling; att sätta unga i ett fack, skapa en självuppfyllande profetia, säger Börje Svensson, som just nu arbetar med unga som är på behandlingshem för att de har begått sexuella övergrepp på yngre barn.

– De flesta av dem är vilsna killar som kanske har någon typ av diagnos, dåligt omdöme, och inte har några sociala kontakter. Övergreppen kan vara uttryck för frustration och en krisande livssituation.

Även Jan Antfolk, professor i psykologi vid Åbo universitet, framhåller andra faktorer än en klinisk pedofil diagnos som orsak till övergrepp mot barn. Som oförmåga att få vuxna kvinnor, även om ens primära intresse riktar sig mot vuxna.

– Vuxna partners saknas ofta omkring dem som begår sexuella övergrepp mot barn.

Han är »svagt positiv« till frivillig medicinsk kastrering, även om han konstaterar att andra riskfaktor än sexualitet ligger bakom övergreppen. Men i den ofta känsloladdade diskussionen om hur man ska förebygga sexuella övergrepp mot barn kan viljan att bestraffa vara så stark att man knappt kan diskutera ämnet, anser han.

– I vår iver att bestraffa, offras nästan barn. Som om något måste hända ett barn innan vi ens talar konstruktivt om vad som kan förebygga övergreppen. När jag uttalar mig i pressen om olika preventiva behandlingar tvingas man ibland stänga ner kommentarsfält för att stämningen blir så hätsk.

Synen på både pedofili och hebefili (vuxnas sexuella dragning till unga i puberteten) tycks växla genom historien och olika kulturer emellan. I Platons böcker nämns unga pojkar som älskare mer som inredningsdetaljer än moraliska problem. På 1900-talet ska de franska författarna Simone de Beauvoir och Jean-Paul Sartre ha velat avkriminalisera vuxnas sexuella umgänge med minderåriga; i vissa kulturer gifts mycket unga flickor bort till äldre män.

Tanken på att barn är människor med okränkbara rättigheter och i behov av ­särskilt skydd är historiskt sett ganska ny, enligt Christoffer Rahm, och fick sprängkraft i FN:s barnrättskonvention 1990.

Även i dag finns dock, i länder som Japan, en hel pornografisk kultur kring avbildningar av barn som framställs i sexuellt syfte. Riskerar en tolerans av sexualisering av barn i form av »kulturella« uttryck i sig att trigga övergrepp?

En kulturell rörelse ställer nu dessa ­frågor på sin spets, enligt Christoffer Rahm: Nu finns sexdockor som har den fysiska formen av ett barn; fabrikstillverkade och verklighetstrogna. De argument som framförs till försvar för dockan är att den kan minska risken att personer med pedofil diagnos förgriper sig på ett riktigt barn.

– Men ingen forskning finns bakom sådana påståenden. Visst, även misshagliga idéer och fantasier måste få finnas i de mest upplysta samhällen. Men man kommer inte ifrån att en sådan docka är en symbolisk kränkning av barnet, säger Christoffer Rahm.

***

FAKTA: Var tionde flicka drabbad

Pedofili innebär återkommande sexuella fantasier under mer än ett halvår om förpubertala barn, till exempel pojkar eller flickor yngre än 13 år.

Sexuella övergrepp drabbar ungefär var tionde flicka och var tjugonde pojke.

Vanliga följder hos vuxna som utsatts för sexuella övergrepp som barn är depression, ångest, ätstörningar, posttraumatiska stressyndrom, självskadebeteende och sociala problem.

Källor: DSM-5 (Diagnostic and statistical manual of mental disorders), ICD-11 (International classification of diseases), Psykologguiden och Karolinska institutet.