Sverige enligt svenskarna – inte värt att försvara

Våren 2022 toppade Ukrainakriget nyheterna och Natoopinionen höll på att tvärvända. Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni var till synes helt omedveten om att hon rörde sig på nyligen minerad mark när hon i förbifarten sa att hon skulle fly till Norge om kriget eller krisen kommer. Några dagar senare fick hon avgå.

Hennes inställning till försvaret var dock allt annat än unik. Bara 23 procent av Sveriges befolkning säger att de i hög grad är beredda att bidra till det militära försvaret vid en kris. Lägger man till dem som svarar ”i ganska hög grad” når man upp till 41 procent. Det är den del av befolkningen som kan anses beredd att försvara Sverige, säger professorn i statsvetenskap Sten Widmalm. Tillsammans med statsvetaren Thomas Persson har han studerat försvarsviljan på uppdrag av Myndigheten för psykologiskt försvar. Rapporten kommer nästa vecka.

– Det märks att Sverige inte varit i krig på mycket länge, säger Widmalm.

En låg försvarsvilja är ett säkerhetsproblem i sig. I teorin kan ett högteknologiskt försvar med goda resurser klara sig med en liten elitarmé, men i praktiken behöver försvaret folkets stöd.

– Det är en fråga om det svenska försvarets trovärdighet. Vi kanske klarar oss med under tio procent av befolkningen med vapen i hand, men ett land där totalförsvaret saknar tydligt stöd hos befolkningen avskräcker inte en angripare, säger Fredrik Bynander, chef för Försvarshögskolans centrum för totalförsvar och samhällets säkerhet.

Han menar att vi egentligen skulle behöva befinna oss på samma nivå som under kalla kriget: omkring 70 procents försvarsvilja. Men att nå dit är inte helt lätt. Widmalm och Persson jämför försvarsviljan 2021 och 2022 – det vill säga före och efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina. Med tanke på hur Natoopinionen och stödet för en högre försvarsbudget sköt i höjden skulle man kunna tro att den militära försvarsviljan gjorde detsamma. I själva verket var förändringen nästan obefintlig. Andelen som är beredd att bidra till det civila försvaret steg från 60 till 65 procent. Andelen som är beredd att militärt försvara Sverige ökade en enda procentenhet, från 40 till 41. Att man gärna spenderar pengar på försvaret innebär inte att man själv är beredd att bidra.

– I USA finns till exempel ett jättestort stöd för en stark försvarsmakt med enorma resurser. Men steget till att själv delta är stort. Det finns en hög försvarsvilja med plånboken men en relativt låg försvarsvilja med egen insats, säger Bynander.

Både i USA och i Sverige har krig de senaste decennierna varit något elitsoldater utkämpar i främmande länder långt bort.

– Vi har tappat värnpliktskulturen och blivit lite historielösa. De flesta tycker att försvaret får väl staten lösa utan min hjälp – man bidrar via skattsedeln.

Det är förstås möjligt att Ukrainakriget hade en effekt på försvarsviljan, men att den motverkades av andra händelser under 2022. Påskkravallerna, den omfattande desinformationskampanjen om LVU och rekordet i dödsskjutningar kan alla ha bidragit till en känsla av bristande gemenskap. För att man ska vilja bidra till det militära försvaret behöver man känna lojalitet till vad statsvetaren Benedict Anderson har beskrivit som en föreställd gemenskap – i det här fallet resten av det svenska folket.

– I princip alla är beredda att försvara sin familj. Kanske också sina grannar och dem som bor i samma stad. Men ska vi ha ett territorialförsvar måste folk vara beredda att riskera livet för landet Sverige, säger Sten Widmalm.

Den amerikanska statsvetaren Margaret Levi har identifierat två viktiga faktorer för en individs försvarsvilja: ens eget förtroende för staten, och andra medborgares försvarsvilja. När tillräckligt många verkar vilja åka snålskjuts på andras insatser blir det allt färre som vill ställa upp. Men här i Sverige skedde en intressant förändring mellan 2021 och 2022. Under perioden minskade faktiskt den mellanmänskliga tillitens betydelse för försvarsviljan – samtidigt som tilliten till myndigheterna blev viktigare.

– Tilliten till staten och institutionerna är av avgörande betydelse vid kriser. Ska du ställa upp och försvara landet militärt måste du vara säker på att staten agerar rättvist och rimligt och inte är korrupt. Att ansvaret ligger hos lämpliga personer, säger Widmalm.

I Sverige är män dubbelt så villiga att ta till vapen för att försvara Sverige som kvinnor. Därutöver finns tre faktorer som i mer begränsad utsträckning ökar försvarsviljan: hög inkomst, hög utbildning och en högerlutning politiskt.

– Välutbildade personer med bra lön värderar nog vad de har högre. Har man låg utbildning och låg lön är det en större risk att man känner att man inte får någonting tillbaka av samhället, så man vill inte ställa upp. Åtminstone inte riskera livet, säger Sten Widmalm.

Men uppfattningen att det svenska samhällssystemet inte är värt att försvara är mer utbrett än så. ”Jag lever hellre under ett auktoritärt styre, men lever, än är död i en demokrati”, skrev regissören och författaren Stina Oscarson i SvD i augusti.

– Jag tror att väldigt få människor i vårt land har satt sig in i alternativet: hur det är att leva under ockupation av en auktoritär stat. När det kommer till kritan är det nog en väldigt liten andel som skulle tycka det var lockande att bli en del av det ryska imperiet, säger Fredrik Bynander.

Det finns förstås ett tredje alternativ för den som varken vill leva i en diktatur eller tycker att den svenska demokratin är värd att dö för: att fly. Widmalm beskriver det som att vissa betraktar Sverige som ett hotell för långtidsgäster – en bekväm och trevlig plats att bo på, men blir situationen hotfull är det bara att checka ut och flytta någon annanstans. Till Norge, till exempel. Det är den synen på Sverige som behöver motverkas.

Det för oss tillbaka till de båda komponenterna i försvarsviljan: lojalitet mot myndigheter och institutioner, och lojalitet mot övriga svenskar.

– När det gäller tilliten till staten finns ett stort ansvar hos politikerna. Ska vi ha ett bra försvar i kristid måste vi ha väl fungerande myndigheter i fredstid. Under alltför lång tid har tunga myndigheter som Försäkringskassan, Migrationsverket och Arbetsförmedlingen skötts för dåligt. Skandaler, slöseri och myndigheter som försummar sina huvuduppdrag är otroligt skadliga för förtroendet för staten – och i förlängningen för försvarsviljan, säger Widmalm.

När det gäller lojaliteten mot den föreställda gemenskapen är det svårare, inte minst eftersom man börjar närma sig det politiska minfältet nationalism.

– Det handlar om att känna lojalitet mot nationen: de människor som lever här, de traditioner vi har, den natur vi har tillgång till, vårt sätt att göra saker och så vidare.

Ett visst mått av nationalism kan vara positivt, säger Widmalm, men det hänger på att det rör sig om en inkluderande nationalism. En nationalism som exkluderar invandrargrupper eller andra minoriteter ur det svenska samhället leder i stället i auktoritär riktning.

Till skillnad från förtroendet för myndigheterna är kulturella strömningar svåra för politiker att påverka. Men en början kan vara bättre svenskundervisning i skolan. Ett gemensamt språk stärker gemenskapen.

– Och så är undervisningen i dag hårt präglad av den postkoloniala idén att vi i västvärlden inte har någonting att vara särskilt stolt över. Det är klart att vi ska vara självkritiska till delar av historien, men det är ett problem för viljan att försvara landet om den nationella identiteten formas kring ett i viss mån onödigt självhat.

***

Läs även: Kriget som förändrade allt

Läs även: Han ska rusta samhället för krig